Min far vid toppen av berget Pilatus nära Luzern.


Efter lågtemperaturkonferensens slut i Paris började hemresan med avbrott för studiebesök på olika laboratorier. Första anhalten var Zürich med ETH, Die Eidgenössische Technische Hochschule, där Albert Einstein en gång studerat och senare också en kort period arbetat. Därefter fanns tid att bese de schweiziska alperna och vi begav oss först till Luzern. Det var redan mörkt när vi kom fram och från vårt hotellfönster såg jag en ljuspunkt högt upp på himlen.

Nästa morgon fick den sin förklaring. Det var en lampa högst upp på berget Pilatus jag sett och nu skulle vi bege oss upp till den imponerande bergstoppen. Redan år 1889 hade man byggt klart en bergbana som med 48 procent stigning tar sig upp till Pilatus topp på 2128 meters höjd. Framdrivningen görs med två kugghjul i vagnen som griper in på vardera sidan av en fast kuggstång på banvallen. Väl uppe har man en vidunderlig utsikt.

Ett snöhinder nära Grimselpass tvingade vår bussförare att sätta på snökedjor för att kunna fortsätta.

Dagen därpå gav i oss iväg med tåg till Meiringen för att åka en dagstur med buss över Grimselpass (2164 möh), Furkapass (2429 möh), Sustenpass (2260 möh) och tillbaka till Meiringen. Med en fantastisk utsikt över berg och dalar som genom serpentinvägen rättvist fördelades mellan bussens passagerare. Dessutom fick vi vid Grimselpass pröva på ett snöoväder som tvingade bussföraren att sätta på snökedjor.

Sedan var det dags att bege oss mot München för nästa studiebesök. Väl framme överraskades vi av att Oktoberfesten redan pågick, fastän det bara var lite mer än mitten på september. Men festen äger sedan år 1810 rum årligen från mitten av september till några dagar in i oktober. En jättelik folkfest där vagnar med öltunnor dras av stabila bryggarkampar till festhallarna på Theresienwiese, ett 42 hektar stort område centralt i staden. Ölet bärs i enliterssejdlar ut till gästerna av servitriser som tar en knippa sejdlar i varje hand.

Ölhallarna på Oktoberfesten hade i centrum en orkester med mässingsblåsare. Musikanterna hade ständigt en sejdel öl stående på golvet bredvid sig.

År 1934 blev Meißner professor i Teknisk fysik vid högskolan i München där han byggde en ny och förbättrad kylanläggning för helium. Under kriget fick verksamheten flyttas till enkla lokaler i Herrsching och där möttes vi av Meißner vid järnvägsstationen. Hans första fråga var om vi ville ta ett glas öl tillsammans med honom på en ”Gaststätte”. Snart stod tre halvlitersglas med ”dunkles Bier” från  ”Paulaner Brauerei” i München på bordet. Ett bryggeri vars anor går tillbaka till år 1634.

En skiss över anläggningen för arbete med flytande helium i laboratoriet i Herrsching

Vi hade begett oss till München för att besöka Wahlter Meißner i hans laboratorium i Herrsching vid Ammersee söder om staden. Meißner är en pionjär inom lågtemperaturforskningen. Redan år 1925 hade han byggt en kylanläggning för flytande helium, som då var den tredje i världen efter de i Leiden och Toronto. År 1933 upptäckte han tillsammans med Robert Ochsenfeldt att ett magnetiskt fält inte kan tränga in i ett supraledande material. Fenomenet har fått namnet Meißner-Ochsenfeld-effekten.

Vi inkvarterades sedan i ett trivsamt rum i laboratoriets enkla byggnader som hade gjort god tjänst sedan kriget. Vid rundvandringen i laboratoriet såg jag att två personer arbetade med översyn av en av kylmaskinerna. De hade lagt ut sina verktyg i prydliga rader på golvet. När de använt sig av ett verktyg lades det genast tillbaka på samma plats. Det kom mig att tänka på det tyska ordspråket ”Ordnung muss sein” som sägs beskriva en tysk livsinställning. Min tanke gick vidare till hur jag själv brukade sprida mina verktyg omkring mig när jag som grabb mekade med min cykel och sedan hade problem med att hitta rätt verktyg.

Min far, till vänster på bilden, och Wahlter Meißner, längst till höger, vid vårt besök i Herrsching september år 1955.

Efter rundturen i laboratoriet föreslog Meißner att min far och jag på kvällen skulle besöka Andechs kloster, berömt för sitt öl. Vi skulle följa en promenadstig genom skogen till klostret men först förse oss med en lämplig matsäck. Vi skulle börja med att gå till ett bageri och köpa ”Brötchen” och sedan fortsätta till en slaktare och be att få ”Ein gutes Aufschnitt”. Då skulle slaktaren skiva upp ett urval av diverse charkuterier åt oss. Försedda med denna rejäla matsäck startade vi vår vandring på stigen genom den mäktiga skogen där det inte dröjde länge förrän vi såg en hjort korsa stigen framför oss.

En oxdragen kärra med ölfat utanför brygghuset. (Archiv/Kloster Andechs)

Väl framme hittade vi en källarlokal i klostret med kraftiga träbord och bänkar där vi kunde slå oss ned bland de andra gästerna och beställa in varsin sejdel av klostrets öl. Vi plockade fram vår matsäck och lät oss väl smaka. Av tradition har öl bryggts vid Benediktinerkloster, för eget behov och för att ge en inkomst till klostret. Vid Andechs kloster har öl bryggts sedan år 1455. Vederkvickta begav vi oss tillbaka till vårt logi i Herrsching för en god natts sömn inför vår avresa.

Vi åkte nu med båt nerför Rhen från Mainz och strax efter att vi passerat under Hohenzollernbrücke i Köln, lade båten till vid kajen nedanför domen och centralstationen. Bron och järnvägsstationen var eftertraktade bombmål för de allierade under andra världskriget, men en förutsättning för angreppen var att den praktfulla Kölnerdomen inte skulle skadas. Bron skadades bara lätt av attackerna och var till slut den enda återstående överfarten över Rhen. När amerikanska trupper ryckte in i Köln den 6 mars 1945 sprängdes de mittersta bropelarna av tyska pionjärtrupper varvid de centrala brospannen störtade ned i floden.

Utsikt ned mot Hohenzollernbrücke från Kölnerdomen. Endast den mittersta av ursprungligen tre broar trafikerades i september 1955.

Resans sista studiebesök var Der Katholischen Universität Löwen i den belgiska staden Louvain nära Bryssel. Eller Löwen som den flanderske professor vi träffade påpekade att staden hette. Under besöket märktes gång på gång att det under ytan låg en konflikt mellan den flanderska och franska folkgruppen i staden. Spänningarna skulle leda till att universitetet hösten 1968 delades i Katholieke Universiteit Leuven och i en nybyggnad Université catholique de Louvain.

Som avslutning besökte vi universitetsbiblioteket med anor från år 1636. Två gånger under 1900-talet hade det förstörts men åter byggts upp. Augusti 1914 brände tyska soldater ner en fjärdedel av staden och biblioteket förstördes helt. Ett dussin handskrifter, 800 inkunabler och 300.000 böcker förstördes. Biblioteket återuppbyggdes men natten mellan den 16 och 17 maj 1940 förstördes det fullständigt igen och bara 15.000 av dess 900.000 band räddades. Men åter igen byggdes det upp i ursprungligt skick.

Resan gick vidare till Bryssel där vi steg på en sovvagn för resan hem till Sverige. En tidig morgon, när tåget passerade genom Sörmland, stod jag i korridoren och såg björkarna passera förbi utanför fönstret. Nu kändes det att vi var hemma igen efter en lång resa fylld av nya erfarenheter.

Föregående artikelIDENTITETSPOLITIK ÄR OMVÄND RASISM
Nästa artikelVi lider av en obotlig sjukdom som kallas hopp
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

3 KOMMENTARER

  1. Underbar berättelse! Vilka härliga resmål! Reste själv med föräldrar och syster i PV 444 (takgök) 1951 till Paris för att hälsa på storasyster som studerade vid Sorbonne. Känner därför igen doften och känslan i dina bilder. Vi for också genom shcweiziska alperna och när Volvon kokade i den branta stigningen hamnade vi precis vid ett litet värdshus. Jag lyckliggjordes där med mitt livs första Coca Cola, en himmelsk upplevelse! Volvon däremot, fick nöja sig med vanligt vatten och vi kunde fortsätta vår resa hemåt genom ett sönderbombat Tyskland.

  2. Tack för din berättelse om en resa i Europa och naturvetenskap. Den är så bra – och så totalt annorlunda från det som var min värld vid denna tid (och senare också för den delen) – och därför så spännande. Som att läsa Sven Hedins Från pol till pol, typ.

    Och den ikoniska bilden av din far på berget Pilatus! Den ser ut som Caspar David Friedrich och hans klassiska målning. Två män som betraktar månen. Samma skimmer. Samma romantiska vision.

  3. Tack för en intressant berättelse. I min transatlantiska okunnighet hakade jag dock upp mig på ordet Eidgenössische. Nu har jag lärt mig att det betyder ”federal” eller helt enkelt ”schweizisk”. Ex: Eidgenössische Alkoholverwaltung.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.