”En ung poliskvinna gick ner på knä framför demonstranter på Sergels torg för att försöka lugna ner en hätsk stämning. Någon trycker ett plakat i händerna på henne: ”White silence is violence”. Hon fick kramar av demonstranterna som belöning för sin underordning. Framför slottet i centrala Stockholm lite senare skanderade en hop demonstranter till några poliser som står uppställda: Ned på knä, ned på knä! Vad hade hänt om de följt uppmaningen? Det är lätt att inse det hotfulla i situationen.”
Ivar Arpi beskriver i SvD den 5 juni att polisutbildningar i Sverige lär aspiranter att inte behandla människor neutralt. Utsatta grupper ska få ett annat bemötande. Är det detta vi nu ser på gatorna?
Här kan du hitta flera klargörande artiklar av Ivar Arpi här som relaterar till BLM-rörelsen i Västvärlden.
Ivar Arpi har sin plattform (SvD) i kommentariatet, liksom även Tove Lifvendal och Ann Heberlein. Med flera. Arpi förefaller vara något av ”a loose cannon” som av och till testar gränser för vad som från höger kan skrivas på ledarsidor.
Den unga poliskvinna som gick ned på knä framför en demonstration som var på väg att urarta och bli okontrollerbar i Ordningslagens mening, gjorde i sanning en modig välgärning. Stämningen vände tvärt. Jag säger bara: heder och tack! Alldeles oavsett hennes eventuella politiska övertygelser i övrigt.
Arpis och andras misstänkliggörande av den kvinnliga polisens agerande samt det inte så litet märkliga angreppet mot polisutbildningens innehåll tangerar enligt min mening dumhetens yttersta gräns. Då Polishögskolan är en statlig institution, är dess läroplan offentlig handling. Bara att begära ut, sitta ner och läsa. ”Utan undersökning ingen rätt att tala” som Mao Zhe-Dong påpekade redan 1927.
Numera närmar sig stora delar av offentlig debatt mörkret.
Jag lyckas inte förstå hur Ivar Arpis artiklar kan anses klargörande och skulle gärna vilja få det förklarat. Jag har följt honom länge och snarast sett hans alster i samma ljus som Gabrielsson.