”Den militära alliansfriheten är den självklara grunden för de samarbeten Sverige bedriver. Men att inte vara medlem i någon militär allians är inte detsamma som att inte samverka med andra eller att inte ha djupa och långtgående militära relationer. Ytterst är det så att förmågan att samverka med andra är en viktig del i arbetet med att bygga de säkerhetspolitiska trösklar och balanser som är nödvändiga i vår tid.
Så ser realiteterna ut.”
Med ovan citerade ord avslutar Peter Hultqvist en artikel på DN-debatt den 29 juli 2020 där han i sin egenskap av försvarsminister självklart får ta en helsida i anspråk. Men tillåt mig som vanlig svensk medborgare att trots artikelns imposanta ton ändå komma med några oförsynta påpekanden.
Först kan man konstatera att Hultqvists retorik fullständigt dryper av ord som antagonist, Artic Challenge Exercise, djupt allvar, Enhanced Forward Presence, gemensamt agerande i krig, höja tröskeln, internationella operationer, interoperabilitet, Joint Expeditionary Force, kris, militär förmåga, Nordefco, skarpt läge, tydliga säkerhetspolitiska signaler, ytterst strategiskt … Han älskar också ordet ”realiteter” och verkar helt inställd på krig.
Men, är det verkligen så att Sverige de senaste sex åren (med Hultqvist som försvarsminister) blivit ett land i direkta i skottlinjen från stormakten Ryssland? Nej, så är det faktiskt inte. Hultqvists larmande krigsaktivism är våldsamt överdriven. Att Ryssland haft skärmytslingar i sina södra gränsområden med Ukraina och Georgien till exempel är fortfarande viktiga ”realiteter” i hans politik. Nu har också Arktis tillkommit, vilket är en riktig realitet för de nordiska länderna.
Men låt oss ta en titt på de citerade slutorden. Hans påstående att alliansfrihet, alltså ”att inte vara medlem i någon militär allians” kan innebära djup samverkan och långtgående militära relationer med Nato, är mycket märkligt. Ja, det är ren i hästhandlarargumentation. Det är faktiskt en realitet. Ingen kan ta det på allvar. Allra minst vår stormaktsgranne Ryssland, som förstås ser sin huvudfiende USA bakom Hultqvists larmande. Om någon av stormakternas USA eller Ryssland militärstyrkor i Arktis – där deras intressen korsas – skulle inleda stridshandlingar mot sin motståndare i området och krig utbryter, då skulle Ryssland självklart angripa USA:s militärenheter var de än befinner sig i området, alltså även på svensk mark. Hultqvists politik ökar alltså risken för krig på svensk mark. Det går således att med fog hävda att Hultqvist i realiteten bryter mot den svenska alliansfriheten. Första meningen i Hultqvists citerade slutord ovan är således ren bluff.
Det värsta är att han gör det med stöd av alla partier i riksdagen*, även Sverigedemokraterna, men emot en väl dokumenterad Nato-kritisk opinion som vill bevara alliansfriheten. Detta om något bäddar för ökat politikerförakt. Det är faktiskt ett högt spel både inrikespolitiskt och försvarspolitiskt.
Den andra delen i avslutningsorden; om att man ska bygga ”säkerhetspolitiska trösklar och balanser som är nödvändiga i vår tid” är också hästhandlarargumentation. Sant är att stormakterna drar sig för att inleda krig med varandra för att det kan leda till att kärnvapen kommer till användning och därför föredrar krig via ombud. Den bromsen är förstås en slags tröskel mot att stormakterna hamnar i direkt konfrontation. De utvecklar därför allt mer sofistikerade elektroniska, självsökande robotvapen (utan kärnladdningar) som kan styras från ledningscentraler långt bort från fronten.
Men ingenting går att helt utesluta. En direkt konfrontation kan uppstå och då blir alla allierade på ena eller andra sidan legitima militära mål för motståndaren. Att ha (eller blixtinkalla) USA-trupper på svensk mark i en sådan krigssituation skulle genast öka obalansen och minska tröskeln för angrepp mot Sverige från Ryssland. Snacket om trösklar och balanser nödvändiga i vår tid är mycket lätta att genomskåda. Det är skrämsel helt enkelt.
I det nya kalla kriget i världen, där USA och Ryssland i Hultqvists perspektiv står som motståndare, gör Hultqvist allt han förmår för att ta ställning mot en fullständigt övermäktig motståndare. Ryssland har nämligen numera Kina i ryggen. Hultqvists transatlantiska länk är snart inte mycket att hålla sig i.
Det enda ”svenska intresset” som kan ha intresse av Hultqvists politik lär vara den svenska vapenbranschen som har mycket utvecklande samarbeten med amerikansk, brittisk och övrig europeisk vapenindustri. Vi svenskar ska vara stolta, menar han, för att ”steg tagits till ett samarbete [med Storbritannien] om nästa generations stridsflyg efter 2040. Att hitta en partner för detta långa tidsintervall är ytterst strategiskt. Det visar också att vårt land med vår tradition och vårt kunnande att utveckla stridsflyg är en intressant och attraktiv partner.”
Jag upprepar ännu en gång en fråga jag ställt i lite olika form flera gånger tidigare: Hur är det möjligt att denna äventyrliga försvarspolitik kan samla en så förkrossande majoritet i Sveriges riksdag?
* Möjligen med undantag för ett vinddrivet Vänsterparti, som mest av allt tycks bedöma världsläget utifrån kurdernas hopplösa kamp för ett eget land i Mellanöstern i skärningspunkten mellan USA och Ryssland. Så V kan liksom kurderna hamna var som helst.
Läs också kommentaren till Hultqvists artikel på alliansfriheten.se
Jag börjar allt mer undra om det inte är så att USA helt enkelt hotar Sverige. De tvingar andra länder till underkastelse, så varför inte också Sverige. Det borde räcka med att USA undervisar om vad som händer de ”regimer” som inte ger vika. Och det är givetvis inte pajasen Hultqvist som bestämmer detta. Wallenberg är också en faktor att räkna med.
Jag ställde frågan till Håkan Svenneling om hur Jonas Sjöstedts medverkan i en kurdisk manifestation för ett fritt Kurdistan skulle tolkas, men varken han eller partisekreteraren ville svara. Det är dåligt med transparensen inom V.
Jag ställer också frågan hur Sveriges äventyrliga försvarspolitk har sådant starkt stöd i riksdagen? Kan det vara ekonomiska intressen? Främmande makts egenintresse av annat slag som att förslava svenska folket? Jag vet inte varför.
Knut L, vad säger du om nedanstående försvarspolitiska program?
1. Bryt den transatlantiska länken.
2. Öka snabbt Sveriges försvarsutgifter till 3 procent av BNP, med allmän värnplikt och territorialförsvar för hela landet.
Sverige bör inrikta sig på endast ett kuppförsvar! En fredlig nation (teoretiskt sett) involverar sig inte i fredstid med några militära allianser. En fredlig nation deltar inte i militära operationer utomlands. En fredlig nation bantar totalförvaret till att endast ha ett kuppförsvar. Sveriges politikers neutralitetsbegrepp (alliansfrihet i fredstid) är tydligen ett flexibelt begrepp att DJUPT involvera Sverige i Nato. Sverige bör slopa neutralitetstanken eftersom vi i praktiken är en medlem av Nato.
Och glöm att Sverige är en fredsnation eftersom vi deltagit med Natos krig i Afghanistan och i Lybien. Endast ett kuppförsvar kan återställa omvärldens förtroende om att Sverige är en fredsnation.
Jan Arvid G!
Jo, det låter som en bra sammanfattning av vad som borde krävas.
Knut L!
Du skriver ”Men tillåt mig som vanlig svensk medborgare…” Detta är överhetens sätt att uttrycka sig, en företagsledare kan säga ”som vanlig svensk tycker jag att” etc etc. De kan skryta om att farsan var en enkel jobbare o s v. När de pratar om sitt sommarpalats i skärgården kan de kalla det ”sommarstuga”!
Vilken vanlig svensk skulle kunna ”komma med några oförsynta påpekanden” det vill säga din artikel? Skärp dig Knut, du liksom jag och en del andra, är folkbildare av en sort som inte är särskilt vanlig i Sverige.
Bertil C!
Kanske mitt ansträngt och lätt ironiskt menade grodperspektiv kan missuppfattas som ett tillkämpat överhetskoketteri. Inte vet jag. Men ibland vill jag skruva indignationen och låta fakta tala för sig själv. Men ironi är en nästan omöjlig attityd i allt som inte är direkt satir.
Per L!
Ja, om det finns vanliga medborgare, tror jag nog jag kan svara på. De som är ”som folk är mest”, tänker jag. Resten ca 0,1% är de ovanliga medborgarna.
Det där är nog ändå lite av önsketänkande, Knut L. Visserligen flög siffran 0,01% förbi i någon annan diskussionstråd här på bloggen, men ibland är det svårt det där med de små decimalerna. Sedan är det ju av naturliga skäl en inte obetydlig skillnad mellan medborgarna och ”de som är som folk är mest” och även mellan medborgare och de som är invånare i Sverige, varav en inte helt försumbar del inte har någon rätt att vara här enligt svensk lag.
Men det är en vacker tanke med ”ett enat folk”, ett sånt som inte kan besegras. Dit är det nog en bit kvar om vi betraktar den politiska splittringens nutid.
Dennis Zackrisson!
Det är en vacker tanke om ett enat folk. Vi är alla lika välkomna på jorden oavsett etnicitet. Men det kommer alltid finnas hinder som omintetgör att detta kommer genomföras i modern tid?
Esbjörn G!
Jag har inte pratat om etnicitet. Jag pratar heller inte om ”välkomna på jorden”, som du uttrycker det. Det kanske just nu räcker med att vi kan åstadkomma enighet i de sakfrågor, som ligger vårt folk närmast om hjärtat. Du vet sådana där konkreta saker som 2/3 är överens om.
Dennis Z!
Du skriver om människor som vi vore siffertecken. Tyvärr ser staten till att vi blir det. Varken du eller jag Dennis ses längre som individer. Sånt är bara lyx och illusion numera. När vi dör, får vi en papperslapp fäst med snöre runt stortån med nummer. Då är vi varken etnicitet eller någonting överhuvudtaget, endast döda värdelösa snart bortglömda.
Behöver vi verkligen gå in på djupet med alla dessa ordkonstellationer med inbördes beundran. Det är bara att inse, vi är alla olika, tänker olika, ser olika ut där vi bor på jorden och skall välkomnas för våra tjänster utan klassindelning. Mig äger ingen, inte mina tankar, vad jag tycker inför staten någon annan. Vi har alla våra olika uppfattningar och det är tillåtet att kritisera. Men onödigt att döma ut folk som om de vore utan rättigheter. Alla har lika rätt eller lika fel, stor som liten. Det är ingen tävling, där vinnaren får evigt liv. Det goda samtalet på bloggen med respekt för andra människor är vad det handlar om.
Esbjörn G!
Jag håller helt med dig. I många sammanhang (alltså inte bara här på bloggen och i FiB/Ks nättidning och sammankomster) uppmanar jag människorna att tänka själva och inte fastna i vad andra tycker, oavsett hur tilltalande och samstämmande med ens egna fördomar det låter.
Det vore mig helt främmande att betrakta människor som ”siffertecken”. Men för att en ”demokrati” ska fungera kan det oftast (nästan alltid) krävas någon typ av sammanräkning för att ”den gemensamma viljan” ska framträda. Allt kan inte lösas genom ”consensus”. Därav fyra dygns dag- och nattmanglingar i EUs ministerråd, fyra månaders segslitna förhandlingar kring senaste regeringsbildningen i Sverige och otaliga diskussioner om livsplaneringen kring svenska familjers frukostbord.
D. Zackrisson!
Att våga agera demonstrativt och att inte vara en utav marionetterna vid intressekonflikter. För att till varje pris uppnå enighet av ett tveksamt eller felaktigt beslut och strunta i reglerna.
Genom att inte sätta etikett för att debattörerna skulle sakna sociala färdigheter, utan istället våga vara djärv är ett bra mått, hur framtida människan bör vara. För att vi som art skall överleva alla katastrofer på denna planet.
Skall vi kalla detta för ”demokratur” en blandning av ”demokrati” och ”diktatur”?
Esbjörn G!
Tyvärr kan jag inte säga att jag helt hänger med i dina retoriska figurer. Det vore nog bättre om du kunde ge konkreta exempel ur verkligheten på vad du menar. Men hur som helst känner jag att vi hamnar lite väl långt utanför denna diskussionstråds tema, varför jag kommer att avstå från vidare meningsutbyte här.
Dennis Z!
Dito!