En svensk tiger

Frågan är vad det uttrycket kommer ifrån – knappast enbart från andra världskriget då Stockholm var ett centrum för utländska och inte minst tyska spioner.

Det är nämligen lätt att tro att tystnadskulturen har med solidaritet att göra; ett sätt att skydda sig och sina närmsta. Men i så fall bör tilläggas att det idag ofta är den socioekonomiskt överlägsna medelklassen inom Kultursverige som är räddhågsen för att förlora sina privilegier.

Ett tydligt exempel var klubben Forum och den så kallade kulturprofilen som slogs sönder av ett välmotiverat Me-too uppror. För en gångs skull uppstod en rättmätig vrede över de orättfärdigheter som omgav Forum, och bubblan sprack efter att hållits i heligt förvar sedan 90-talet då den försvarades av Sture Allén, Pär Wästberg och Horace Engdahl. Den svenska rädslan och auktoritetstron vågade inte ge sig på dem eftersom de uppbar hög status i Kultursverige. Jag minns att Stig Larsson berättade att det räckte att Horace Engdahl sade något på latin, så togs loven av en gryende opposition runt honom på tidskriften 90-tal.

Nu tycks pendeln svängt och den skrivarskola som författaren Johan Heltne gått på, Biskops-Arnö, verkar tyvärr ha hamnat i liknande intolerans, fast åt andra hållet; det queer-feministiska, marxistiska. Inget ont med det, historien utvecklas dialektiskt. Kanske Me-too rörelsen så småningom kan utmynna i en syntes, där mäns erfarenheter av relationer och sexualitet även mer generöst kan tas emot. Men när stora förlag värvar framtida författare ur skrivarskolor som Biskops-Arnö, tillåts inte alltid en sådan erfarenhetsflora om den inte kommer från just en intellektuell medelklass. För då finns erfarenheter som kulturintresserade ofta kan känna igen sig i.

Nyligen skrev Klas Östergren i en artikel apropå en Leonard Cohen-utställning i Köpenhamn att författare som Jan Wolkers, Henry Miller och Sture Dahlström knappast läses på skrivarskolorna numer. De har en air av sexism över sig; sedda som brottslingar. Näst intill går de att jämföra med den inte alltför rumsrene Lois Ferdinand Celine.

Man undrar varför deras erfarenheter inte accepteras mer i Sverige? Är det en klass eller en genusfråga, eller både ock? I Celines fall är det förstås hans politiska pamfletter som ligger honom i fatet.

Männen och litteraturen
Men det har nyligen konstaterats att färre män idag söker sig till litteraturen, inte minst genom höstens August-nomineringar. När Johan Heltne fått sin roman Emil antagen på Natur och kultur, tvingades han, enligt vad han själv skriver (DN-kultur 17/1), att göra en romankaraktär skyldig till en våldtäkt, fastän han ville skapa osäkerhet runt skeendet. Romanen blev därför sämre, tycker han.

Enligt Margit Richert i SvD (19/1) har vi fått förstelnade förlag som helst av allt vill sälja en tjej med en deckargrej på en bokmässa. Ja, sådan homogen kultur har vi kanske hamnat i, skriver hon. Ingen Fröken Julie idag vars menstruation och självmord visas på en scen, och dör för att hon tillhör en utdöende samhällsklass. För medieadeln skulle nog inte tillåta det.

För en sådan adel går det att säga att vi fått, inte minst på grund av att tidningars sämre ekonomi inte tillåter frilansare. Ett klingande efternamn till en känd förälder ger däremot en extraskjuts in i Kultursverige. Till den adeln verkar nu Biskops-Arnö med Athena Farrokhzad slutit sig. Det var pikant och närapå komiskt när läkardottern för några år sedan i Aftonbladet läxade upp den danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling som rönt stor uppmärksamhet även hos oss. Hon avkrävde honom en nyttofilosofi, tog honom konsekvensetiskt i örat och beskyllde honom för att spä på rasismen mot muslimer.

Hedersvåld och fattigdom kan alltså inte omskrivas på Biskops-Arnö? Det skulle nog inte bli någon gosedjurspoesi, särskilt inte om den kom från en dansk vildhjärna.

Uppbygglig konst
Har vi inte fått nog av politikers stöveltramp nere i Sölvesborg vad gäller ”uppbygglig” konst? Förmodligen inte, för den kommer numer inte bara från SD och ”verkligheten folk” utan också från våra skrivarskolor och de större förlagen som rekryterar sina talanger därifrån. Så gott som alla författare som kommer ut numer på Bonniers och Norstedts har gått i de skolorna. Det har erkänts av förläggaren Håkan Bravinger och vidimerades av Carl Michael Edenborg senast i vintras. Tydligen har nu förlaget Natur och kultur bestämt sig för att följa ett moralistiskt konsensus i kölvattnet av Me-too rörelsen. Rädslan sprider sig för att trampa fel, att stöta sig med en igenkännande publiks värderingar, och därmed förlora läsare.

Men det är inte särskilt fruktbart. För kontroversiell och laddad litteratur skapas oftare ur de lägre samhällsskiktens bakteriefloror. Vårt kulturliv riskerar med andra ord att bli segregerat och näringsfattigt. Enligt ledarskribenten Erik Helmersson finns risk att den till och med dör ut i sin egen konformitet (DN 22/1). Ingen konflikt – ingen utveckling. Inget bråk – ingen luft att vädra ut; den bäddar istället för självbespegling och säljer sämre.

Det gäller inte bara vår skönlitteratur, utan även våra teatrar. Ta Dramatens uppsättning av Hamlet från förra året med sitt individualistiska perspektiv, i avsaknad av social och historisk kontext. Hur ofta sätter man upp nyskrivna pjäser av okända talanger där som skriver nutida och samhällsengagerat? Visserligen har den nytillträdde chefen Mattias Andersson en politiskt vidare utblick. Men i Hamlets fall flirtades det med en obildad publik som var nationalscenen till nytta åt ”verklighetens folk”. En tänkt kassako, som naturligtvis uteblev.

Det blir ofta som att bita sig själv i svansen när kommersiell ytlighet får råda. Sverige är ett litet land, men vill knappast bli ett Ungern, där upprorisk opposition stängs ute, inte minst inom genusforskning. En tendens vi sett dyka upp här i form av trakasserier, inte minst mot Uppsala universitet.

Pekar det år det hållet kommer vi att ha det mesta att frukta vad gäller yttrandefrihet och demokrati i framtiden.