De två senaste böckerna jag läst hänger faktiskt ihop på ett sätt jag inte tänkte på förrän efter läsningen. Jan Guillous Brobyggarna (Piratförlaget) och Pål Steigans En gång ska jorden bliva vår (Leopard). Brobyggarna handlar om när man satsade allt i framtidsoptimistisk anda på att få fram ånglokomotiven med sina vagnar och sina tunga laster överallt i världen, utan minsta aning om att det effektiva bränslet skulle ta slut om så där 100 år. En gång ska jorden bliva vår däremot handlar om hur perspektiven skiftat efter just de där 100 åren, när den billiga energin, andra strategiska råvaror och naturresurser håller på att ta slut.
Vad man får sig till livs i Brobyggarna är hur en industrikapitalistisk expansionskultur erövrar de stora europeiska länderna (inkl. USA) i en aningslös teknikmission. Ytterst få förstod vad som skulle ske i förlängningen. Steigan påpekar visserligen att Marx och Engels i det Kommmunisktiska manifestet förutspådde och varnade för rovdriften på naturen. Men det var inte många som lyssnade på just det lite undanskymda budskapet då.
Bra att jag fann denna värdefulla sida i vännen Guillous Brobyggarna, för i övrigt är den en ganska enkelt tillyxad litterär konstruktion med alltför många pojkboksaktiga små hjältehistorier i en lång rad. Lite gripande blev det på slutet när huvudpersonens lille son blev misshandlad som ”tyskunge” i Bergen 1918. Innan jag går vidare måste jag bara inflika att Jackie Jakubowskis kritik mot Guillous syn på Tyskalands relativt återhållna grymhet som kolonialmakt jämfört med engelsmännen dock är skrattretande. Det är ju en roman som skildrar vad tyska diplomingenjörer ansåg då.
Pål Steigan har däremot skrivit en mycket klargörande och absolut nödvändig bok. Den som blir illa till mods av skräckscenarion ska tänka sig för innan man läser boken. Den har ett mycket tungt budskap. Världen kommer att kollapsa ekologiskt och ekonomiskt inom en generation. Om inte!
Men det där Om inte! kommer inte förrän på slutet. Först serveras läsaren en imponerande genomgång och sammanfattning av ett gigantiskt material om alla våra kriser. Först den stora världsekonomiska krisen i USA, Europa och Kina och om hur det hela faktiskt hänger samman. Ett stort kapitel om Kina är mycket intressant, den första lättillgängliga framställning på länge som förklarar hur det är möjligt för Kina att växa så snabbt, farorna med denna utveckling för dem själva och hur de blir allt mer beroende av USA och västvärlden. Kina är Steigans specialområde. Han ledde flera år norska AKP m-l, det mest framgångsrika maoistpartiet i Europa. Han träffade Mao och andra kinesiska ledare flera gånger och har följt Kinas utveckling mycket nära och med ett kritiskt öga.
Han går igenom hela miljöområdet och kommer fram till att mycket få så kallade miljövänliga lösningar är annat än bluff. De allra flesta bygger på billig olja trots allt. Alltså, miljönettovinsten är nästan omärkbar för det mesta som görs idag.
Mest skrämmande känns kommersialseringen av vattentillgångar, försurningen av världshaven, plankton-, fiskdöd och jordförstöring. Temperaturhöjningen på 4 grader går inte att klara utan världsomfattande katastrofer. Koldioxidutsläpp måste stoppas herrans kvickt. Sker inte det kommer en liten del av de allra rikaste att kunna klara sig, medan miljarder fattiga går under i torka, svält eller översvämningar.
Det hoppfulla i denna bok är att det finns en förklaring. Kapitalismens 150 år har byggt på riklig tillgång på billig kol och olja. Nu är oljan och naturgasen mycket snart slut, kolet räcker ett tag till men försurar världen i ännu större grad.
Därför måste hela världen sammantaget minska sin konsumtion av fossil energi. Vetenskapen har ingen lösning på hur att få fram oändlig tillgång på ren energi. Tillväxten kommer att stanna av. Det är så nära en naturlag man kan komma.
Därmed är frågan bara hur vi hanterar denna för oss helt nya och mycket hotfulla situation. De stora energikonsumenterna måste drastiskt minska sin konsumtion och dela med sig till de fattiga för att de inte ska törsta ihjäl, drunkna eller svälta ihjäl. Det är det enda anständigt tänkbara. Allt annat är barbari.
Men bland världens ledare finns inga allvarliga planer för detta. Därför kommer människorna att få lita till sin egen organisering i sann urkommunistisk anda. Många fina exempel ges på praktisk kommunism där människor går ihop och hjälps åt utan vinstsyfte. Sånt kommer vi av nödvändighet att se mer av. Han kallar det Kommunism 5.0 med en tidsenlig dataterm, ett program som kan spridas över världen som en präriebrand. Kanske t o m tidningen Gnistan kan komma tillbaka som webbversion? Eller finns den redan? Ja det är faktiskt så att endast en slags kommunism kan befria mänskligheten från kapitalismens ok. Inget annat system har någon lösning.
Har jag då blivit kommunist? Det vore i så fall lika upphetsande som om jag blivit optimist, eller troende religiös. Men jag förblir en ”lite kommunistisk” socialdemokrat. Jag har i alla fall skaffat mig en liten dieseldriven och mycket bränslesnål bil och kör nästan aldrig till Stockholm.
Marx förstod att kapitalismen skulle leda till sin egen undergång. När den våldsbenägna tillväxten snart ska tyglas kommer hårda konflikter att uppstå. Många med makt i det gamla systemet kommer att göra vad de förmår för att inte förlora den.
Lite hopp har jag i alla fall fått av denna skrämmande bok. Den har sammanfattat ett jättekomplex och gjort världen lite mindre obegriplig. Varje gång någon säger att vi måste ha tillväxt för att kunna klara vår välfärd vet jag att det är en person som måste få frågan om den billiga oljan grundligt genomgången för sig. Svårare är det kanske inte.
Läs om Brobyggarna: Kajsa Ekis Ekman i DN,
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ekonomisk kris, Jan Guillou, kapitalism, Kommunism, miljökris, Pål Steigan
Knut – tack för mycket klokt och omskakande inlägg. Du tipsade om Steigans bok för någon månad sen. Tyvärr har jag inte fått tummen ur och införskaffat den än. Just nu håller jag på med en lång recension av David Jonstads bok Kollaps (Ordfront). Den handlar om precis det du skriver om, dock inte ur ett marxisktiskt perspektiv. Men den är mycket bra den också. Jag gissar att du även läst Gunnar Lindstedts båda böcker Olja och Svart jord som är utomordentligt välskrivna böcker som berör samma område. Gunnar var en gång i tiden journalist på Gnistan men betraktar sig numera som värdekonservativ eller nåt i den stilen.
Jag vill minnas att jag tidigare försökt säga dig att när man sätter våra inhemska problem i perspektiv till vad som kan komma inom en inte alltför avlägsen framtid, så kan Julholtaffärer och annat sattyg här hemma förefalla futtigt. Det är lätt att drabbas av tomhet och handlingsförlamning i detta läge.
Vilken framtid är det egentligen våra barn och barnbarn går till mötes?
Även jag har just avslutat Brobyggarna i dagarna med god behållning. Det verkar dock som författaren har förförts av någon slags tysk/antibrittisk analys av hur ädel den tyska kolonialismen var i sin halvfilatropiska upplysningskampanj i Tanganyika. Men skojiigt var det otvivelaktigt att läsa. Din andra bokrekommendation har jag inte läst, men känner mig inte sugen. Ärligt talat betvivlar jag relevansen i analysen från AKP ml, men kanhända har jag fördomar.
Men det är ju tyska diplomingenjörer som tycker om Tyskland i Tanganyika före ww1. Steigan bör du läsa för att jag tror du kommer att förstå honom. Ni har ju mycket gemensamt, t ex MLMTT och miljöengagemang.
I likhet med Knut kan jag varmt rekommendera Steigans bok. Det är en mycket bra sammanfattning av tillståndet i världen och dominerande trender. Det är sällan jag klottrat så många utropstecken i en bok. Jo, ett och annat sic också.
Har även läst Guillous senaste med nöje men delar även där Knuts bedömning. Det bästa är hur han vänder på perspektivet och beskriver det tidiga 1900-talets Tyskland som ett civiliserat samhälle som upprörs över britternas och belgarnas barbari. Just det pojkboksaktiga bör kunna locka de yngre männen till läsning och funderande.
[…] mer: AB, Fria, GD, DN, Lindelöf, 8dagar, Clarté, VG, […]