Den israeliske krigsförbrytaren Ehud Barak står högst upp på en lång lista med sionistiska politiker, försvarare, sympatisörer och aktivister som är villiga att främja normaliseringen, som ska tala vid den kommande J Street-konferensen i Washington DC.
J Street är en sionistisk organisation som främjar myten om en vänlig, fredsälskande form av sionism och, i förlängningen, en fredsälskande israelisk stat som respekterar mänskliga rättigheter. Om man skulle designa en logotyp som visar vad konferensen och organisationen står för så borde det vara ett jättelikt fikonlöv.
Ett PR-trick
Enligt sin egen webbplats säger J Street att den ”organiserar och mobiliserar amerikaner som är pro-Israel, pro-fred och som vill att Israel ska vara tryggt, demokratiskt och det judiska folkets nationalhem”. Med andra ord är det en organisation som försvarar ett av de största PR-tricken i världen idag – att man kan vara pro-Israel och pro-fred, och att Israel kan vara demokratiskt.
Vidare hävdar J-Street att de förespråkar en ”politik som främjar ömsesidiga amerikanska och israeliska intressen såväl som judiska och demokratiska värderingar, vilket leder fram till en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten.” Nyckelordet att notera här är ”tvåstatslösning”.
Att presentera denna så kallade tvåstatslösning var från början de sionistiska strategernas huvudsakliga plan, detta för att själva kunna presentera Israel som en fredsälskande stat som erkänner palestiniernas rättigheter, om än begränsade, och sedan klandra palestinierna när planen misslyckas. Det vore mest ärligt att erkänna att ”tvåstatslösningen” inte är mer än ett PR-trick.
Men eftersom J Street är en sionistisk organisation främjar de denna lögn och det är heller inte den enda lögnen som denna fikonlövsorganisation har upprätthållit.
”Enstatslösningen – en mardröm”
På sin webbplats förklarar J Street att det inte finns någon ”enstatslösning” istället, sägs det, att det bara finns en ”enstatsmardröm”.
En mardröm är exakt vad verkligheten har varit för palestinierna sedan den sionistiska rörelsen slog sig ner i Palestina. Tack vare sionismen har tvångsförflyttningar, exil och våld varit en del av livet för palestinierna i över hundra år.
Rörelsen har lyckats etablera en enda stat över hela historiska Palestina, och det är staten Israel. En stat som använder ett apartheidsystem som upprätthålls genom terror, en enorm armé, gränspolis och olika underrättelsetjänster, för att skapa vad som i sammantaget blir en ständig mardröm för palestinier.
Tvåstatslösningen, som inte är mer än ett PR-jippo som kostar flera miljarder dollar, är fikonlövet under vilket Israel kamouflerar sitt mål att kolonisera hela Palestina. ”Enstatsmardrömmen” började därför för palestinierna 1967 när Israel fullföljde erövringen genom att ta kontroll över Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan. Det var i det ögonblicket som samtalet om två stater blev populärt bland liberala sionister.
J Streets stöd för en tvåstatslösning främjar påståendet att Israel är en demokrati som ligger bredvid en pseudostat [Palestina] och att de båda inte kan enas om en fredlig lösning. Enligt detta påstående har båda sidor felat och allt som behövs är en politisk vilja och förhandlingar i god tro för att allt ska bli bra.
Det främjar också den rasistiska uppfattningen att en lösning som inte tillåter staten Israel att kontrollera den absoluta majoriteten av Palestina och också ha inflytande över vem som ska styra palestinierna, är dömd till att bli en mardröm. Under tiden ignoreras den nuvarande och mycket verkliga mardrömmen. Koloniseringen, den
etniska rensningen och folkmordet som har pågått sedan 1967 bortser man helt ifrån. Palestiniernas rättigheter till frihet, land, vatten, bostäder, resurser och allmänna utrymmen har helt övergivits för att kunna upprätthålla en rasistisk stat för judiska kolonisatörer och bosättare.
Normalisering
För att förbättra sin image som en sionistisk organisation som främjar fred har J Street bjudit in palestinier och medlemmar från organisationer som främjar så kallad ”fred och dialog”, till sin konferens. Att dessa individer och grupper vill delta i en konferens tillsammans med krigsförbrytare som Ehud Barak och uppenbart rasistiska sionistiska demagoger som senator Chuck Schumer, väcker förståeligt nog och oundvikligen allvarliga frågor rörande deras egen uppriktighet mot att uppnå fred och respekt för mänskliga rättigheter.
detta israeliska försvarsministern Ehud Barak samt en trupp av liberala amerikanska
politiker.
J Street, och särskilt denna konferens, är kanske det mest skamlösa exemplet för ”normalisering” hitintills. Genom att sammanföra israeliska och palestinska grupper och individer till en pro-sionistisk, pro-israelisk konferens, vill de främja en falsk bild av jämlikhet mellan de ockuperade och ockupanten, de förtryckta och förtryckaren, de som kämpar och gör motstånd för att överleva och de som dödar och inför apartheidlagar. Det är uppenbart varför detta är bra för israeliska krigsförbrytare och sionistiska försvarare, men varför är ”freds-” och ”goodwill-”grupper villiga att delta i denna parodi?
Normaliseringsindustrin är ett fikonlöv som döljer den sionistiska statens illegitimitet med hjärtskärande berättelser om mod och personlig förlust. Även om försöket att samla människor för att lyssna på varandra initialt kan ha varit uppriktigt så står det idag klart att resultatet var ett ömkligt misslyckande och en mardröm för palestinierna. Även om målet, åtminstone delvis, är att förbättra livet för både palestinier och israeler så ändå, vid slutet av dessa möten återvänder palestinierna till sin mardröm utan slut och israelerna till sina välmående kvarter med obegränsad tillgång till vatten, elektricitet och frihet.
Lackmus-testet är lika med vägran
Lackmus-testet för dessa otaliga ”dialog”-grupper, forum och fredsinitiativ är enkelt: Kommer de israeliska deltagarna som återvänder från dessa olika läger, maratonmöten och må bra-möten, att samtycka till att tjänstgöra i den israeliska armén? Det kan inte finnas något lättare test för att mäta huruvida dessa initiativ är värda kostnaden i tid och pengar.
Om de israeliska deltagarna – efter att ha deltagit i läger, forum och/eller handledda dialogmöten, vilka ofta leds av experter, där de två sidorna ska lära känna varandra – inte vägrar att tjäna i IDF (Israeli Defence Forces) så är det hela meningslöst.
Om de inte står upp och förkastar den sionistiska terrorkampanjen som genomförs av den israeliska armén så är hela projektet värdelöst. Om de israeliska deltagarna efter allt detta insisterar på att stödja detta terrorstyre som palestinierna har över sig, så är allt bortkastat, tiden, pengarna, ansträngningen och även tårarna, för ingenting.
J Street är utformat för att sionister och särskilt liberala israeler ska kunna känna sig väl till mods och att det ska se bra ut för omvärlden. Det skapades för att möjliggöra för Israel att fortsätta med sitt folkmord, etniska rensning och apartheidregim och för att kunna delta i dessa hemska brott utan att känna varken skuld eller skam.
Översatt till svenska av: Kjersti Rekve
Att vara ”pro-Israel, pro-fred” är som sagornas lejon vilka är vegetarianer. Det vet nog både Imperiets och Israels styrande. Det vet nog också J Street-konferensens talare. Men dessa kommer aldrig att vidgå att Israel är en människoätande apartheidstat. Men jordens folk i övrigt har kunskapen. Om jag nu förstår saken rätt, så blir, (i det lilla) denna kunskap, bland annat genom denna bloggs artiklar allt djupare. Och i det stora fördjupas kunskapen genom den geopolitiska utvecklingen. Imperiets dalande stjärna gör att också apartheidsystemet alltmer förlorar sin livlina, sin nödvändiga navelsträng.
Det jag nu skriver är naturligtvis tomma ord, eller i varje fall inte mycket att ha som tröstens ord. Men vad annat har jag, en 77-åring i Sverige, att komma med? Tack Miko P för all upplysning du ger mig om kampen mot den sionistiska apartheidstaten Israel.
Jag brukar i sammanhang med denna etniskt rensande nazi-sionism nämna den israeliske generalen Jair Golans jämförelse av Israel med 30-talets Tyskland. Sionistiska judar brukar inte lyssna på ”goyim”, men på andra judar kan de ibland lyssna, särskilt på högre militärer, tycks det.
Det skulle kunna bero på den skrämsel som sionist-regimen använder för att vilseleda israelerna in i offermentalitet. Rädslan och offermentaliteten skapar en vilja att ha starka ledare istället för att se dubbelmoralen i sitt eget handlande. Detta gör att en liten psykopatisk elit kan styra över ett helt folk.
Judar som varit utanför Israel i tio år sade en gång till mig att deras hjärntvätt varit så hård att det tog dem tio år att komma ur den, samt att de var tvungna att vara borta från Israel för att det ens skulle vara möjligt att koppla om i tankemönstret.