Kvinnorörelsen belyst av modern forskning
Full yttre likställighet kräves
Ett mycket intressant radioföredrag hölls på onsdagen av prof. Ivar Broman i Lund. Ämnet var ”Kvinnans likställdhet med mannen”.
Tal. inledde sitt föredrag med en exposé över könskaraktärernas utveckling enligt de modernaste teorierna. Från början är människofostret tvåkönat; snart undertryckes emellertid i regeln den ena eller andra arten. De primär könskaraktärerna utbildas före mitten av fosterperioden, och det framdrivande momentet är vissa endokrina körtlars hormoner. Därefter vila dessa körtlar ända till barndomens slut, då de sekundära könskaraktärerna, t. ex. skäggbilding m.m. utbildas. De yttre könskaraktärernas framväxt motsvaras av förändringar i kroppens inre. Mannens blod får 10 proc. fler röda blodkroppar än kvinnans . Likaledes påverkas hjärnan. De delar därav, som uppbära intuition och känsloliv, utvecklas mera hos kvinnor, de, som uppbära vilja och logisk styrka mera hos mannen. Hos högt stående individer är endera delen starkt utvecklad eller också föreligger ett tillskott med sådana delar , som eljest tillhöra motsatta könet. I vissa fall förekomma blandformer, och ibland utvecklas hjärnan rakt i strid mot de sekundära könskaraktärerna. En kvinna kan ha ett manligt psyke. Det är fel att betrakta kvinnans hjärna som mindre utvecklad än mannens; i förhållande till kroppsvikten är mannens och kvinnans hjärna ungefär lika. Alla manliga och kvinnliga egenskaper finnas hos både man och kvinna. Men hos det manliga psyket äro vissa egenskaper mera betonade, hos det kvinnliga andra. Vana och miljö ha stor betydelse. En kvinna utan manligt stöd kan av omständigheterna tvingas utveckla manliga egenskaper. Sålunda kan en vek godsgärfru som blir änka, utveklas till en viljestark regent över sitt gods. På samma sätt verkar arbetet. Saken är därför komplicerad, och jämförelsen mellan könen är svår.
Vilka bli konsekvenserna av allt detta för kvinnorörelsen? Först gäller att enär mannen är den fysiskt starkare, så bör det mera påkostande arbetet överlämnas till honom, och på grund av beskaffenheten av blodet är han också bättre lämpad för arbete, där stor uthållighet kräves. Men i många fall är den fordrande ansträngningen icke större än att kvinnan mycket väl rår med uppgiften. Härom ha heller aldrig delade meningar rått.
Kvinnorörelsen har tvärtom varit inriktad på sådant arbete, där det är fråga om psykisk jämställdhet. Arbete, som kräver stort tålamod och stark medkänsla, utföres bättre av kvinnor, därför att kvinnan har dessa egenskaper i högre grad än mannen. Arbete som kräver stark logisk koncentration med skyldighet att skjuta känslomomentet åt sidan, ligger däremot bättre till för männen. Sålunda äro de bästa läkarna män, medan en sjuksköterska vårdar svårt sjuka bättre än en sjukskötare. I detta fall är kvinnan överlägsen. I vårt land finnes visserligen bland läkarna kvinnor som kunna jämställas med sina bästa manliga kollegor, men de äro undantag.
Om man i den psykiska likställigheten inlägger, att kvinnans egenskaper äro lika värdefulla som männens, är uttrycket riktigt använt. Menar man däremot , att kvinnan har samma egenskaper som mannen, så är det fel. Sådana fall förekomma endast, när kvinnan genom ett naturens misstag fått manligt psyke. Med hänsyn till dessa fall bör kvinnan ha rätt att tävla med mannen om varje ämbete och därför ha full likställighet med mannen. Likväl tror jag, att normalkvinnan alltid skall som sin huvuduppgift i livet att vara maka och mor.
Redaktionell kommentar: Ovanstående säkert uppseendeväckande liberala framställning av kvinnosaken är från någon morgontidning, kanske Göteborgs Handels & Sjöfartstidning någon gång under året 1926. Det var i så fall under den legendariske chefredaktören Torgny Segerstedt som ledde tidningen 1917 till 1945,
Vad har vi att säga om detta idag? Har mycket hänt eller står vi och stampar på samma fläck?
Föredraget hölls den 30 juni 1926 och föranledde en ledare i SvD 4 juli. Ivar Broman, förresten farfar till en av mina klasskamrater, var på många sätt en märklig person, också far till Sten Broman och farfarsfar till den berömda cellisten Malin Broman.
Feminismen som statsideologi under en nyliberal era har betytt delvis omkastade roller. Idag framstår den unga kvinnliga befolkningen som associerad med en konsumtions-aristokrati, och männen (med större ”muskelkraft”) har de tjänande, nyttiga men ofta lågt betalda, obekväma, mindre uppmärksammade jobben.
Det kommersiella samhället belönar de kvinnliga domänerna, skönhet, sexualitet, moderskap, barn, utseende, hemmets status (mode, underkläder, smink, inredning, möblemang).
Man har gott och väl fattat vem det är som bestämmer om lyxkonsumtion i hemmen.
Det har avspeglats i galleriorna. Åtminstone två tredjedelar av affärsverksamheten riktar in sig på kvinnliga behov, kvinnlig smak. Samtidigt predikas från massmedierna o universiteten att kvinnorna är underprivilegierade, utsatta för det Manliga Våldet osv.
”Männen” utsätts för kampanjer, uppfostras kollektivt m m. I den cognitiva dissonans som uppstår förvånar sig många över att de underprivilegierade männen röstar på extremhögern.
Anders Persson!
Malin Broman spelar fiol och är alltså violinist, inte cellist.
Förvånansvärt mycket håller idag. Embryots utveckling osv. Men att hjärnan har specifika centra för ”vilja” resp ”intuition” (utvecklade olika hos resp kön) hade han nog inte belägg för.
Hans slutsats att man bör ge ”kvinnan rätt att tävla med mannen om varje ämbete” är väl ganska modernt för 1926, även om han kallar möjligheten (att hon fått s k manligt psyke) för ”naturens misstag”.
Mannens uppgift är väl f ö att vara make och far. I så fall.
Jag hittade denne Ivar Broman när jag kom över alla årgångar (1929-1932) av Gymn – Tidskrift för gymnisk kultur. Tidskriften som började som ett exklusivt magasin om hälsa och skönhet (och en liten dos rasbiologi) och slutade som en explicit hyllning av Adolf Hitler. (Ansvarig utgivare var den sedermera ökände nazisten CE Carlberg)
I en längre artikel som jag skrev för några år sedan hämtar jag följande:
”I Gymn är man (!) ofta bekymrad över kvinnokroppen: ’kunna gymnastik och idrott skada kvinnokroppens skönhet?’ frågade sig professor Ivar Boman. Denne Broman var grundare av Riksföreningen Sverige-Tyskland och far till musikkritikern Sten Broman. Svaret på frågan är att gymnastiken inte skadar kvinnokroppen med undantag för de kvinnor som ha manliga kroppsproportioner. Har kvinnorna denna ’abnormitet’ är det inte så bra med gymnastiken, fastslår Broman.”