Här en bild på min bokhylla är i Uppsala med böcker av P O Enquist. Under många år levde jag i den lyckliga förvissningen om att snart kommer en ny bok av honom. Men de senaste sju åren har jag långsamt insett att den väntan nog är förgäves. Så igår kom beskedet om hans bortgång. Det känns mycket tungt. En del av den mänskligt kloka och förnuftiga tillvaro jag så gärna vill se mig som en liten del av, fick sig åter en kraftig knäck.
P O Enquist fick för min del ett ansikte när han var kommentator till TV:s årskrönika för mycket länge sedan, minns inte vilket år. Men, iklädd en stor tjock och ljus ylletröja, färgen framgick inte i den svartvita TV-bilden, kommenterade han det gångna årets händelser. Hans ord och ton träffade mitt i prick och lyfte skeendena till förståelse hos mig. Jag var drygt 20 och han var drygt 30. Så var han programledare i Kvällsöppet i radikala TV2, debattprogrammet på bästa sändningstid som halva svenska folket tittade på.
Det var alltså inte dokumentärromanen Legionärerna – den som alla talade om och som kom 1968 – som fångade mig. Jag har inte läst den än. Nej, det var först på 90-talet jag tog till mig en bok av P O Enquist, och det var Livläkarens besök. Den blev öppningen. Sedan kom Levis resa, Boken om Blanche och Marie, Ett annat liv och Liknelseboken – hans sista – som alltså kom för sju år sedan. Sedan dess har jag väntat på nästa, men det blev alltså ingen mer. Ska nu gå tillbaka och ta dem jag missat.
Den finaste samlagsskildring jag läst i litteratur finns i Livläkarens besök. Den har allt man kan önska sig av ömhet, sinnlighet och kärlek. Tror den kommer leva i evighet.
Har av en händelse just läst En dåres försvarstal av Strindberg, som mycket handlar om Maries (Siri v Essen) lesbiska böjelser och Strindbergs problem med detta. P O Enquist skrev 1975 dramat Tribadernas natt som handlar om detta i Strindbergs och Siri von Essens stora relationsdrama. Den gjordes som TV-teater 1978 med Ernst Hugo Järegård som August och Anita Björk som Siri. Den finns på öppet arkiv.
Förresten Strindberg antyder redan i titeln En dåres försvarstal ett slags självtvivel. Han inser att han kan ses som en dåre – av många kvinnor. Var det han som var tokig – vilket Marie ofta hävdade – eller var det Marie som var en onaturlig, ansvarslös och okvinnlig mansslukerska. Å ena sidan är han modern och tillerkänner kvinnan rätt till arbete och ett självständigt tänkande. Men å andra sidan återfaller han oavbrutet i grubblerier om kvinnans naturliga väsen som barnaföderska, utan talanger och kapacitet att försörja sig själv och sin avkomma. Till det krävs en man. Det här återspeglar säkerligen de tvivel som genomsyrade 1860-talets moderna borgerliga människors funderingar, men som man inte talade högt om. Inte kan kvinnor förverkliga sina drömmar i ”Ett dockhem”? Det visste man. Det var detta P O Enquist fördjupade i Tribadernas natt.
För övrigt är det ingen slump att kvinnan i En dåres försvarstal har namnet Marie. Där fanns i verkligheten en mycket viktig Marie i paret Strindbergs liv, med efternamnet David. Strindberg dömdes för övrigt att betala 5 riksdaler för att ha knuffat henne utför en verandatrappa – utan att hon skadade sig. Siri och Marie hade enligt Strindberg ett onaturligt förhållande av lesbisk art. Lena Nyman spelar Marie David i TV-teatern Tribadernas natt. Det ska bli kul att se den någon kväll framöver.
Stor saknad efter den långe, gänglige och otroligt mångsidige höjdhopparen P O Enquist.
Knut L!
Inte ont om de nyss döda, och särskilt inte om Per Olov Enquist. Men Olle Svennings tondöva minnesord i Aftonbladet får mig att tänka på den dryga, maktfullkomliga Sosse-Nomenklatura som så skadat folkflertalets strävanden efter en ”mänskligt klok och förnuftig tillvaro”. Detta sosseri, som i värsta fall urartar i IB-Ebbe-skit och Dambergsk pengasmuggling i damernas handväskor.
Olle Svenning börjar artikeln med en tennismatch mellan honom och PO i bästa Schein-Palme-Fårö-Nomenklatura-stil. Vi har ordet ”name dropping”, men skulle behöva ett ord för denna oförmåga att låta bli att markera sin egen och sina likars tillhörighet till Överskiktet. “Han fick ibland för sig att han ville ha ett riktigt jobb, chef för Dramaten, till exempel”, skriver OS om den oskyldige PO.
Nej, inget ont om de döda, men att skärskåda hur detta Sosse-Överskikt avleder och hindrar folkets kamp tog PO inte fullt ansvar för. Hade han gjort det skulle han inte fått så fina officiella ord vid graven.
Bra översikt Knut Lindelöf. Särskilt utvikningen Tribarbetnas natt bra koppling värdig PO Enqvist.
Idag talar alla om Hjoggböle, Per Olov Enquists Hjoggböle, men egentligen ligger det gröna huset där han växte upp i den lilla byn Sjön, där också bönhuset ligger, liksom skithuset. Själv är jag bördig från en av grannbyarna (Gummark) och därför blev Musikanternas uttåg från 1978 den stora, riktigt stora läsupplevelsen. Här fick jag inte bara lära känna Nicanor, Elmbland och Josefina Marklund – utan även min pappa. Sen den dagen blev jag PO trogen, inte en endaste strof har gått mig förbi. Året med Musikanterna bodde vi i Jämtland och PO fick Östersunds Postens kulturpris och kom upp och läste (på bondska) och mottog utmärkelsen. Det året satt han också (ett mycket kort tag) i FiB-Kulturfronts styrelse. Han var en av oss.
Det trösterika i Musikanterna var att, trots att allt går tungt och långsamt (och mycket går fel) så höjer sig landet en centimeter varje år. Där finns hoppet. Även ett år som detta. Det blir nog bättre. Tack PO.
Om någon ännu inte läst berättelserna i Kartritarna, så gör det. De fyller håligheter i våra glesa världsbilder.
Ja, nog saknas n’Enquist allt. Det viskades att han hade något åt hjärtat, en stroke och ovanpå det cancer. En kombination med dålig prognos. Inget oväntat dödsfall alltså. Träffade honom dels i något FiB/K-sammanhang på 80-talet, dels i ABF-huset 2002 vid firandet av Jan Myrdals 75-årsdag. Den gången talade vi om Lewis resa som var en stor läsupplevelse. Liksom även Legionärerna och Musikanternas uttåg. För att inte tala om Chez Nous i samarbete med Anders Ehnmark och den märkliga Ett annat liv. Stora saker, annat här onämnt.
En annan sak att minnas är hans vänliga, lite allvarliga framtoning – och rösten. En norrländsk diktion och tydlighet man kunde mörda för! Inte konstigt att Theodor Kallifatides såg upp till n’Per Ola som språklig mentor från 60-talet och framåt… Ett arv att förvalta.
Jan Arvid Götessons angrepp på vänskapen med Olle Svenning förstår jag inte; nära vänner genom åren är ofta lika sällsynta som viktiga. Ibland oavsett eventuella politiska skillnader.
Hans M G!
Jag har inte skrivit så jag blir förstådd. Inte menade jag att angripa hedersmannen POs vänskap med Olle S. Inte heller menar jag att den ofta läsvärde OS skulle vara någon given motståndare i alla lägen.
Nej, jag talade om det politisk-sociala-ekonomiska Överskiktet i Sverige. När alla tongivande liberala, socialdemokratiska och konservativa medier kan skriva att en skribent är ”vår främste författare” (Svenska Akademiens Per Wästberg i SvD) finns ett problem, enligt min mening.
På lindelof.nu har flera skrivit om POs betydelse för dem. De har skrivit om sina känslor och sitt förhållande till den i kulturlandskapet mycket store PO. Nå, då kan väl jag också skriva om den grundtanke som följt mig sedan 20-årsåldern om författare som PO och Anders Ehnmark: jag har alltid förundrat mig över deras fullkomliga ”godtagbarhet” i det officiella Sveriges överskikt.
Motbilder är nyttiga, t ex har Sven Fagerberg skrivit om PO i Ljuset är vår farkost, sidorna 238–243.
”Jan Arvid Götessons angrepp på vänskapen med Olle Svenning förstår jag inte; nära vänner genom åren är ofta lika sällsynta som viktiga. Ibland oavsett eventuella politiska skillnader.”
Visst är det så. Vänskapen kan, precis som kärleken, emellanåt vara outgrundlig. Om så inte vore, borde jag kanske skilja mig från min älskade maka. Och det har jag under inga omständigheter för avsikt att göra.
Jag kan tänka mig två orsaker till Enquists ”godtagbarhet” på nästan alla håll. Dels att han skrev för J-a bra, hans fotavtryck i vår litteratur var för stort och djupt för att förbises eller förminskas. Dels är det väl lite som med Strindberg; efter hans död sökte t ex Branting kooptera gamle Strix till en slags heders-socialdemokrat. Det gick ju inte att komma runt hans verk och betydelse. Likadant med PO Enquist 108 år senare – enligt min mening.
Bertil C!
Om vänskapens och kärlekens outgrundlighet har jag inget sagt. Jag undrade något annat: är det bra detta att vi nu tydligen fått en litterär kanon med PO som mittpunkt, upprätthållen av alla från Crister Enander till Per Wästberg?
Ok.
Örsa gärna och läs P O Enquist.
Han var en osedvanligt klok människa.
Att döma av vad han skrivit.