verige är ett politiskt samstämmigt rike. Mest utpräglat är det på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Utpekandet av Ryssland som akut regionalt hot och Kina som största hotet mot ”västvärldens frihet” (USA:s ekonomiska och militära världshegemoni) känns alltmer samstämmigt och hotfullt.
Tonen har onekligen skärpts på senaste tiden. Tre exempel: ¹ Uttalat motstånd mot EU och Nato och för fortsatt svensk alliansfrihet är allt känsligare, ² ifrågasättandet av docenten Martin Kraghs vederhäftighet angående hans bild av den ryska ”femtekolonnen” i Sverige och nu senast ³ svårigheten att föra en prövande diskussion om huruvida Gui Minhai är en lämplig mottagare av svenska PEN-klubbens Tucholskypris.
Kommer diskussioner av den typ som till exempel den om Gui Minhai som just nu pågår på denna sida och på fib.se att stämplas som landsförrädiska? Här har till exempel citerats rakt upp och ner vad som framförs i officiella kinesiska medier. Kommer det att vara tillåtet framöver, eller kommer ett generöst diskussionsklimat och svensk yttrandefrihet att steg för steg krympas?
Regeringen tillsatte en kommitté i mitten av augusti i år, som så snabbt som möjligt ska lägga fast ramarna för en ny myndighet för psykologiskt försvar. I kommittédirektiven läser jag bland annat följande:
”Det psykologiska försvaret ska kunna upptäcka, möta och förebygga påverkanskampanjer och desinformation både nationellt och internationellt. Det ska även stärka befolkningens motståndskraft att själva upptäcka påverkanskampanjer och desinformation.”
”Försvarsberedningen framhåller vikten av att förstärka Sveriges internationella engagemang. Ett aktivt psykologiskt försvar ska snabbt kunna möta påverkanskampanjer både nationellt och internationellt. Det är centralt att på internationell nivå motverka desinformation och förmedla korrekt information, kontinuerligt och i samband med säkerhetspolitiska kriser, i syfte att få stöd och för att kunna få och ta emot hjälp vid en extraordinär händelse eller krig. Att EU stärker sin förmåga att bemöta desinformation och utvecklar sin strategiska kommunikation bidrar till sammanhållningen i EU.”
”Riskerna med desinformation från främmande makt och hur lätt och snabbt oriktiga uppgifter sprids via sociala medier har även lyfts fram i medieutredningen. En gränsöverskridande mediepolitik – för upplysning, engagemang och ansvar (SOU 2016:80).”
2008 avskaffades SPF (Styrelsen för psykologiskt försvar), som skapats för det förra kalla kriget. Istället fick vi MSB (Myndigheten för samhälsskydd och beredskap) där ”psykförsvaret” hamnade mellan stolarna. Att tänka igenom dessa frågor är förstås rätt och riktigt. Men frågan är mycket känslig, då den rör konkreta inrikespolitiska demokratiska förhållanden, särskilt press- och yttrandefriheten.
Försvarsminister Peter Hultqvist uttalade sig i frågan häromdagen. Han sa bland annat:
– Jag ser ju hur läget ser ut idag där oerhört mycket aktivitet pågår i sociala medier och i andra sammanhang som används i vissa syften för att komma åt oss och splittra samhällen. Och det är ju bara en försmak av vad det kan bli i en reell krissituation.
– Jag tror det är viktigt att vi får en myndighet för psykologiskt försvar i Sverige där man kan ha en direkt kanal där man från statsmakten ger information om att det är det här som gäller i olika lägen och som folk kan känna att de kan lita på.
Det är tydligt att det inte bara är i krigstid som myndigheten ska kunna ingripa mot påstådda desinformatörer och dolda företrädare för främmande makt. Med tanke på att forskningen från till exempel Utrikespolitiska institutet i Uppsala nu levererar rapporter om hur till exempel det ryska hotet gestaltar sig i Sverige (via proxykanaler som Aftonbladet Kultur, Internationalen, fredsrörelsen…) så har även jag och min lilla diskussionskanal anledning att känna oro. Vad som kommer att drabba oss som framhärdar med EU-, Nato- och USA-motstånd för alliansfrihet, yttrandefrihet, demokrati och folkrätt är svårt att sia om.
”En direkt kanal där man från statsmakten ger information om att det är det här som gäller i olika lägen.”
Smaka på den formuleringen. Den känns minst sagt godtycklig och inte mindre hotfull. Yttrandefriheten kommer att få sig en knäck här, det är jag övertygad om – om vi inte lyckas väcka en stark motopinion.
Frågan jag ställer mig är varför SPF (Styrelsen för psykologiskt försvar) avskaffade? Å andra sidan avskaffades mycket under allianstiden. Var det sparnit till ”andras” bästa, eller fanns det några andra anledningar? Hittills har jag inte funnit bra svar på mina frågor.
Jag undrar om det inte har att göra med ”Historiens slut”. Wikipedia skriver ”Francis Fukuyama är mest känd för sin bok The End of History and the Last Man, i svensk översättning Historiens slut och den sista människan, som gavs ut 1992. Där argumenterar han för att historien, som drivits framåt av kampen mellan konkurrerande samhällssystem och ideologier, är över i och med Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut. Han hävdar att inga alternativa samhällsmodeller med detta längre utmanar den marknadsekonomiska liberala demokratin, och att alla världens länder därmed med tiden kommer att anamma detta system.” och ”Genom sina tidiga verk kom Francis Fukuyama att inspirera en lång rad av nykonservativa tänkare och bidrog till att formulera Reagandoktrinen som motiverar interventionistisk utrikespolitik.” Även i Sverige tänkte de styrande kanske ”Bara en stormakt, bra. Liberal demokrati över hela jorden, bra. Försvaret behövs inte, bra.”
Bertil Carlman!
Är det inte idag 30-år senare på sätt och vis bara ombytta roller. Då var det USA som avpolitiserade kapitalismen (”den globala frihandeln”). Idag är det Kina som gör det. Utan att som USA vara särskilt interventionistiskt förstås.
Den storvulna kommentaren: “En direkt kanal där man från statsmakten ger information om att det är det här som gäller i olika lägen.” skulle lika gärna ha kommit från någon religiös sektledare, Hitler eller Mussolini.
Det är avslöjande. Det är precis lika avslöjande som när tidningar, politiker eller partier vägrar att ha modererat kommentarsfält och vägrar svara på folkets frågor.
De har sin egen kanal om ”det är det här som gäller” och tänker inte svara på kritiska frågor, som skulle kunna exponera deras lögner, eller skulle kunna utveckla deras organisationer.
Bertil Carlman!
Karl Marx, och kanske kineserna, har redan förutspått dagens tillstånd och vad som kommer därefter.
”Är det inte idag 30-år senare på sätt och vis bara ombytta roller?” Visst sjutton är Kina globalistiskt. Det talar Kinas regering ständigt om. Men man talar också ständigt om en multipolär värld i till exempel BRI- eller SCO-sammanhang, ja i FN med för den delen. USA har stenhårt krigat för en unipolär värld. Och som du påpekar, Bo P., så bombar inte Kina andra länder, eller hittar på annat djävulskap, som USA gör. Så ombytta roller haltar som beskrivning.
Knut L!
Martin Kragh tillhör en yngre generation Ryssland-kännare, och sådana växer verkligen inte på träd. Jag har ingen anledning att försvara artikeln, men författarna (Kragh&Åsberg) fälldes inte för oredlighet. Och som sagt, det är inte straffbart att skriva undermåliga vetenskapliga artiklar. Den är också flitigt citerad.
Ryssland finns i vår geografiska närhet, men var hittar man kunniga Ryssland-kännare? Inte på denna blogg, där kunskapen bortsett från Stalin och Moskvarättegångarna är tämligen begränsad. Om jag t ex vill veta vilka strategiska teknologier ryssarna satsar på i Skolkovo, var hittar jag den informationen? Inte här i alla fall, och verkligen inte på de programmatiska bloggarna med ett ofelbart Ryssland, vars säkerhetsintressen har högsta prioritet.
Kombinationen av okunskap om Ryssland och ett naivt accepterande av allt som ryska media skriver tror jag är farlig och bidrar inte till att hålla Sverige utanför Nato.
Det här liknar mycket Vilhelm Mobergs kamp mot censur, transportförbud, beslag av tidningar och andra inskränkningar av yttrande- och tryckfriheten under andra världskriget. Moberg menade att pressens rätt att granska myndigheter och politiker icke fick inskränkas: ”en fri press – det är vapnet som icke får utlämnas” som Moberg uttryckte det.
Moberg kämpade envist mot statens Informationsstyrelse och nu vill Hultqvist inrätta nåt liknande. Moberg påtalade också att de som kritiserade regeringen framställdes som agenter åt utländsk makt, samma sak påstår Hultqvist idag!
En av Folket i Bilds grunder, ”Försvara yttrande- och tryckfriheten”, framstår som skrämmande aktuell.
Mats Larsson!
Knut L skrev: ”ifrågasättandet av docenten Martin Kraghs vederhäftighet angående hans bild av den ryska ’femtekolonnen’ i Sverige””. Jag kan inte se att Knut skrev att Martin K är okunnig om förhållanden i Ryssland. Det har jag inte sett att någon har påstått.
Artikeln drogs tillbaka en period eftersom den innehöll allvarliga fel. Artikeln är mycket citerad, ja – där ingår kritiska inlägg, eller? Hur många vetenskapliga citeringar har den?
Den fälldes inte för oredlighet (fusk o dylikt), men H Hegre, en av de professorer som ombetts att granska artikeln skrev: ”Flere av anmeldelsene kritiserer MK for betydelige metodologiske svakheter. Jeg er langt på vei enig i disse vurderingene, men disse svakhetene faller inn under en kritikk av forskningens kvalitet, og ikke under uredelighet. De metodologiske svakhetene inkluderer en til tider dårlig bruk av kilder.”
Detta är i linje med det Knut skrev.
Lars Drake!
Jag vet inte var Knut L skulle ha skrivit att Martin Kragh är okunnig om Ryssland. Martin Kragh har såvitt jag vet ingen blogg, däremot Twitter som är värd att följa.
Jag har läst H Hegres utlåtanden på flera ställen. Jag ifrågasätter inte hans uppfattning, jag är inte samhällsvetare och skulle aldrig åta mig peer review av en samhällsvetenskaplig artikel. Däremot känner jag väl igen mig i en hel del som Kragh&Åström skriver.
Jag har naturligtvis inte haft tid att gå igenom alla artiklar som citerar Kragh&Åström, men några stickprov ger inte för handen att den får negativ kritik.
Ryssarna är ju pragmatiska. En nolla som ”Boris” som omtalas av Kragh&Åström har väl spelat ut sin roll för ryssarna. Däremot har jag inga som helst problem att uppehålla god kontakter med ryssarna (nu senast om forskningsinfrastruktur och doping) trots min kritiska inställning till ockupationen av Krim och ryssarnas krig i Donbass. Det trodde jag kallas anti-imperialism.