Förre presidenten Obama beklagade nyligen i ett radioprogram det faktum att president Trump ökade sin röstandel bland ”hispanics” * från ca 28 procent 2016 till 32 procent i år. Detta trots att Trump skyllt flyktingar och gästarbetare från söder om Rio Grande för att vara våldtäktsmän drogsmugglare och allmänt kriminella och skilt tusentals barn från sina föräldrar och hållit dem fängslade. Obama försökte förklara det med att många hispanics var värdekonservativa, mot legal abort m m.
Man kunde förstås också se det som något positivt: ”Hispanics”, allt fler av dem, börjar bli allt bättre etablerade i USA och rör sig därmed mot ”mitten”, politiskt mer lika medelamerikanen. Sedan må vi ogilla denna ”mitt”.
Man kan också fråga sig vad ”hispanic” betyder. Vad har utfattiga flyktingar och säsongsarbetare gemensamt med rikt folk som kommit från Bolivia, Kuba och Venezuela för att de känt sina privilegier i hemländerna hotade och nu sitter i Florida och planerar att störta sina hemländers regeringar? (Kul faktum: Invandrare från Spanien är inte ”hispanics”).
Även bland afroamerikaner röstade en större andel för Trump 2020 än 2016. Samma sak gäller kvinnor. En uppåtsträvande medelklass har klarat sig hyfsat under Trump och vill fortsätta så oavsett hudfärg. Den ras-och könskategori som sänkte Trump i år var vita män. Många av dem har sett Trumps vallöften om nya, hemtagna jobb i tillverkningsindustrin grusade. De här procentsiffrorna har tagits fram genom att man frågat folk på väg ut från vallokalen hur de röstade. Så tillförlitligheten kan diskuteras.
Isabel Wilkerson, som skrev Caste, The Lies That Divide Us, menar att de här ras/etniska kategorierna utgör ett kastsystem som kan jämföras med Indiens, ett godtyckligt sätt för den översta kasten att splittra folket och behålla sina privilegier. Hon berättar från ett föredrag hon höll i London, att det efteråt kom fram en författare från Nigeria som sade: Du vet väl att det inte finns några svarta människor i Afrika? Afrikaner är inte svarta. De är Igbo och Yoruba, Ewe, Akan, Ndebele. De är inte svarta. De är bara sig själva. Det är inte förrän de kommer till USA eller Storbritannien, som de blir svarta. Samma sak gäller europeer, resonenar Wilkerson. Serber och albaner, svenskar och ryssar, turkar och bulgarer buntades ihop enbart efter sitt utseende för att passa in i och förstärka det kastsystem som växte fram i Virginia-kolonin på 1600-talet.
”Ingen var vit innan han/hon kom till Amerika” enligt James Baldwin (1924 – 1987). Men nu tycks vi fullbordat cirkeln, när man försöker pracka på även svenskar och andra en ”identitet” som kallas ”vit”.
Ett snart halvsekelgammalt minne gör sig påmint från Galanos Secondary School i Tanga, Tanzania, på promenadavstånd från Indiska oceanen. Vi satt som vanligt ett gäng kolleger under lunchen runt det stora bordet i lärarrummet, när fru Nassor av någon anledning började berätta (på engelska) om ett folkslag någonstans i Västafrika. Det var något speciellt med dem, som jag glömt. Och de kallades ”negros”. Ingen visste något mer om dessa negros, och samtalet bytte spår.
Fru Nassor undervisade i swahili och hade, vill jag minnas, ett kristet förnamn. Hon såg ut som ett vackert resultat av århundraden av möten mellan människor från Indiska oceanens många stränder. Självklart var alla utom jag och Rajan, kemiläraren från indiska Kerala, tanzanier. Inte ”blacks” eller ”negros”.
Wilkerson och andra som skriver om rasrelationer i USA hänvisar påfallande ofta till An American Dilemma, skriven av Gunnar Myrdal tillsammans med några medarbetare och publicerad 1944. Myrdal beskriver USA som styrt av ett kastväsen men tror också att ”dilemmat” kan lösas. D v s gapet mellan självständighetsförklaringens högtidliga deklarationer om människors lika värde och rätt till liv, frihet och lycka och verklighetens segregation och förföljelse kan överbryggas.
Den första gången som invandringen kom att regleras av segregationslagar var 1882 med ”Chinese Exclusion Act”, som gradvis stoppade all invandring från Kina. Kineser som redan bodde här kunde inte söka medborgarskap, och lämnade de landet kunde de inte återvända. Fruar kunde inte importeras, och familjer splittrades. Ett samhälle dominerat av ogifta män uppstod i så kallade Chinatowns, där de kunde skydda sig från en fientlig omgivning. Förbudet mot kinesisk invandring avskaffades 1943, då Kina fick en invandringskvot på 105 personer per år.
År 1922 överklagades två avslagna medborgarskapsansökningar och hamnade i högsta domstolen. Den ena var en Takao Ozava som bott i USA i 20 år och menade att hans skinn var lika vitt som de vitas, ja att han rentav var vitare än de flesta vita. Domstolen avslog. ”Vit” handlade inte om hudfärg, utan betydde att man var ”Caucasian”, och japaner härstammade inte från Kaukasus. Lite senare hamnade Bhagat Singh Thinds ansökan i högsta domstolen. Han berättade att hans förfäder hade kommit just från Kaukakusbergen till Indien, ja de var äkta ”arier”. Domstolen sa nej igen: ”Det må vara sant att den blonde skandinaven och den brune hinduen har en gemensam förfader i en dunkel forntid. Men gemene man vet utmärkt väl att det finns omisskännliga och djupa skillnader mellan dem idag”. Med andra ord: Dra åt skogen!
* Beteckning på människor i USA med ursprung från spansktalande länder.
Av denna kunskap behöver vi mer! Mycket intressant läsning! Varför översattes inte Gunnar Myrdals stora arbete till svenska?
Uttrycket hispanics började användas i stor utsträckning på 1970-talet inför folkräkningar som ett byråkratiskt/statistiskt begrepp för att referera till gruppen mexikansk-amerikaner, puertorikaner och andra som hade sina förfäder i spansktalande länder. Misstänker att hispanics som ord har sitt ursprung i Columbus och hans döpande av ön Hispaniola (nuvarande Haiti och Dominikanska Republiken). Det skulle kanske kunna förklara att spanjorer inte anses som hispanics i USA.
År 1492 kallade Columbus ön för ”Insula Hispana” på latin ”den spanska ön”. Hispania som namn på iberiska halvön har nog annars inte använts sedan romarriket men Columbus var ju inte heller spanjor utan från Genua och var relativt dålig på kastiljanska. På spanska är bokstaven H ljudlös och har ofta tagits helt bort. Hispaniola på spanska är t ex La Española men på franska Hispaniola och på haitiskt creol Ispayola.
Så ingen hispanic skulle kalla sig själv hispanic, möjligen latino som blivit populäriserat bl a i musiktexter ofta inom 2:a och 3:e generationens ungdomar. En medborgare i Dominikanska Republiken betraktar sig oftast som vit. De svarta är de från Haiti anser man. När man sedan flyttar till USA blir man betraktad som svart till sin stora förvåning.
Som nämnts är de få som betraktar sig själva som en del av ett latinamerikanskt kollektiv, man identifierar sig med det land man kommer från. Tvärtom så brukar den lokala sporten i USA, Spanien och andra länder med stor latinamerikansk invandring att beskriva sig som förmer än invandrare från övriga latinamerikanska länder. Om Trump talar illa om mexikanska invandrare så är det tveksamt om latinamerikaner generellt blir mer upprörda än vilken amerikan som helst.
Andra identiteter kan vara viktigare som t ex ”cristiano” som kommit att betyda tro på de nya evangeliska kyrkorna, ofta med ursprung i USA, som mest liknar högerfalangen av Livets Ord. Trumps framgångar inom den gruppen har också inneburit framgångar bland latinamerikaner i USA. De evangeliska kyrkorna i USA har ofta speciella sektioner som är duktiga på att plocka upp nyanlända latinamerikaner och som ofta blir en inträdesbiljett till det amerikanska samhället med jobb och bostad.
Javisst är det roligt att får lära sig sånt som man tycker är intressant, viktigt och som för vidare. Det är njutbart. Vi behöver mycken kunskap.
Nyss lyssnade jag på Tommy Körberg hos Malou. Han sjöng en text med raden ”tre dar kvar till jul på det här skitåret”. Bengts två artiklar, med en del kommentarer som smakfull fyllning, gör året mindre skitigt att svälja.
Amnestys ordförande måste gå. Hon har tydligen använt n-ordet i några sammanhang. In kliver en kvinna som ska ta över enligt BLM-rörelsens principer, d v s vita diskriminerar svarta i Sverige per definition. Amnesty jobbar för enskilda fångar världen över utan pigmentargument som alla vet. Ruskig utveckling i Sverige där pigmenten måste vara rättesnöre.
Leif S!
En intressant uppsats, sju lättlästa sidor, om Myrdals ”American Dilemma”, dess tillkomst och grundidéer finns i tidskriften Tiden nr 2, 1989.
Jag tror det finns en svensk översättning åtminstone av delar av Myrdals “Dilemma” (1500 sidor!).
Postumt i svensk översättning kom hans “Historien om An American Dilemma” ut på SNS förlag 1987.
Sven A”
Intressanta tillägg!
Det finns förstås legitima skäl att ”bunta ihop” folk, att kategorisera och generalisera. Hur ska vi annars kunna förstå världen? Men oftast har det väl varit maktens representanter som klassificerat och etiketterat i eget intresse och pådyvlat oss resultatet som objektiv vetenskap.
Kuriosum:
I engelska versioner av Internationalen (Pottier, 1871) finns uttrycket ”human race”. På svenska har det blivit ”alla”.
Här kommer 2 versioner:
1.
So comrades, come rally
And the last fight let us face
The Internationale unites the human race.
2.
This is the final struggle
Let us group together, and tomorrow
The Internationale
Will be the human race.
Bengt Svensson angående:
”Det finns förstås legitima skäl att “bunta ihop” folk, att kategorisera och generalisera. Hur ska vi annars kunna förstå världen?”
Håller med även om det förutsätter att man ”buntar ihop” rätt kategorier. Som du påpekade så säger kanske ”hispanics” väldigt lite. En miljardär från Venezuela i Miami och en ”våtfot” invandrare från Guatemala är bägge ”hispanics” men har i stort sett inget gemensamt förutom språket.
Risken är att man ”buntar ihop” en grupp, samlar in data och räknar ut ett genomsnitt. Detta genomsnitt riskerar att inte representera en enda individ i gruppen. Vad röstar t ex vita män på i Sverige? I genomsnitt på folkpartiet? Och vad tjänar ett genomsnitt bestående av den tidigare nämnde venezolanen och guatemalteken? Den första tjänar 1 miljard och den andre tjänar c:a 0. Slutsats hispanics tjänar 500.000 om året.
PS. fattades några nollor på slutet, venezolanen och guatemalteken tjänar i genomsnitt 500.000.000
Ja, nästa år är det 150-årsjubileum för såväl Pariskommunen som Internationalen. Det visade sig att det var måhända något förhastat att tala om ”last fight” och ”final struggle”. Kampen fortsätter än i denna dag. Men hur planerar vi jubileet? Och vem har gömt de röda fanorna?
Jag fick en röd fana senast jag var i Leningrad