Moshe Lewin har skrivet en mycket faktaspäckade och initieras analys av bolsjevikernas förhållande till bönderna under NEP-periodens sista del; från 1928 till tvångskollektiviseringarna 1929–1930. Mer specifikt handlar det om hur Ryssland/Sovjetunionen skulle industrialiseras och hur det skall införas ett utökat samarbete med och mellan bönderna på landsbygden.
När bolsjevikerna i oktober1917 tog makten i Ryssland var landet ett utpräglat bondesamhälle och 80 % bodde på landsbygden. Efter bolsjevikernas maktövertagande nationaliserades jorden vilket medförde att bönderna fick dispositionsrätten till densamma. Under inbördes- och interventionskriget mellan 1918 och 1921 konfiskerades bönders skördar både av de röda och av de vita. När kriget var slut var bolsjevikerna oinskränkta herrar i Ryssland, som var sönderslaget och låg i ruiner. Hungersnöd och strejkande arbetare och soldater som gjorde myteri gjorde inte saken bättre för bolsjevikerna. För att komma till rätta med de ekonomiska problemen infördes NEP. För böndernas del betydde det att tvångsrevisionerna upphörde och det infördes en naturaskatt. Kapitalistiskt jordbruk var mycket sällsynt. Inte heller brukades jorden gemensamt av bönderna. Böndernas jordlotter var små och var ej sammanhängande. Inom jordbruket fanns det inga spår av socialistiska produktionsförhållanden. Bönderna var främst intresserade av att själva kontrollera och bruka jorden. Merparten av vad bönderna producerade konsumerade de själva. En del av det lilla överskott som blev över såldes på marknaden och en annan del var han efter hand tvungen att sälja till staten till ett fastställt pris. Det behövdes resurser för att genomföra en industrialisering och dessa resurser gick bland annat att finna i det lilla överskott som producerades inom jordbruket. Bolsjevikerna var även intresserade av att det kom igång ett samarbete mellan bönderna på landsbygden. Det är i detta perspektiv man skall se bolsjevikerna förhållande till bönderna.
Redan i förordet påpekar Lewin på att historikerns uppgift inte bara är att beskriva det faktiska skeendet. Historikerns uppgift är även att visa vilka alternativa krafter som fanns på scenen och varför dessa krafter besegrades. Detta är också ett genomgående tema i boken där olika strömningar inom kommunistpartiet lanserar olika förhållningssätt till bönderna och från tid till annan också blir den politik som genomförs.
I mitten av 1920-talet finns det två dominerande strömningar. Den ena, vars politik genomfördes och förkroppsligades av Bucharin med stöd från Stalin och partiapparaten. Den andra strömningens förgrundspersoner var Preobrazjenskij och Trotskij. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa två riktningar är att den förstnämnda lägger stor vikt vid att utveckla marknadsekonomin på landsbygden. Den senare betonar vikten av industrialisering och att motarbeta de rika bönderna. Framåt slutet av 1920-talet hade dessa skillnader blivit mindre och mindre, men de inblandade kombattanterna kunde inte frigöra sig från de tidigare fraktionsstridernas fientlighet och finna en gemensam plattform mot den gemensamma fienden; Stalinfraktionen.
I den debatt som förekom i Sovjetunionen på 1920-talet var det väsentliga att beskriva de olika grupper av bönder som fanns på landsbygden. Bolsjevikerna hade med sig ett marxistiskt arv hur en klass skulle definieras. Trots detta fanns det en rad olika uppfattningar hur denna definition skulle se ut. Av och till var det den för dagen gällande politiska uppfattningen som fick bestämma hur de olika klasserna skulle definieras. Lewin verkar ta som främsta kriterium på vad som konstituerar en klass är om personen i fråga är lönearbetare eller om han anställer lönearbetare. Med tanke på att lönearbete inte var särskilt vanligt förekommande blir det svårt att tala om distinkta klasser. Det är mer frågan om olika skikt bland bönder, även om det förekommer både utpräglade jordbruksproletärer/lantarbetare och olika typer av kapitalister. Med detta som utgångspunkt går det att urskilja fyra skit/klasser på den ryska landsbygden:
| batrak (lantarbetare), säljer sin arbetskraft | 7% |
| bednajk (fattig bonde), disponerar en egen jordlott men tvingas av och till att sälja sin arbetskraft | 29% |
| serednajk (mellanbonde), disponerar en egen jordlott men behöver inte sälja sin arbetskraft och anställer inte heller lönearbetare | 60% |
| kulak (rik bonde), disponerar en egen jordlott, behöver inte sälja sin arbetskraft men anställer lönearbetare | 4% |
De procentuella siffror som anges, avser mitten och slutet av 1920-talet, och är mycket grova uppskattningar eftersom det statistiska underlaget är bristfälligt och definitionen av de olika grupperna saknar stringens. Dessutom skall man uppmärksamma att det inte fanns några vattentäta skott mellan de olika grupperna. Både fattigbonden och mellanbonden kan till exempel anställa en lönearbetare och lantarbetaren kan disponera en liten jordlott. Det är dessutom vara helt fel att de flesta kulaker bedrev ett kapitalistiskt jordbruk. Merparten av kulakernas gårdar var inte särskilt stora. Ibland anställde kulaken en och mer sällan två betalda arbetare. En del kulaker kunde äga ett par kor, ett par hästar och några jordbruksmaskiner. Han arbetade lika hårt som de övriga bönderna. Han var dock lite mer framgångsrik än övriga bönder och hade ett politiskt inflytande som översteg hans numerär och ekonomiska ställning. Det var inte bara det översta, men mycket lilla, skiktet bland kulakerna som stod för kapitalistiska produktionsförhållanden på landsbygden. Det fanns även handelsmän, penningutlånare och mindre privata företag som tillverkade jordbruksprodukter som smör och ost. På det hela taget var kapitalistiska produktionsförhållanden mycket litet utvecklade på den sovjetiska landsbygden.
Stalin var länge motståndare till en utvidgad kollektivisering, men i samband med införande av den första femårsplanen under sommaren och hösten 1929 börjar han att ändra uppfattning. Bakgrunden var att bönderna inte var intresserade av att sälja sitt spannmål till de av staten fastställda priserna. De industriprodukter som de statliga företagen kunde erbjuda var både dyra och av låg kvalitet. För att komma till rätta med detta infördes en rad tvångsåtgärder för att tvinga bönderna sälja sin spannmål. Detta medförde naturligtvis att böndernas fientlighet mot regimen förstärktes. Böndernas spannmål och deras övriga jordbruksprodukter bidrog både till försörjning av städernas befolkning och var en viktig exportprodukt för att regimen skulle erhålla utländsk valuta för att kunna göra inköp till den pågående industrialiseringen. Minskade leveranser från bönderna hotade således både försörjningssituationen i städerna och inköp i utlandet av utrustning till industrin.
För att slutgiltigt knäcka böndernas motstånd och ta kontroll över produktionen på landsbygden infördes under slutet av 1929 långtgående tvångsåtgärder för att tvinga in bönderna i kollektivjordbruk. Åtgärderna var framgångsrika så till vida att merparten av alla bönder hamnade inom kollektivjordbruket. Detta skedde dock till priset av bönderna i desperation i stor utsträckning slaktade sin boskap och förstörde sin redskap. Den yttersta konsekvensen av tvångskollektiviseringarna var att Sovjetunionens jordbruk aldrig kom på fötter. Till detta bör läggas de hungerkatastrofer som följde i kölvattnet på tvångskollektiviseringarna som lågt räknat kostade minst 2 miljoner människor livet i början på 1930-talet.
Regimen legitimerade sina tvångsåtgärder mot bönderna med motiveringen att man gick till angrepp mot kulakerna och övriga kapitalistiska element på landsbygden. Med tanke på att kulakerna endast utgjorde cirka 4 procent av landsbygdens befolkning, och i de allra flesta fall inte bedrev kapitalstarkt jordbruk, klingar detta påstående mycket falskt.För de ledande företrädarna för både den vänster och den höger som bekämpade Stalin under 1920-talet gick det mycket illa. Alla blev, utom Trotskij som blev mördad på uppdrag av Stalin och Tomskij som begick självmord, avrättade efter skådeprocesserna i Moskva 1936–38.
När man läser Lewins bok skall man uppmärksamma att den också är en partsinlaga där det finns ett ställningstagande för vänsterns idéer, även om dessa i viss utsträckning kritiseras. Kritiken mot Bucharin avser främst att denne till en början inte ville befatta sig med frågan om industrialiseringen. Efter hand som Bucharin inser behovet av industrialisering dämpas Lewins kritik. Men det är främst mot Stalin och hans planer på, och genomförandet av, tvångskollektiviseringarna som den skarpaste kritiken riktas. När högern och vänsterns politiska uppfattningar i det närmaste hade smält samman blickar Lewin in i framtiden:
”Dessa män fick inte själva möjligheten att implementera sina teorier om industrialisering (inklusive industrialisering av jordbruket) i praktiken. Om de hade fått en chans att göra det hade utvecklingen i deras land kanske fått en annan inriktning.”
Boken snuddar vid – men ifrågasätter inte – bolsjevikernas maktmonopol och avsaknaden av demokratiska fri- och rättigheter, som är en avgörande förutsättning för att det skall vara möjligt att bygga ett socialistiskt samhälle. Detta tillkortakommande medför på inget sätt att Lewins bok skulle sakna intresse. Det är bara att instämma i Stephens F Cohens omdöme:
”Det slutgiltiga arbetet om bondesamhället under NEP-åren är M. Lewin, Russian Peasants and the Soviet Power. A Study of Collectivization”
Boken finns i svensk översättning på Marxistarkiv.
Arne Nilsson söker en bestämd uppfattning om den ryska revolutionen. Han följer principen att söka råd och hjälp hos den som kan tänkas komma med det råd och den hjälp, som sökaren redan från början var ute efter. Han har hittat en ”mycket faktaspäckad[e] och initierad[s] analys” av Moshe Lewin.
För något år sedan skulle jag inte vågat mig på en kommentar. Men idag har jag tillägnat mig Anders Perssons grundläggande skriverier i ämnet på denna blogg (samt i telefonsamtal med honom) och jag har noga läst Anders Carlssons Resa in i det okända. AC:s bok bygger på mängder av olika källor. Vidare har jag också läst vad Stefan Lindgren ibland framfört på sin blogg i ämnet. D v s jag har kanske följt samma princip som jag säger att AN följer.
Min slutsats om AN:s bokrecension blir ”Mycket väsen för lite ull, sa bonden som klippte grisen!”
Kan även rekommendera av samme författares: The Sovjet Century. Skulle vara intressant att få en recension av Anders Carlssons bok om Sovjet.
Gorbatjovs bok är intressant och behandlar problemet om hur man värderar utbytet mellan industriprodukter och jordbruksprodukter. En undervärdering av jordbruket innebar ju underfinansiering och understimulans av jordbruket. Gorbatjov beskriver hur kommunistpartiet var helt ovetande om hur denna värdering skulle gå till. Den enda ledstjärnan var partiets traditionella betoning av arbetarklassen. Arbetarklassens produkter blev därför konstant övervärderad jämfört med böndernas.
Detta ledde redan tidigt till den så kaallade saxkrisen och lyckades aldrig riktigt få en lösning. ”Marknaden” kom tillbaka om och om igen, vanligtvis via de små privata jordlotter som periodvis tilläts. Från dessa privata jordlotter kunde man sälja sina produkter på städernas marknader. Och eftersom även flygen var starkt subventionerade påstås det att det lönade sig för en centralasiatiskt bondekvinna att flyga till Moskva med några korgar grönsaker.
Om jag minns siffrorna korrekt så motsvarade de privata jordlotterna 4 procent av den odlade jorden medan de försåg Sovjet med 60 procent av sina grönsaker. Kollektivjordbruken försökte istället med olika bonussystem. Ett system gav bonus enligt två kriterier: 1. kilometer uppplöjd mark 2. grad av förslitning av maskinerna. Följden blev att man stack ner plogen så lite som möjligt med följd att de ytliga jordskiktet blev uttömt på näringsämnen. Jordbruket blev Sovjets sorgebarn och gjorde landet beroende av USA och efter USAs blockad den argentinska fascistjuntan.
Frågan om bönderna är central. Hur processerna från jord till bord, från land till stad, kan gå till är en grundläggande uppgift för varje samhälle. Den var så under Stalins 1930-tal. Den var så i Sverige under samma tid. Och! Den är lika aktuell 2020. Människans ämnesomsättning kräver föda men den globalistiska modellen att flyga in ärtor från Afrika till Sverige är ohållbar.
Varje land måste skapa en egen plattform för någorlunda självförsörjning av livsmedel. Det är därför dags att resa ragg när Göteborgs-kex tvångsförflyttas till Riga. Landsbygdsfrågan är en av de 4 stora frågorna som vi kan bygga en ny politisk rörelse kring. I det perspektivet kan det vara av intresse att läsa om kollektivjordbruken i Sovjet. Eller, som jag föredrar, studera mejeriföreningarnas framväxt i Sverige under samma tid: två olika linjer men med samma syfte.
Leif Strandberg har helt rätt. Många av oss ser inte maten för dagen som speciellt intressant. Vi diskuterar yttrandefrihet, medborgarrätt och liknande. Det är mer spännande. Min mor brukade säga ”Matlagningskonsten är den grundläggande konsten”.
Det vore bra om vi nu i pandemins spår med den kraftigt ökande svälten på jorden, bättre förmådde lyfta blicken. Igår visade TV äntligen något om världens största strejk, som har med mat att göra. I Indien strejkar miljoner bönder och arbetare. Mohdi har försökt sig på att härska genom att splittra, men folket känner i magen att matproduktion är viktigare än religion. Mat och tak över huvudet är de viktigaste medborgerliga rättigheterna, det glömmer vi lyxlirare ofta.
Till Leif Stålhammer! Den kunnige historikern på Östeuropa, inklusive Ryssland/Sovjetunionen, Anders Persson, har något gått igenom Anders C:s bok. Hans omdöme var att boken var ett ”mission impossible”. Men för sjutton, läs boken! Referenserna är enormt många och jag lärde mig mycket.
Om jag får drista mig att lyfta ned diskussionen från den något abstrakta nivån, till en personlig nivå (som aldrig finns i Anders Carlssons bok, som jag skummat, men som inte fångade mitt intresse), så kan jag berätta följande:
Min frus farfar var mjölnare i Kursk oblast (län) i Ryssland. Jag gissar att han löpte en viss risk att hamna i AN:s kategori ”kulag”. Han försvann till Sibirien i början av 1930-talet, hans fru, min frus farmor, svalt ihjäl, och det är knappast någon djärv gissning att många andra också svalt ihjäl i samma distrikt när en nyckelperson som mjölnaren försvann.
Jag skulle gärna se en recension av Anders Carlssons bok. Att den väckt intresse beror, tror jag, på en del till att den är skriven av en ordförande i något av Sveriges kommunistiska partier. Vad som slog mig var hur lite kontakt han verkar har haft, men rätta mig om jag har fel, med människor födda och uppväxta i världens första socialistiska land.
Boken är skriven 1968 vilket gör den hopplöst föråldrad. Sen det här med att kollektiviseringen skulle ha orsakat svälten på 30-talet. Det har ingenting med sanningen att göra. Svälten hade naturliga orsaker i form av felslagna skördar, växtsjukdomar m m.
Till Sven-Eric H:
Precis samma förklaring till massvälten och -döden gavs i Maos Kina i början av 1960-talet. Dom hade inte ens tur med vädret där ute på den kinesiska landsbygden! Det allsmäktige, och kanske inte alltid med silkesvantar, styrande kommunistpartiet är naturligtvis utan skuld, såväl i Ukraina på 1930-talet som i Kina 30 år senare. Dess politik var, som alltid, korrekt och riktigt byggd på den solida verklighetens grund! Det var vädret det var fel på!
Mats L!
Förtjänstfullt att du utifrån egna erfarenheter beskriver tvångskollektiviseringen. Tror att du har rätt i att både enligt Lewins beskrivning av kulak och hur termen användes då det begav sig så blir din frus farfar, som var mjölnare, en kulak. För egen del anser jag att det inte stämmer att beskriva din frus farfar som en kulak. Han brukade inte jorden. Han avyttrade sina tjänster över marknaden. Om det enbart var hans familj som deltog i verksamheten blir han småbourgeoisi, inte kapitalist. Med anställda lönearbetare blir han kapitalist. Men vare sig han var det ena eller det andra så var det både på det personliga planet och ekonomisk politik betraktat en katastrof att sända honom och hans gelikar till Sibirien. Som du påpekar ledde det till att folk svalt ihjäl.
På Marxistarkiv finns två recensioner av Anders Carlssons bok.
För egen del anser jag att Sovjetunionen aldrig var socialistiskt om man med socialism anser att det arbetande folket skall bestämma hur arbetet på den enskilda arbetsplatsen skall organiseras och dessutom bestämma den samhälleliga produktionens inriktning och fördelning.
Till Dennis. Det som absolut är sant är att kollektiviseringen satte stopp för de svältutbrott som hemsökt det där landet i århundraden med jämna mellanrum. Undantaget då den som bröt ut 1946–1947 och som drabbade hela världen och var på grund av väderförhållanden.
Svälten på 1930-talet har ytterst noggrant och i decennier granskats av den amerikanske historikern Mark Tauger, västvärldens främste auktoritet på sovjetisk jordbrukspolitik. Svälten berodde på felslagna skördar, växtsjukdomar, dåligt väder m m. Sen måste man också fråga sig vilket ansvar de bönder hade till det här som i protest mot kollektiviseringen slaktade sin boskap.
”Jag skulle gärna se en recension av Anders Carlssons bok. Att den väckt intresse beror, tror jag, på en del till att den är skriven av en ordförande i något av Sveriges kommunistiska partier.” Så skriver Mats L och har därmed gjort en minirecension.
Varför inte läsa boken Mats? Läs den och skriv en vanlig recension, för publicering på lindelof.nu! Om Knut inte publicerar den recension du kommer mer, skall jag mejla honom och hota med att dra tillbaka mitt pekuniära månadsbidrag.
Arne Nilsson mödade sig om att göra en recension som vi nu ”surrar” kring, och det var bra gjort. Mats, jag lyssnade noga på dina kommentarer kring nobelpriset i fysik, som jag hörde på p1, och så vitt mitt lilla astronomikunnande fattade så var dina kommentarer bra och begripliga i ett svårt ämne. Skriv Mats!
Snyggt, Sven-Eric! Du understryker vad jag skrev i min senaste kommentar. Ingen skugga över partiet! Allt annat kan ifrågasättas, men partiet är givetvis helt ofelbart. Inga frågor om detta kan ställas överhuvudtaget!
Arne Nilsson skriver. ”För egen del anser jag att Sovjetunionen aldrig var socialistiskt om man med socialism anser att det arbetande folket skall bestämma hur arbetet på den enskilda arbetsplatsen skall organiseras och dessutom bestämma den samhälleliga produktionens inriktning och fördelning.”
Det kan man skriva om Kina och Albanien också. Men vad tjänar det till? Kommentaren har också en ton av ”jag vet minsann vad riktig socialism är!”
Hur gick det för franska revolutionen? Historien böljar. De borgerliga/kapitalistiska idéerna/krafterna var för starka både inom SUKPb, KKP och PPSH. De imperialistiska krafterna var också för starka. I Resa in i det okända står det en hel del om varför borgerliga tankesätt allt oftare kom att prägla SUKPb.
Även i Kina har man kanske gjort ett lyckat försök med kvantumdator. Kan den redan nu förväntas fungera på ett bra sätt? Vet någon idag hur en användbar kvantumdator skall byggas?
Det borde vara uppenbart för var och en att åtgärder som genomförs under tvång inte blir särskilt framgångsrika. Bönderna på den sovjetiska landsbygden var inte intresserade av att ingå i kollektivjordbruk, som dessutom saknades kunnig ledning och tillräckligt med produktionsmedel och boskap. För att göra saken ännu värre deporterades eller avrättades nyckelpersoner som mjölnare och driftiga och kunniga bönder. Detta var ett kaos skapat av ledningen för den sovjetiska staten och kommunistpartiet. Den fortsatta händelseutvecklingen beskrivas av Stephen Cohen på följande vis:
”Det som till slut knäckte böndernas motstånd [mot kollektiviseringen] och gjorde slut på det ojämna kriget var den avsiktligt skapade hungersnöden 1932-33, en av de värsta i rysk historia. . … Åtminstone 10 miljoner, förmodligen många fler, omkom som en direkt följd av kollektiviseringen, omkring hälften under den påtvingade hungersnöden 1932-33.” (CBR:269)
Richard Sakwa beskriver utvecklingen i likarmade ordalag:
”Mer än två miljoner dog i svälten1932 -33 i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönder rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) förvisades till Sibirien.” (SFU:40 – 41)
KÄLLOR
[CBR] Stephen F Cohen, Bucharin och den ryska revolutionen https://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/om_bucharin/cohen- bucharin_och_ryska_revolutionen.pdf
[SFU] Richard Sakwa, Frontlinje Ukraina, Karneval
Bara det faktum att Cohen pratar om ”den påtvingade hungersnöden” räcker för att döma ut honom som oseriös. Det är värt att nämna att de första som pratar om en medveten svält var de tyska nazisterna.
Bertil C!
Det är naturligtvis roligt att höra att du hade behållning av mina kommentarer om årets Nobelpris i fysik i P1.
Vi lägger i kommittén ned mycket möda på hur vi ska presentera priset för en bred och intresserad allmänhet, vilket gör att det är mycket roligt med positiv återkoppling. Jag var f ö i en skola och berättade om svarta hål för högstadieelever, som var mycket intresserade och frimodiga att avbryta med bra frågor.
Jag lånade Anders Carlssons bok på biblioteket och läste lite här och där, men inte från pärm till pärm, vilket är en förutsättning om man ska skriva en hederlig recension. Arne N länkade till två recensioner, varav en var mycket utförlig. Delar av boken har diskuterats tidigare på lindelof.nu.
Jag klickar på ”Bokrecensioner” och ser att det samlats en hel del under årens lopp på lindelof.nu. Men det är inte min förtjänst; jag bidrog med en recension av Peter Johnssons bok om Ukrainas historia, men det är allt.
Så ok, jag ska se om jag kan få tag på Anders Carlssons bok och ge den en mer seriös chans än den fick första gången. Jag är inte professionell historiker eller amatörhistoriker; när jag skrivit vetenskapshistoriska artiklar baserade på svåråtkomligt arkivmaterial så har det ju varit på hemmaplan.
Bertil C!
Med anledning av min definition av socialism skriver du:
”Men vad tjänar det till?”
Det räcker inte med att vara mot kapitalism och imperialism. För att vänstern skall vara trovärdig måste den presentera ett trovärdigt alternativ. Om man hänvisar till Sovjetunionen och de så kallade Folkdemokratierna i Östeuropa som socialistiska förebilder kommer vanligt folk med rätta vända denna vänster ryggen.