Greta Thunberg sa i ett tal till DN:s medarbetare häromdagen (publicerat i DN 25 september) att ingen förstår allvaret i klimatkrisen.
39 medarbetare på Sveriges radio skriver (enligt DN på nätet, också den 25 september) att ingen förstår allvaret med rasismen.
Är det verkligen så att ingen mer än dessa 40 personer (och deras trogna följeslagare) förstår allvaret i den samhällssituation vi idag befinner oss?
Jag har inga ambitioner att tona ner varken diskussioner om klimatet eller om rasismen. Men det finns en överspänd ton i ovan nämnda texter som stode vi inför ragnarök. Den hjälper oss inte.
Vad vill Greta Thunberg?
Greta Thunberg höll alltså tal till DN:s anställda häromdagen. Då sa hon bland annat följande:
”Medierna är bland det viktigaste vi har. Vår demokrati kan inte överleva utan fria medier och utan medier kan vi aldrig någonsin lösa klimatkrisen.
Medierna, den tredje statsmakten, har ett ansvar att informera människor om vår situation, om ämnen som är direkt livsviktiga för oss. Ni är ärligt talat vårt enda hopp. Ingen annan har möjligheten att på den minimala tid vi har på oss nå ut med den information och kunskap som krävs.”
Vad är det hon säger här? Jo, först att fria medier – den tredje statsmakten – är demokratins kärna. Sedan att tiden håller på att rinna ut så att medierna måste domineras av det absolut avgörande för klimatkrisen. Och att medierna istället ska informera och undervisa om vad ”som krävs enligt forskarna” (FN, IPCC, Parisavtalet). Hon kräver att medierna frivilligt ska försätta sig i undantagstillstånd – som om det idag funnes en enda sanning. Att hon säger detta till DN:s medarbetare är en sak – hon tror det säkert – men att DN slår upp det på en helsida är osunt.
Vi genomlever just nu en pandemi som hanteras av politiker och myndigheter på olika sätt i olika länder. Alla demokratier har brottats med problemet att ”informera” och ”undervisa” allmänheten om nödvändiga mått och steg för att rädda människoliv i vid bemärkelse. För att hindra smittspridning har frihetsinskränkningar genomförts på olika sätt i olika länder. I Sverige har man i hög grad vädjat till människor att följa ”rekommendationer” medan man i andra länder infört utegångsförbud med straffpåföljd. Men medierna har hos oss ändå varit fria att diskutera, vilket varit avgörande för att hålla politiker och myndigheter inom ramen för det rimliga. Mediernas frivilliga anpassning till överheten har varit rimlig enligt min uppfattning, även om man okritiskt och ofta okommenterat rapporterat osäkra ”dödssiffror” och andra porösa kvantitativa mått helt urskiljningslöst. Detta pågår förresten fortfarande.
Svårigheten att fatta beslut om frihetsinskränkningar med för lite vetande i botten balanseras bäst med reell yttrandefrihet. Greta Thunbergs ödesmättade ton och krav på den fria pressen att frivilligt göra sig ofri bedömer jag som minst lika farlig som klimathoten. Det ligger snubblande nära krav till den politiska makten att temporärt avskaffa yttrandefriheten. Andra har varit inne på samma linje.
Vad vill de 39 medarbetarna på SR?
Uppropet i fråga är ett led i Black lives matter-rörelsen. De menar att rasismen genomsyrar allt och alla in i ryggmärgen och alltså är strukturell. Därför diskrimineras till exempel personer med icke-vit hudfärg vid rekrytering på alla nivåer och i många andra sammanhang. I speakermanuset till guldbaggegalan 2014, som framfördes av Sissela Kyle, skämtades med orden färg, färgfilm och namnet Akolor vid utdelningen av priset till bästa utländska film. Detta lyfts i DN-artikeln fram som ett exemplet på strukturell rasism, alltså inget att skämta om.
Kodjo Akolor, medarbetare i SR sedan många år, bland annat i programmet ”Musikhjälpen”, säger i en kort filmsnutt följande:
”Ta er en titt runt ert kontor, bara titta på era anställda, titta på vilka som är era reportrar, vilka är det som är era chefer, vilka är det som sitter i ledningen, vem är det som är vd? Är ni bara en stor homogen grupp kan ni inte se det här och säga att det inte finns ett problem.”
Är det verkligen ett uppenbart problem han ser? Nej!
Däremot ser jag ett uppenbart problem i hans (de 39:s) fixering vid hudfärg. Påståendet att alla vita på jobbet skulle vara ”en stor homogen grupp” är synnerligen problematisk i mina öron, ja faktiskt rasistisk. Tänk om man vänt blicken mot de 39 och kallat dem för ”en homogen grupp” för sig? Då hade man genast – med rätta – kunnat anklagas för rasism. Det är det som blir problemet med allt identitets- och kvoteringstänkande. Icke-vitas representation är otillräcklig! Icke-vita måste bli fler och få mer utrymme. Vita kan inte sätta sig in i icke-vitas situation… Det finns för många vita journalister, poliser, lärare, filmregissörer, skådespelare, reportrar, chefer, politiker, läkare…
Indignationen hos denna 39-grupp – trots allt mycket privilegierade mediemänniskor – är demokratiskt skadlig. Demokrati bygger på alla människors lika värde, vilket konkret innebär en röst åt varje myndig medborgare. Det är enda sättet att räkna i en demokrati. Personens härkomst, kultur, kön, sexuella läggning, hudfärg, religion eller skonummer måste i detta sammanhang räknas som ovidkommande.
Det är ingen slump att Libanons statsskick inte fungerar.
Nej, det som 39-gruppen och deras närmaste vänner kallar strukturell rasism är vad som tidigare kanske kallades rasfördomar, som endast kan bekämpas i öppen debatt. Allt annat leder till minoritetsprivilegier, som i sin tur leder till urholkning av demokratin. Respekt för olikheter och för svaghet står alltid emot majoritetens oinskränkta makt i en demokrati. Så enkelt kan det uttryckas, men så svårt är det i verkligheten.
Steg mot fascism
Alltså, yttrandefriheten är inte bara en frihet i allmänhet, som kan inskränkas i krislägen, till exempel för att rädda klimatet. Att icke-vita eller andra etniska grupper i någon som helst mening skulle kvoteras inom media eller inom makten i allmänhet faller på sin egen orimlighet. Frågan är hur de 39 tänker om det.
Yttrandefriheten är i själva verket det enda verktyg demokratin har mot irrationella och farliga politiska beslut för människors liv och hälsa. Det har vi sett under coronapandemin. Och alla idéer om begränsningar i yttrandefriheten och insmygande av minoritetsprivilegier för ”den goda sakens skull” ser jag som steg mot en ny sorts fascism.
Knut L, i denna artikel försvarar du ”yttrandefriheten” utan vidare bestämning:
”Yttrandefriheten är i själva verket det enda verktyg demokratin har mot irrationella och farliga politiska beslut för människors liv och hälsa”
”alla idéer om begränsningar i yttrandefriheten och insmygande av minoritetsprivilegier för ’den goda sakens skull’ ser jag som steg mot en ny sorts fascism”
”Svårigheten att fatta beslut om frihetsinskränkningar med för lite vetande i botten balanseras bäst med reell yttrandefrihet”
Dina konkreta exempel är diskussioner på DN och Sveriges Radio, alltså svenska medier. Gäller ditt resonemang Sverige specifikt, eller även andra länder? Kanske ”alla demokratier”, som nämns i texten?
Länder som inte har yttrandefrihet, som Folkrepubliken Kina, vilka verktyg har de mot ”irrationella och farliga politiska beslut”?
Jan Arvid G!
Bra att du ställer frågan. Självklart går även Kina mot sin egen undergång – utan yttrandefrihet. Men de sitter på resurser i nuvarande ekonomiska uppgång som gör att de ännu kan hantera situationen. De har inkluderat många av de skarpaste forskarna etc som gör att där ännu finns en förnuftets dynamik. De har ännu ingen sovjetisk 70-80-talssituation. Libanon är belysande för hur det till slut går när man ska kvotera in i regeringen efter etnisk och religiös bakgrund.
Jag reagerade ungefär som du, Knut, när jag hörde hur de anställda på en av våra numera ganska många ”regimmedia” samlat ihop sig till ett uttalande mot rasism sisådär i största allmänhet. Men det här är ju en vanlig företeelse i samhället i dag. Frihetens röster trängs tillbaka när sådana som Kodjo Akolor och Bilan Osman, med sitt stadigt ökande vithetshat, får ange tonen i disussionen (Läs Jan Guillou om detta i AB från i går!).
Den intressantaste kopplingen du gör i inlägget är annars den, lite en passant, om Libanon. Den staten är en skapelse av fransk imperialistisk kolonialism med en fascistisk konstitution där inte yrkesklaner utan religiösa klaner är grunden för samhällets styrning. Trots formella val är det således inte en demokrati i någon rimlig betydelse av ordet. I stället är det ett typiskt klansamhälle och sådant kan naturligtvis inte ha ett fungerande ”statsskick”.
Jämför med andra liknande samhällen jorden runt; Afghanistan och Libyen är två högst aktuella exempel där vi tydligt inser betydelsen av det på amerikanska skapade uttrycket ”failed states”. Det ska givetvis användas helt bokstavligt här. Vi får vara glada så länge den västliga imperialismen och dess handgångna män inte har någon utsikt att krossa Libanons ”grannland” (citationstecken därför att det länge i historien omfattade även denna lilla bergskulle som fransoserna ville lägga beslag på när man tappade greppet över helheten) Syrien.
Viktigaste frågan i svensk politik i dag blir således att på alla sätt bekämpa framväxten av de klansamhällen som på flera platser i landet förorsakar splittring i det hittills övervägande svenska samhället. Bilan Osman och Kodjo Akolor är stormsvalor som underblåser framtida strider, som högst konkret hotar demokratin här i Sverige.