Igår var det plötsligt som när Ingemar Stenmark tävlade i utförsåkning, landet stannade, alla lyssnade på radio eller tittade på TV. Men igår gällde det Palmemordet och Coronan förpassades till extra inrikesnyheter för första gången på flera månader.
Palmemordet skulle alltså få sin ”final solution” igår förmiddag med åklagare Krister Peterssons fördragning på en presskonferens. Men så blev det alltså inte. Besvikelsen var överväldigande och det enda egentligt nya var att Petersson öppet kritiserade Palmeutredningens arbete första tiden under Hans Holmér. Men det har länge varit uppenbart för de flesta.
Palmemordet har varit en blockering för en mer nyanserad diskussion om Palme som politiker. Jag mötte tidigt i livet, innan jag själv hade någon egen uppfattning om Olof Palme, i min närhet en attityd till Palme som var närmast hatisk. Det gjorde att jag senare blev intresserad av vad han stod för. Men på 70-talet var det för sent att ställa in sig i Palmeledet. Hans insats i LKAB-strejken -69 och IB-affären -73 solkade bilden. Han fullkomligt krossade sina meningsmotståndare i debatter. Det var inte bra, även om det var skickligt och entusiasmerande för de egna.
IB-affären
I sommarnumret av Folket i Bild/Kulturfront har jag bidragit med ett stort material om IB-affären, bland annat om hur den tedde sig utifrån mitt perspektiv som ung aktiv fibbare i Umeå då. Jag har också intervjuat de två huvudpersonerna Peter Bratt och Jan Guillou om misstagen som begicks.
Med IB-affären satte Palme sin sista potatis för mig och säkert för många andra fibbare och FNL-are med sitt arroganta ljugande under IB-affären. Det han dolde med sina utfall mot IB-avslöjarna var sitt eget djupa engagemang för den S-styrda och olagliga underrättelsetjänsten IB i Sverige. Han var mycket bra på att skaffa sig motståndare. Värnandet om den egna partiledningens skumraskaffärer var och är näst intill oförlåtliga.
Fallet Assange
En ännu större skumraskaffär är den nu pågående om Julian Assange, där Sverige också är djupt inblandat. Det har DN:s förre chefredaktör Arne Ruth nu engagerat sig i. Sveriges regering har på ett häpnadsväckande arrogant sätt avvisat FN:s speciellt tillsatte rapportör om tortyr och våldsutövning Nils Metzler, som i maj skickade brev till svenska UD med frågor om Sverige har följt FN-konventionerna i fallet Assange. Det kommer mer i denna affär.
Av en slump kom jag i kontakt med Arne Ruth i norra Uppland, närmare bestämt i Mehedeby, en timmes bilresa från Uppskedika där jag nu huserar. Att jag just färdigställt IB-materialet och där gjort just kopplingen till fallet Assange är också något av en slump. Läs min intervjun med Arne Ruth på fib.se.
Vad som dock inte är någon slump är att en och annan publicist, författare och politisk aktivist här och var – gärna i min generation (Arne Ruth är född 1943 och jag 1945) – håller fast vid yttrandefriheten som den enda och slutliga möjligheten för att gå till rätta med överhetens eviga räcka av skumraskaffärer. Den allra färskaste är för övrigt rättegången mot Anna Lindstedt som jag skrev om häromdagen.
Arne Ruths huvudpoäng är just det obegripliga i att yrkesjournalister slutat att göra sitt jobb.
Men privatspanare (som de kallas omkring Palmeutredningen) och andra fria medborgare kommer att fortsätta snokandet. Överhetens olika representanter ska inte kunna känna sig säkra.
Med Holmér var det kört från början! Han hade uppenbarligen Palmes öra. En historisk ironi att han sprang partiärenden. Han och Ebbe! Vilket par!
Det senaste dygnets råskäll mot Peterson, Melander och deras lilla grupp av utredare lämnar mig tämligen kall. Även om även jag hade hoppats på någon form av tekniskt bevis, var den torra, sakliga framställningen – och det stillfärdiga lustmordet på hur Palmesaken hanterats under gångna decennier – som helhet intressant och ställvis imponerande.
Då Peterson et al. ej kunde finna stödbevisning återgick de till Sveavägen och vittnesmålen under de första dygnen efter mordet. Något riktiga poliser ska göra enligt min mening. Där fann de en person som stack ut. Hans vittnesuppgifter var motsägelsefulla, bl a pratade han om att gärningsmannens signalement avvek från övriga vittnesutsagor och gav en serie intervjuer i SvD, Rapport etc där han glatt ljög om vad som hänt och sitt eget agerande.
Utifrån de tidiga förhören har Palmegruppen pusslat ihop en indiciekedja mot Engström som räcker till ”skäligen misstänkt”, d v s då 1986 räckt till anhållande och häktning för vidare utredning.
Klart söm körvspa i Jarsche! (storböndernas Järvsö)
Dessutom några intressanta frågeställningar: Vilken roll spelade polarna i Stay behind i Skandiahuset? Vilka motarbetade utredningen?
Efter Holmérs (et consortes) häpnadsväckande utflykter in i metafysikens rike skapades ett nytt slagord. ”Tillbaka till Sveavägen!” Det hela liknande Rafaels berömda målning Skolan i Aten där Platons högra pekfinger riktas uppåt mot skyn, till idéernas rike, medans Aristoteles pekar (med hela handen) nedåt till marken, till sinnena och empirin. Han är som Ölvebro och de andra som ropade: ”Tillbaka till Sveavägen!”.
Sedan dess har alla spaningsledare och åklagare strävat efter att peka mot Sveavägen. Peterson är minsann inte den förste. Och när han nu liksom har ”hittat” Skandiamannen är han ju förvisso inte heller där den förste. Olle Minell i Proletären och Sven Anér i sina ständigt återkommande skriftställningar inte bara pekade på Engström i Skandiahuset. De utredde tidigt var han var för en kuf.
Det som presenterades onsdagen den 10 juni 2020 var en mycket tunn soppa, mycket tunnare än vad jag hade läst redan under sent 1980-tal. Jag säger som salig Anér: ”Cover up!”
Leif Strandberg!
Men jag tror inte att Aristoteles menade tillbaka till Sveavägen. Han menade att man ska följa varje vittnesmål och spår vart det än tycks leda. Och Platon hade rätt när han visade med en gest att man ska höja blicken från Sveavägen. Det är min tolkning av målningen.
Så ytterligare en allvarlig del av det hela. Det har synts kommentarer om att så här kan man inte göra. En åklagare kan inte få sista ordet genom att presentera ett namn och lägga ned utredningen, precis som om fallet är löst. Försvarare ska höras, och en domare beslutar. Ett förslag har kommit om ett slags rättegång. Om det här får passera så är det en rättsskandal.
Det finns ytterligare några saker att kontemplera här. Som t ex Holmérs order i Palmerummet januari/februari 1987: ”Kör Engström i botten innan åklagarna slår klorna i honom!” Vilket ledde till den enligt Petersons egen benämning ”häpnadsväckande” promemorian i februari -87 där allt som hade med Engström att göra lades ad acta. Detta för att i lugn och ro genomföra ”Operation Alfa” mot kurderna, mot åklageriets vilja, f ö. Där stannade promemorian fram till sommaren/hösten 2017.
Utan forensiskt material – något utredarna sannolikt hoppades på i vintras, man kan inte tolka det uttalandet på annat sätt – återstod vittnesmålen från Sveavägen. D v s frågan: Vilka stämmer hyggligt överens, finns något där som tydligt avviker?
Jag menar i all enkelhet att Peterson m fl gjort vad de kunde och fick till sist fram en ”skäligen misstänkt”. Är överens med bröderna Palme om det plausibla i den slutsatsen. ”Cover-up”? Inte i denna utredning. Förtal av avliden? Blir svårt att driva rättsligt.
IB som idag heter KSI var och är inte en olaglig organisation. Det var ju en del av Försvarsstabens underrättelseverksamhet (där Palme dessutom arbetat) och är idag en del av MUST. Vilket naturligtvis var och är helt lagligt. Det var deras verksamhet med spaning och registrering av svenska medborgare som var olaglig.
I övrigt tycker jag Petersson presentation var svag och även om Engström mycket väl kan vara mördaren hade det som finns mot honom aldrig räckt till häktning och åtal idag. Kanske hade det gjort det år 1986, men det säger mer om bristerna i den tidens rättskipning och polisarbete än om skuld. Det visar bara på en annan sida av det som Hans Holmérs usla förundersökning också visar på.
Bäste Anders S,
Peterson hävdar att Engström är att betrakta som ”skäligen misstänkt”. Inte mer. Det innebär att E. enligt Rättegångsbalken är att betrakta såsom oskyldig intill dess en eventuellt fällande dom vunnit laglig kraft. Något som sedan Engströms frånfälle år 2000 ej är möjligt. Skuldfrågan går således ej att avgöra rättsligt.
Däremot menar Peterson att om han suttit på Holmérs stol 1986-87 hade han frihetsberövat Enström för vidare förhör och utredning. Då var sakerna mycket färskare, inte minst vad gäller mordvapnet och en möjlig koppling till det av föräkringsdirekören Aldencrona ledda nätverket ”Stay Behind” som startade 1948-49 och hade sina lokaler i Skandiahuset, Sveavägen 44. Med mera i den vägen, vi vet att E. umgicks i virulent Palmekritiska kretsar i Täby, något som intresserade utredarna. Plus att han hade vapenvana, var medlem i en skytteklubb.
Det finns tecken på att Engström hade låg status i sin umgängeskrets. Kan det vara så att E. ville ”visa sig värdig”?
I GP 10 juni, som hänvisar till TT, säger Ingela Hessius, rättsexpert, att åklagarens beslut inte skulle hålla i rätten.
I Dagens Juridik samma dag föreslår försvarsadvokaten Johan Eriksson att utomstående, för den utpekades räkning, får gå igenom allt material och bemöta det som åklagaren lagt fram.
Hoppas nu att allt material är väl katalogiserat och sökbart så att privatpersoner lätt kan söka där. Hoppet står dit.
Hans Holmér har förvisso ett stort ansvar att polisutredningen körde i diket, men även den politiska nivån har ett ansvar. Hur kunde en privatperson som Ebbe Carlsson tillåtas under en period att få ett så dominerande inflytande?
Jag minns en utfrågning med dåvarande Palme-åklagaren Jörgen Almblad. Han beskrev ett möte han hade med dåvarande rikspolischefen Nils Åhmansson och Ebbe Carlsson. Den senare dominerade mötet på ett sätt som Almblad fann anmärkningsvärt. Ebbe tyckte att man skulle följa upp ett visst spår, varvid Åhmansson sa att han skulle sätta in tio poliser på det spåret. Ebbe: ”nä, hörru Nisse, tjugo ska de va!”
Hans M Gabrielson har rätt, tycker jag. Krister Petersson har gjort vad han kunnat. Att någon teknisk bevisning inte går att uppbringa i dag är inte hans fel. Vad framför allt många jurister hängt upp sig på är att han framförde en anklagelse som, om Engström varit i livet, knappast lett fram till fällande dom, just på grund av detta. Petersson insåg säkert att han i Palme-fallet inte kunde vara så formell. Vilket ramaskri det blivit om han bara sagt att någon teknisk bevisning går inte att ta fram och därför läggs utredningen ner, punkt slut! Hans personliga uppfattning är att indicierna mot Engström i form av två nyckelvittnen är mycket starka. Det var vad han sa, varken mer eller mindre.
Vad gäller ”motivbilden” är det inte bara en fråga om gärningsmannens, utan lika mycket om varför hela utredningen missköttes från Holmér och framåt. Läser nu Gunnar Walls Mörkläggningen för att friska upp minnet.
Nu har jag precis läst klart den senaste boken av Lars Borgnäs om Palmemordet. ”Olof Palmes sista steg”, med underrubriken ” – i sällskap med en mördare”. Den utkom 13 februari i år.
Boken utgår verkligen från Palmes sista steg. Från de första vittnesförhören visar han att det var kula nummer TVÅ (!) som träffade Palme och omedelbart dödade honom. Utifrån detta rullas upp en analys där Lisbeth Palmes agerande under mordutredningen diskuteras ingående. Sanningen fick inte komma fram, och olika anledningar diskuteras.
Han skriver om sina tidigare undersökningar: ”Misstaget jag gjorde var att jag tidigare inte drog rätt slutsatser [om de två skotten].” Det var nog ingen annan heller som genomförde hans nya noggranna resonemang. Läs!
(Den nu aktuelle ”Skandiamannen” får en egen plats i ett tillägg.)
Lars Borgnäs tror att mordet kan lösas under vissa omständigheter, vilka han anger. Vi beundrar honom för hans noggrannhet och tålamod.
Viktigast tänkbara läsning.
Betänk att, Hans Holmér var tillsatt av regeringen under Ingvar Carlsson att leda polisutredningen efter Palmemordet, han arbetade hela tiden direkt under Ingvar Carlsson och hans närmaste, som också hade en egen ”kontrollant” som satt med i Holmérs ledningsstab och deltog i dess möten.
Under sådana omständigheter är det aningslöst att tro att alla missgrepp som Holmér gjorde, alltifrån den inledande brottsplatsundersökningen till trakasserierna mot PKK-kurderna o s v skulle vara resultat av Holmérs klantighet och bristande erfarenhet som brottsutredare. Mycket naturligare är att utgå ifrån att Holmér gjorde precis det han fått i uppdrag att göra; att vilseleda, förvilla och se till att inga uppgifter kom i dagen som skulle kunna leda till att sanningen uppdagades.
Betänk också att, Holmér var i Stockholm på kvällen på mordnatten, där han åkte runt och inspekterade arrangemangen som vidtagits med walkie-talkie-poliser m m och sakta gled förbi mordplatsen minuten efter skotten i sin bil med mörktonade rutor. Detta har hans chaufför, polisinspektören Dahlgren, omvittnat i noggranna förhör av f d åklagaren och riksdagsledamoten Jerry Martinger.
Mot den bakgrunden är det i stort sett omöjligt att tänka sig att Palme blev skjuten.
Läs nu En oväntad vändning” av Claes Hedberg, 2017 och Palmemordets hemliga scenario av Hans Liljeson, 2009. Gärna i omvänd ordning.
Läser Gunnar Walls utmärkta tvåbandsverk om ”Mörkläggningen”. Det slår mig då att Ingvar Carlsson, Hans Holmér och andra ”toppar” på mordnatten kunde ha resonerat så här, maktpolitiskt:
1. Olof Palme är död, kan inte fås tillbaka och det gäller att hans död gör så mycket politisk nytta som möjligt.
2. Om mordet var rent personligt eller av en ensam galning gäller det att tysta ner dådet, eftersom det skulle kunna kasta slagskuggor över Palme och hans minne.
3. Det ovan sagda + möjligheten att han mördades av misstag, innebär att det inte kan bli någon upprepning. Så låt gå.
4. Att få tag på mördaren blir av yttersta vikt först när det ligger en konspiration bakom, eftersom fler mord kan följa.
5. Men konspirationen måste då komma från icke-kontroversiellt håll som PKK, småstat eller grupp i Mellersta Östern eller möjligen Sydafrika. Är det från svensk polis, militär, överklassklubb eller någon stormakt måste vi lägga locket på eftersom konsekvenserna blir oöverblickbara.
I Walls bok blev jag påmind om tvisten mellan minnespsykologen Sven-Åke Christiansson och vittnespsykologen Astrid Holgersson vad gällde tillförlitligheten i Lisbeth Palmes vittnesmål om Christer Pettersson. Både domstolarna och Wall verkar ha lutat sig mer mot Holgerssons argument än Christianssons om förträngda minnen. Detta var nog klokt med tanke på den senares insatser i fallet Tomas Quick och Kevin. Walls bok kom ut i mitten på 90-talet, då Christiansson ännu inte hade gjort sig så känd.