Maj Sjöwall har gått bort efter att i nära 45 år varit änka efter Per Wahlöö. Det är nog inte många i min generation som har missat deras dekalogi som inleddes med Roseanna och avslutades med Terroristerna.
Underhållningsvärdet i böckerna är ovedersägligt, och det är betecknande att de inte bara filmats (tråkigt nog med undantag av Mannen som gick upp i rök) utan till och med gett upphov till en lång rad ytterligare filmer med två av de flesta böckernas (Gunvald Larsson var faktiskt inte med i de två första) ”huvudkaraktärer” men med helt andra manusförfattare.
Vad jag ska behandla här är den samhällskritik av förment vänsterkaraktär som i växande utsträckning präglar böckerna. När jag läste och läste om dem på 70-talet började jag känna mig mer och mer tveksam till den detaljen. Lennart Geijer må ha varit en bordellkund, men jag tycker att hans beskrivning av Sjöwall/Wahlöös samhällskritik är rätt träffande: ”Den påminner om det man brukar läsa av de förgrämda herrar som sitter på moderattidningars ledarredaktioner!”
Och i den sista boken Terroristerna urartar denna samhällskritik fullständigt, något som också bidrar till att boken är den klart sämsta. (Hur många recensenter vågade skriva det när den gavs ut? Ingen som jag känner till i alla fall.)
Terroristgruppen i boken är helt osannolik. De är ett gäng fascistiska våldsverkare, som verkar roa sig med att godtyckligt spränga politiker runt om i världen i luften. Avsikten med sprängningarna är helt förborgad. Och det mest motbjudande i boken är beskrivningen av Sveriges statsminister, som aldrig namnges men utgör en illa dold karikatyr av Olof Palme. Och då är det ju rätt hemskt att han faktiskt blir mördad i boken, drygt 10 år innan han blev det på riktigt. Men just det kan ju inte Sjöwall/Wahlöö rå för, och den detaljen lämnar jag därhän!
Men karikatyren av Palme i boken är av ”slafsvänster”-karaktär. En ärkereaktionär USA-senator (”mycket värre än Reagan”, enligt Gunvald Larsson) bjuds in på något som närmast är ett statsbesök; allt för att visa vilket ”bålverk mot kommunismen” Sverige alltjämt är. Det är naturligtvis totalt osannolikt och dessutom en total förvrängning av vad Olof Palme stod för – och vad USA och särskilt USA-högern tyckte om honom. Det kan man konstatera utan att höja Palme till skyarna, något som jag inte har något intresse av att göra.
Och Martin Becks käresta Rhea Nielsen (en över huvud taget osannolik figur) uttrycker det så här: ”Sossarna har pratat om socialism samtidigt som de gjort allt för att bekämpa den verkliga socialismen.” Vad hon menar med ”den verkliga socialismen” framgår aldrig, men eftersom de har en Mao-affisch på väggen kan man anta att hon helt enkelt menar kommunismen.
Och visst var Palme säkert i grunden antikommunist (vilket jag i dag inte ser som något negativt), men han hade samtidigt otvivelaktigt hjärtliga relationer till regimerna i bland annat Nordvietnam och Kuba, något han fick mycket kritik av från den politiska högern.
Sammanfattningsvis är Terroristerna en bok som är så totalt osannolik att den är direkt dålig. Det är betecknande att när den användes som underlag till en film, så gjordes manuset om så grundligt att filmbolaget kände sig tvingat att ge den en annan titel: Stockholm marathon.
Det är många år sen jag läste Mankells deckare (Mannen utan ansikte, Hundarna från Riga m fl). I början tyckte jag om dem men efterhand blev de alltmer osannolika, de präglades alltmer av osannolika sammansvärjningar av högerextrema krafter. Då tröttnade jag på dem. Minns ännu Bergsprängaren som en av Mankells bästa böcker.
Instämmer i Ulf N:s kritik av Mankell – varför läste jag de böckerna ens? Angående Sjöwall-Wahlöö minns jag inte så mycket, annat än att det gnälldes om vädret i vårt fosterland. Och det kan ju vilken borgare som helst göra!
Jag håller med Benkt Lundgren om att Terroristerna var den klart svagaste i serien på 10 böcker. Minns känslan av besvikelse när jag läst klart den. Jag hade då läst de övriga nio, antagligen inte kronologiskt, men Terroristerna var den sista jag läste.
Jag hittar i bokhyllan 8 av de 10 böckerna, men inte Terroristerna. Kanske kom den på avvägar, eller så var det bibliotekslån.
Den som läser mer deckare än någon annan jag känner är min svärmor, som läser dem i rysk översättning när hon är på besök i Sverige. Stockholms stadsbibliotek har en stor uppsättning böcker på ryska språket, varav en hel del svenska deckare i rysk översättning.
Mankell har jag aldrig läst lika systematisk som Sjöwall/Wahlöö, men min minnesbild är densamma som Ulf Nilssons. Jag tröttnade också.
Hade inte tänkt läsa millennium-trilogin, men när trilogin började bli samtalsämne bland utländska kolleger så fick det bli en läsning. Minns att jag hajade till när Stieg Larsson placerade Stalingrad i Ukraina.
Benkt L skrev om urspårad samhällskritik: ”Hur många recensenter vågade skriva det när den gavs ut? Ingen som jag känner till i alla fall.”
Nu är det lätt att söka i digitaliserade dagstidningar. Claes Collenberg skrev i Dagens Nyheter att boken var lite av en besvikelse, och att de politiska utfallen hade blivit en belastning.
Olle Svenning gjorde ner boken i Aftonbladet, men det var efter Aftonbladets ordinarie bokrecension.
Längst från höger skrev Gunnar Unger i Svenska Dagbladet en anmärkningsvärt vidsynt och inkännande recension, som översåg med den ”politiska snedbelastningen” av två skäl: dels var författarnas vänsterövertygelse äkta renhjärtat patos, inte opportunism; dels skulle mycket av samhällskritiken kunna komma från höger! Liksom Claes Collenberg var Gunnar Unger lite besviken på boken.
P O Enquist i Expressen klagade över ”kverulans”, men tyckte att föregående bok i serien var hårdare drabbad av det.
Annars var det, som Benkt L skrev, panegyrik i recensionerna.
Vad som tröttade mig både i Sjöwall-Wahlöös och Mankells deckare var att de underskattade läserkretsen. För att vara riktigt säkra på att läsarna förstått det politiska budskapet, hängav sig både Beck och Wallander då och då till små ”predikningar”, istället för att låta handlingen tala.
Mankell i all ära, men Benkt Lundgrens intressanta tankar rör Sjöwall/Wahlöös tio romaner ”om ett brott”. Jag håller med att ”samhällskritiken” under dekalogins framskridande förändrades. Från en tydlig grund i reella skeenden i samhället som fick avspegla sig i enskilda mordhistorier, ett vanligt grepp inom ”crime noir”-genren från Hammet, Chandler, Simenon m fl och framåt till en grund där mord-”gåtorna” (i den mån de kan kallas så) upplevdes mer som efterhandskonstruktion till en alltmer mörknande bild av samhällsutvecklingen. Mycket hade väl att göra med Per Wahlöös tilltagande sjukdom (hans liv ändade strax innan den sista boken i serien kom ut).
Orsaken var cancer i bukspottkörteln, en klassisk dödsorsak för inbitna alkoholister enligt läkarvetenskapen. Spriten gjorde väl sitt till för att förmörka Wahlöös syn på samhället. Och Terroristerna blev en sorglig slutpunkt på en annars banbrytande svensk kriminalserie.
Jag minns att Polismördaren (1974) gick som följetong i FiB-Kulturfront samma år. Och jag minns en något sargad debatt där vi fibbare tyckte det var synd att Sjöwall-Wahlöös (då) sämsta roman skulle hamna hos oss. En del självplågare undrade också om det kunde vara FiB:s ”fel” att den var sämre än de andra. Som att FiB:s kontext lurade in folk att skriva på ett visst sätt (alltså sämre än vanligt). Ja, så dålig var den ju inte. Men de åtta tidigare var bättre – en del i världsklass. Roseanna och Mannen på balkongen läser jag om då och då. Och Widerbergs filmatisering av Den vedervärdige mannen från Säffle är också i världsklass. Håkan Serners gestaltning av Einar Valentino Rönn är formidabel. Heder åt Sjöwall-Wahlöö. Mankells Wallander-böcker har jag haft svårt med.
Händelsevis köpte jag The Terrorists, a Martin Beck Police Mystery nyligen på ett kafé, som har några välfyllda bokhyllor för gästernas andliga spis. Den översattes 1976. ”Of all the [S/W] books, The Terrorists may be the tightest in organisation and the most suspenseful” enligt NY Times på omslaget. En radda med superlativ från amerikanska recensenter följer.
Jag sträckläste flera av böckerna på 70-talet. Minns att jag förvånades över den ibland banala samhällskritiken och smått flummiga beskrivningen av vänsterungdomar. Men underhållande, javisst! Sneglade de inte mot sin amerikanska publik, när de skrev?
”Nordic noir” har ju blivit oerhört framgångsrikt, inte minst i USA. Skulle gärna läsa vad Benkt L har att säga om detta.
Millenniumtrilogin? Åtskilliga författare är kvinnliga, liksom böckernas hjältar. Jämlikheten mellan könen ter sig nog exotisk och lockande ute i världen. Men megavåldet ska inte heller underskattas. Som gjort för specialeffekter på vita duken.
Under mina sista år i England 2008-11 slutade jag aldrig att förvåna mig över britternas ärliga och hängivna beundran och intresse för Henning Mankells böcker om Wallander. Det som man i Sverige tyckte var lite nattståndet ”vänstersnack” upplevde man som en politisk krydda. Sverige framstod i gemene mans ögon som duktigt, rent, prydligt, ärligt, problemfritt osv. Mankells blandning av nordisk miljö, brott och sociala problem var en ny mix i de brittiska deckarläsarnas meny.
Jan Arvid Götesson nämner högerskribenten Gunnar Unger, som gillade Sjöwall/Wahlöö och skrev att ”samhällskritiken lika gärna kunde komma från höger”. I SVT:s dokumentär om Tage Erlander nämns en otäck nidbild av Olof Palme som Unger skrev i Svensk Tidskrift redan tidigt på 60-talet. Som den refererades i programmet påminde den obehagligt mycket om Sjöwall/Wahlöös karikatyr i Terroristerna!
Kritik kan te sig dom efterhandskonstruktion. Jag läser inte deckare för jag hinner inte och så vidare. Men Sjövall/Wahlöö skrev under en tidsepok som producerade en anda som böckerna återges i. Samhällskritiken kanske inte tränger på djupet som Balzac samhällskomedier, och därför lätt att i efterhand kritisera.