”Och republikanernas Donald Trump jublade på valmöte efter valmöte om allt skit som kommit fram om motståndarna. ”WikiLeaks, jag älskar WikiLeaks”, kunde han ropa, i takt med de växande opinionssiffrorna de sista veckorna före presidentvalet.
Trump vann, men med bara 73.000 rösters marginal. Valforskare menar därför att WikiLeaks spelade en viktig, kanske avgörande roll för hans valseger.
Vad som skett var att Julian Assanges organisation, som i det förflutna stått för tydlig anti-korruption, här i praktiken lierat sig med några av vår tids mest korrupta politiker, Vladimir Putin och Donald Trump.”
Har detta med saken att göra? Ska vi inte försvara Assange och yttrandefriheten?
Läs hela artikeln i Dagens aréna
Det som fällde H Clinton var hennes egna klantiga agerande i flera olika sammanhang. Avslöjandet som skulle kommit senare om inte Wikileaks hade gjort det spelade säkert en roll för valresultatet. Och?
Det här var illa skrivet av Björn Elmbrant. Först en nedvärdering av vad kampen för Julian Assange och Wikileaks står för. Och så en felaktig utpekning av det republikanska partiet, och i och med det Trump, som det värre i USA. Och till slut en hopslagning av Assange och Trump till något tvivelaktigt. Och så kryddas hopslagningen med lite GRU och ”Valforskare menar”. Vilka ”valforskare”?
Hillary C om Tulsi Gabbard i en intervju i höstas: “I’m not making any predictions, but I think they’ve got their eye on someone who’s currently in the Democratic primary and are grooming her to be the third-party candidate. She’s the favorite of the Russians. They have a bunch of sites and bots and other ways of supporting her so far.” Svar från Tulsi G: “You, the queen of warmongers, embodiment of corruption, and personification of the rot that has sickened the Dem Party …”
Om Jill Stein, Green Party presidentkandidat 2016: “Yeah, she’s a ‘Russian asset’ — I mean, totally. They [the Russians] know they [the GOP] can’t win without a third-party candidate. So … I will guarantee you they will have a vigorous third-party challenge in the key states that they [the GOP] most need.” (GOP= Grand Old Party=republikanerna). Detta sades i höstas, när Joe Biden var favorittippad. Enligt de senaste läckorna från anonyma ”intelligence” källor har Sanders, inte oväntat, blivit Putins favorit.
Det som gör mig så trött när jag läser sådana här artiklar är bristen på stringens. Elmbrant är ingen anhängare till Hillary Clinton och den nyliberala östkustmaffian i USA, lika lite som Mats Parner, i sitt högst läsvärda inlägg på FiB/K:s hemsida, framstår som någon vän av USA:s, Natos och EUs agerande i Syrien – tvärtom.
Men Parner, liksom Elmbrant, är fast i några axiom, d v s 100% oomkullrunkeliga fakta: Trump, Putin och Assad är 100% ”dåliga”. På gammalt m-l språk att de står på andra sidan om ”huvudmotsättningen”, d v s allt de säger och gör är fel och ska kritiseras och bekämpas.
Men detta är ännu ett exempel på ”vänsterns” moralistiska attityd, som ständigt gör att den politiskt lägger krokben för sig själv. De som idag understöder Syriens nationella oberoende står, enligt min mening, på ”rätt” sida i huvudmotsättningen i dagens värld. Deras övriga vandel är en sekundär fråga.
Elmbrant har fel därför att GRU hackade inga servrar hos demokraterna. Det var ett internt läckage.
Anders Persson!
Jag funderar på det du säger om vänsterns moralism. Kan det vara bara ett av de många hjälplöshetsuttryck som idag sprider sig hos oss mot bakgrund av att fem hundra år av västlig världsdominans nu obevekligen går mot sitt slut.
Jag hörde nyss i radion att Gui Minhai, som just fått ett tioårigt straff för spioneri, av Kina inte erkänns som svensk medborgare.
Bo Persson!
Klockan 03:05 i natt, 10:05 kinesisk tid, gick SVT ut med nyheten om domen mot Gui Minhai. När jag tittade på inslaget på nätet vid 9-tiden tyckte jag att Pekingskorrespondenten Ulrika Bergsten sade något om att han nekats ”aktivera sitt svenska medborgarskap”. Jag kan ha hört fel, men det är vad jag tror jag hörde. När jag nu på eftermiddagen gick tillbaka till länken hade den ”uppdaterats” klockan 11:22 med helt annat innehåll.
Hans medborgarskap tycker jag fortfarande är en dunkel punkt. När han 1999 återvänder till sin hemprovins för att starta en ny karriär vore det naturliga att återta sitt kinesiska medborgarskap. När han sedan 2004 lämnar Kina under oklara omständigheter lär det ske på papper från svenska konsulatet i Shanghai. Kanske har han, förebärande att han blivit av med sitt svenska pass, fått ett nytt.
Det kan förklara varför svenska och kinesiska myndigheter är oense om hans medborgarskap.
Anders P skrev: ”Hans medborgarskap tycker jag fortfarande är en dunkel punkt.” Om något förklaras vara en dunkel punkt, måste det, enligt min mening, finnas någon indikation på att den hittills godtagna verklighetsbeskrivningen är ofullständig.
Den hittills godtagna verklighetsbeskrivningen är:
(A) GMH föddes medborgare (mb) i Kina.
(B) GMH vart mb i Sverige 1992. Kina slutade då enligt lag räkna GMH som mb.
(C) Kina uppger 2020 att GMH åter blev mb i Kina 2018. Sverige har inte godtagit detta besked.
Utöver dessa hårdfakta har AP framfört en hypotes:
(D) Det vore naturligt och praktiskt för GMH att åter bli mb i Kina 1999. GMH kan också återigen ha avsagt sig mb-skap i Kina 2003/2004 genom att utvandra.
Såvitt jag vet finns ej dokumentariskt stöd för punkt (D). Men punkt (D) kunde göras trolig om det funnes ett erfarenhetsbaserat resonemang, gärna med hänvisning till liknande fall, för att en person i GMHs situation rimligen har antagit mb-skap i Kina 1999. Finns det resonemanget?
Anders Persson!
Hur som helst tycker jag att det här är ett bra exempel på att det inte är ett svenskt intresse att dras in i stormaktskonflikter. Det är en ”moralism” vi kan få betala ett hög pris för.