Så fick vi då ett journalistiskt genomarbetat reportage om den i Kina fängslade svenske medborgaren Gui Minhai. Det var Erik Petersson och Johan Sedersjö som i SR:s Medierna gjorde programmet som sändes den 2 januari 2021.
Där presenterades åter hela historien från Gui Minhais tillvaro i Kina som ung student på 1980-talet, det föga framgångsrika avhandlingsarbete och familjebildning och skilsmässan under tiden i Göteborg, återvändandet till Kina, förlagsverksamheten i Hong Kong, trafikbrott, gripandet i Thailand, det senare gripandet framför ögonen på svenska diplomater på väg till svenska ambassaden etc. Jag ska inte upprepa allt här. Lyssna istället på programmet och läs sedan vidare här.
Alltså, trots programmakarnas noggranna genomgång med diplomater, politiker och journalister, alla med insyn i fallet, framkom egentligen mycket lite nyheter. Några, visserligen osäkra, men ändå nya detaljer framkom.
Gui Minhais bokförlag (som drevs tillsammans med några andra) ”Mighty Current Media” specialiserade sig på att producera förbjudna böcker, vilket var en ren affärsidé. Böckerna sålde som smör till turister från fastlandskina. 2015 var förlaget dominerande inom denna marknadsnisch i Hong Kong, viken varade under cirka 10 år.
En av hans kompanjoner (tidigare fängslad) intervjuades och han berättar att böckerna bestod av ungefär 50 procent fakta och 50 procent påhitt. Ingen påstod att de producerade litteratur med någon slags kvalité. Sanninsgshalten i hans berättelse kan förstås ifrågasättas.
Programmakarna anstränger sig för att teckna ett porträtt av Gui som person. En vän från 80-talet i Peking – undergroundpoet på den tiden – beskriver honom som en kedjerökande, blyg, nervös ung man med diktarambitioner. De brukade klä sig västerländska kläder och smyga sig in på fester i diplomatkvarteren där det fanns obegränsat med öl och vin. Det var under den politiska töperiod som föregick demonstrationerna och massakern på Himmelska fridens torg våren och sommaren 1989.
Vi får också veta att Magnus Fiskesjö, som då tjänstgjorde som kulturattaché på svenska ambassaden i Peking, 1988 lockade honom till Sverige, och att massakern senare i Peking hjälpte honom att få svenskt uppehållstillstånd. Guis handledare på historiska institutionen i Göteborg berättar att han var en envis och feberaktigt flyhänt och högproduktiv skribent. Men han hade svårt för engelska och ännu svårare för svenska och gillade inte att söka kinesiskt källmaterial i sitt avhandlingsarbete, vilket var själva idén med avhandlingen, som handlade om svenska Ostindiska kompaniet och som hade sin hemmahamn i Göteborg på 1700-talet. Han tyckte det var att peta i detaljer som gjorde honom otålig. Han ville ”helst måla med breda penseldrag”. Avhandlingen blev aldrig klar.
Kärnpunkten i programmet handlade om det som möjligen var den utlösande faktorn för gripandet och försvinnandet i oktober 2015. I programmet påstås – utan gardering – att han börjat utveckla ALS och därför sökte medicinsk hjälp genom svenska diplomater. Det skall ha varit orsaken till att han var på väg till svenska ambassaden i Peking när han greps och försvann. Det talades också om att han i hemlighet höll på med en bok med titeln Xi Yinping and his lovers. Den finns tillgänglig på kinesiska och Lars Ellström (sinolog, författare, bankman samt affärskonsult i Peking fram till 2013) som intervjuades hade enligt egen utsgo läst boken.
Enligt Ellström berättas i boken att Xi Yinping och Bo Xilai båda är rakt nedstigande tredje generationens toppolitiker i Kina efter revolutionen och att de länge följdes åt i karriären. Bo Xilai dömdes till livstids fängelse för korruption och hans hustru Gu Kailai för att ha skjutit ihjäl en brittisk affärsman 2012. Det var en jätteskandal i Kina som även rapporterades flitigt i västerländska medier. I ett avsnitt i boken besöker Xi Bo i fängelset och säger till Bo att skillnaden dem mellan är att han (Xi) hanterat ”honungen” bra, vilket Bo inte gjort. Bo ska ha varit den som försåg Xi med ”honung” (unga flickor).
Rykten påstår att det i källmaterialet till boken finns ett ”självkritkdokument”, något som påstås vara vanligt i kinesiska toppkretsar, i vilket Xi Yinping ska ha erkänt inför familjen och partitoppen sig skyldig till ett utsvävande liv där han försetts med ”honung” av Bo Xilai. Därmed ska han ha reparerat sitt äktenskap och sin ställning i partiet. Ett sådant dokument skall alltså – enligt rykten – Gui Minhai ha kommit över. Det finns också dialoger mellan älskande i enrum, som självklart är fiktion.
Xi Yinping and his lovers är alltså en slags skvallerroman som följer Xi Yinpings liv kronologiskt, men med insprängda fictionavsnitt mer eller mindre påhittade för att krydda historien, enligt mönster från tidigare bestsellers.
Alltså, det mesta av det vi tror oss veta om Gui Minhai, hans verksamhet och hans eventuella frihetskamp bygger på rykten och spekulationer. Det är min slutsats efter att ha lyssnat mycket noga på programmet och av vad jag tidigare tagit del av i fallet Gui Minhai.
Den som får både inleda och göra slutsummering är Expressens kulturchef Karin Olsson. Hon formulerar sig som att ”Anna Lindstedt lockade med Angela Gui” till Sheratonmötet med två ”kinesiska agenter”, att det var ett ”oerhört vårdslöst beteende” och att fallet från UD:s sida är ”vanskött”. Hennes slutkläm är att orsaken till uppståndelsen kring just faller Gui Minhai är att den berör ”den kanske mest underrapporterade storyn i vår tid – Kinas vilja att expandera i världen” vilket ”fått en resonansbotten i det här fallet”. En elegant formulering byggd alltså på gissningar och på politiskt önsketänkande.
Efter detta ambitiösa program vet vi fortfarande lika lite – med någon slags säkerhet – om vem Gui Minhai är, hans bevekelsegrunder och vad han egentligen haft för sig. Jag har därför fortfarande svårt att delta i kören som vill upphöja honom till en tryckfrihetsmartyr. Det mesta pekar mot att Svenska politiker, myndigheter och medier följer HMV*.
* His Masters Voice – ett gammalt amerikanskt grammofonbolag.
Tjohej, Knut!
Programmet visar på just det du skriver. Men det är åtminstone sju ggr bättre än att tvåfalt försöka torgföra den kinesiska ambassadens syn på det inträffade i två förtalande artiklar på fib.se. Och dessutom visades det fullständigt klart hur yttrandefrihetsfientligt Gui behandlats av den kinesiska staten. Således finns det faktiskt ingenting som hindrar att vi som vänner av yttrandefriheten stöder Gui och kräver hans frigivning. Det är det enda viktiga, som är oåterkalleligen helt styrkt, i denna fråga.
Onekligen hade det varit klädsamt om detta påpekats i din artikel!
Dennis Z!
Det här kan bli en riktigt långdragen prestigefråga – kanske en vattendelare rent av. Ska det bli omöjligt att med hedern i behåll hävda att det inte är styrkt att Gui Minhai är en tryckfrihetsmartyr? Jag faller i så fall för det strecket. Jag ser det nämligen som med till visshet gränsande sannolikhet bevisat att svenska politiker och myndigheter – på samma sätt som i Huawei-fallet – slaviskt följer HMV, alltså att vi inte längre är herrar i vårt eget hus. Det är överordnat för min del. Jag ställer mig i det här fallet på Ericssons sida tillsammans med deras VD och Wallenberg mot USA:s finanskapital.
Var det krångligt?
Yttrandefriheten och tryckfriheten är aldrig obegränsad i en demokrati.
Hörde också programmet. Knuts rapportering är utmärkt, Har samma minnesbild. Inget att tillägga om just det.
Jag har inte sett någon analys som stödjer motiveringen för Tucholsky-priset om ”Ett arbete i yttrandefrihetens tjänst”.
Skulle en sannolikt tämligen påhittad historia om Stefan Lövens eller Ann Lindes ”kärleksliv” dra ned applåder och rendera pris? Den skulle förstås kunna tryckas privat, men knappast av något bokförlag.
Har inte sett belägg för att Gui skulle vara en tryckfrihetsmartyr. Han har mig veterligen inte framträtt som någon förkämpe för yttrandefrihet som Julian Assange och en del andra.
Kina är utsatt för väldig desinformering och olagliga sanktioner från USA enligt min mening. Just på detta område är USA framgångsrikt. Jag har viss förståelse för att Kina nitiskt jagar läckor och personer som kanske samarbetar med USA, samt för att Kina har en annan historia och en del andra värderingar än ”Världssamfundet”. Gui Minhai är en i hemlandet dömd brottsling för någon typ att samröre med annan stat, en form av spioneri. Det är en brist att man inte vet närmare om det brott Gui Minhai dömts för, men sådant torde inte vara ovanligt i ett känsligt mål som rör olagligt samröre med annan stat. Kan mycket väl stämma.
Till Knut!
Naturligtvis går det, trots all bevisning bl a i radioprogrammet men utförligare även på andra håll, att hävda det du säger om Guis ”tryckfrihetsmartyrskap”. Det gör Kina-staten och dess företrädare här i Sverige och de är givetvis upprörda att inte det där ”lilla landet långt borta” böjer sig för det nya stora och mäktiga Kina. En del av det dom säger är bevisligen felaktigt och/eller irrelevant. Innan full bevisning om Guis konspirerande med ”främmande makt” framlagts av anklagarna behåller i varje fall jag min heder genom att avvisa deras påståenden. Du behåller din heder genom att kasta Kinas auktoriserade ”statssmuts” på Gui och därmed ta heder och ära av honom. Det är fråga om olika heder och därmed olika ståndpunkter.
I den andra delen av ditt genmäle kan du mycket väl ha rätt och jag stödjer givetvis Huaweis kamp för att få vara med i auktionen om 5G-licenserna med sina tekniska och ekonomiska meriter i sitt bud. Att du blandar ihop detta med yttrandefrihetsfrågan är helt onödigt och ses av mig som irrelevant. Givetvis intill dess du kan framlägga konkreta sakförhållanden kring hur dessa frågor är kopplade till varann. Men det kan du ju inte.
Anders Rs funderingar kring Guis eventuella ”spioneri för USA” är fria fantasier och kräver inget bemötande. Däremot är naturligtvis hans jämförelser med Assange relevanta på den avgörande punkten om de bådas behandling av respektive kontrollregimer, en ”västlig” demokrati och en ”östlig” folkdemokrati. Dock är det synnerligen märkligt att vi hamnar på samma sida i ena fallet och på motsatt sida i det andra!
Det är naturligtvis fullt möjligt att Gui är en slags spion åt USA. Vi vet inte, kan varken säga bu eller bä. Är det mindre troligt än hans bok med påståenden om Xi Yipings sexualliv, vilket renderat Tucholsykpris?
Jag tror snarare att Gui Minhai är ombud för en fraktion inom det kinesiska etablissemanget.
Tja, Anders R:
För mig är det fullt möjligt, jag skulle vilja säga huvudsakligen bevisat, att Torbjörn Wikland är (lite oklart hur länge) agent för kinesiska staten och dess intressen (se min första kommentar i denna debatt). Givetvis är det fullt möjligt att Anders Romelsjö också innehar samma position. Att kasta fram påståenden där vi inte vet nåt är ett oskick i diskussionen och borde rimligtvis tillrättavisats av redaktören. Och trots ett klart påpekande att vi inte ”kan säga varken bu eller bä” tillåts Anders R att säga ”bu”, eller mer konkret; ”Bu för Gui!”.
Samtidigt missuppfattar Anders R, förmodligen fullt medvetet, motiveringen för Guis Tucholskypris, nämligen att han bevisligen förföljs (kidnappas utomlands, fängslas, visas upp tre (3!!!) ggr i kinesisk statstelevision, grips av polis under tågresa till livsnödvändigt läkarbesök och döms i en hemlig rättegång). Anders R försöker i stället få det hela till en fråga om litterära bedömningar, i vissa borgerliga partiledares efterföljd, men även Svenska Pen har stadgar och statuter att följa vid sin årliga utdelning av detta pris.
Mitt råd till alla deltagare här är att komma med sakliga och relevanta inlägg i stället för att dra upp de sämsta argumenten för att försöka döda en diskussion, vilken förefaller plåga vissa deltagare här.