Jag har dåligt samvete för att jag inte på länge försökte höra av mig till honom, ekonomiprofessorn och samhällsfilosofen, som jag i en recension av en av hans böcker benämnde ”Mannen på ön”.
Jag försökte att vara fyndig. Det hade dubbla betydelser. Dels syftade det på Capri där han och hustrun Marianne hade ett hus högt uppe i Anacapri. Inte så långt från Axel Munthes mytomspunna Villa San Michele.
Nära privatbostaden samhällsfilosofens egenhändigt inrättade Capris filosofiska park. Ett äventyr att bli guidad genom denna skapelse – följa de långa trådarna i den västerländska idéhistorien – av honom.
Dels avsåg jag hans solitära position. En tänkare med en obändig integritet som aldrig först låtit fingret i luften avgöra vad man kan skriva om – eller hur. Så att man inte drar på sig lämlarnas argumentfattiga vrede. Därmed en typiskt osvensk hållning.
Antitesen till vindflöjel. Sådana där anpasslingar och opportunister som de går tretton på dussinet av, främst bland de osjälvständiga akademikerna vid våra klena universitet.
Jag minns ett direktsänt SVT-program som vi båda medverkade i. När vi satt i green room, eller vad tusan det heter, och väntade på sändning passerade en rad politiska höjdare som kände honom långt tillbaka – men som nu knappt låtsades om det. Beröringsskräck tror jag man kallar det.
Hälsade som bäst mycket avmätt. Feldt, högersossen med ”löntagarfonder är bara skit, men nu har vi baxat dom ända hit”, och andra yrkespolitiker.
Medborgarlön skrev han tidigt om. En idé som dessa virusdagar, med uppsägningar och ekonomisk utsatthet, seglar i stark medvind, kanske starkare än någonsin. Insåg tidigare än många andra att den fulla sysselsättningens arbetslinje var dömd att blekna.
Men det gick naturligtvis inte att säga högt på den tiden i det parti där han ansågs vara en av de bärande ideologerna med boken Funktionssocialism.
När han sedermera hävdade biologins och genetikens överordning gentemot den sociala faktorn, då tog det närmast hus i helvete hos tyckarlämlarna. Och när han hädiskt skrev att utjämningssträvandena på skolans område gjorde bara saken etter värre. Lika bra att låta bli.
Det var som att svära i kyrkan. Beröva socialdemokratiska utbildningsideologer deras självpåtagna mission. Slakta helig ko.
Vi är födda olika, utrustade olika, vi är olika intelligenta. Naturens obönhörliga, någon har säkert behov av att säga grymma, lag. Det kan inga politiska strävanden, hur än S-märkta och godhjärtade, ändra på.
Numera anses det kanske inte lika kontroversiellt att försvara en biologisk diskurs. Vad vet jag. Kanske värre än någonsin dessa identitetspolitikens dagar. När hudfärg och etnicitet är det primära.
Han har, det skall bestämt understrykas, aldrig dragit några extrema politiska slutsatser av sina vetenskapligt baserade påståenden om olikheten mellan individer. Även om de okunniga lämlarna stämplat honom som både det enda och det andra. Så där som de brukar hålla på med alla utstickare som vägrar att lämla.
Hans övertygelse tvärtemot vad de pådyvlat honom: olikhet kräver respekt och medkänsla. Här kommer idén om en medborgarlön, en basal trygghet omfattande alla, in ännu en gång.
Sista gången vi träffades in real life var hösten 2016 mitt i Rom. Där han och Marianne, nu hon ensam, besitter en fantastisk våning i ett kvarter uppfört under Mussolini.
I samma kvarter ståtar ett hus med en beryktad balkongscen från en film med Loren och Mastroianni. På rak arm tror jag den mycket förnöjande filmen hette Una giornata particolare. Och att Ettore Scola regisserade.
Il professore uttryckte, medan vi intog en aperitif i den trivsamma våningen, utsikt åt alla väderstreck, och stämde av våra aktuella livslägen, att han tyckte att orken blivit sämre. Av åldersskäl. Det sades utan sorg i stämman. Mest lakoniskt konstaterande. En vis mans stoiska självinsikt.
Därefter knallade vi ned på en liten ristorante i kvarteret och avnjöt en utsökt god fiskrätt.
Min födelsedag, jag fyllde ojämnt, firades det året i Ostia utanför Rom, dit vi hyst in oss på ett hotell med 50-talsatmosfär för att uppsöka stranden där Pasolini mördades. Tidigt på morgonen ringde han och Marianne och gratulerade.
Jag älskade Mannen på ön.
Gunnar Adler Karlsson (GAK) hade också ibland ett otydligt sätt att skriva som när han i sin memoarbok, En uppblåst bakteries memoarer, i kapitlet XIII skriver: ”Karl Marx-Levin var avkomma av judiska rabbiner på både fädernet och mödernet. I det ryska kommunistpartiet som 1917 tog makten var judar klart dominerande. Lenins morfar var jude och själv lär han ha sagt att ´en intelligent ryss är nästan alltid en jude eller någon med judiskt blod i ådrorna´. När han begravdes lär mer än hälften av de som stod runt graven ha varit judar. Även i dag erkänner ärliga judiska skribenter en del av skulden till kommunismens framväxt…” med den efterföljande brasklapp… ”Även om dessa, självklart, som många andra idealister, hade hoppats på en helt annan utveckling” och ”…intensiv debatt om Hitler och nazisternas synder som en nertystning av kommunismens i mordiskhet än FÖRFÄRLIGARE synder” (mina versler). Som sagt grumligt, otydligt och fel.
Men Gunnar Adler-Karlsson borde också också bli ihågkommen och berömmas för sin doktorsavhandling från år 1968 (Western Economic Warfare 1947-1967). I den avslöjade han att den svenska regeringen i strid med grundlagen sin officiellt proklamerade politik hade deltagit i USA:s handelsrestriktioner mot – och varit med i bildandet den ekonomiska krigsorganisationen COCOM – mot Sovjetunionen. Men regeringen behövde inte vara orolig, de officiella massmedierna rapporterade inte om detta. GAK fick inte tillräckligt bra betyg för att få en professorstjänst i Sverige. Om denna GAK:s avhandling har Jan Myrdal skrivit flera gånger.
Gunnar Adler Karlsson känner jag bara till namnet. Det är en sak som du skriver i din artikel om honom, Lasse, som jag något vill kommentera. ”Medborgarlön skrev han tidigt om. En idé som dessa virusdagar, med uppsägningar och ekonomisk utsatthet, seglar i stark medvind, kanske starkare än någonsin. Insåg tidigare än många andra att den fulla sysselsättningens arbetslinje var dömd att blekna.” Medborgarlön i detta vårt marknadsekonomiska samhälle är ett ofta uppdykande förslag. A. Wallström, chefsekonom på Swedbank vill att politikerna i Sverige inför en medborgarlön för att stimulera ekonomin. ETC har skrivit om det. ”Men risken är att ojämlikhet och könsskillnader cementeras. Det visar en unik granskning gjord av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren”. Det prövades i Finland i början av 2017 och slutade sista december 2018.
I samhällen som styrs av marknadens behov, inte människors, räknar de 0,01 procenten som har den ekonomiska makten med att det alltid kommer att finnas ett överskott av arbetssäljare (försök säga arbetsgivare och arbetstagare på franska får du se!) Vi arbetar inte bara för att få lön till att betala för vårt och uppehälle och kanske lite mer. Vi arbetar också för att känna tillhörighet i samhället. Och för stolthet över vad vi gjort. Jo, även ett till synes mest slitsamt arbete kan skapa stolthet. I vårt samhälle gör det mycket ofta inte det, det skapar många utslitna kroppar och själar. I boken Ålevangeliet av Patrik Svensson skriver författaren om sin pappa som var asfaltläggare. Ett arbete som jag nog inte skulle trivas med eller ens klara av. När Patrik var ute och åkte med sin familj kunde det hända att pappan stolt sa ”Denna vägen är välgjord, den har jag varit med om att lägga”.
Om vi tänker oss ett kommande samhälle, ”UTAN uppsägningar och ekonomisk utsatthet” som styrs efter människors behov, så finns det plats för i stort sett alla, också i arbetslivet, även för dem som nu är arbetslösa.
Medborgarlön är ett reaktionärt förslag, som i samhällen liknande Sverige framförs för att skyla över att det i grunden är profitjakten som styr.
Jag uppskattar verkligen Din artikel om GAK och kan instämma i Din beskrivning av honom. Det har varit en märklig tystnad i media, nog borde han ha uppmärksammats något lite mer efter sin död.
Äger numera Gunnar Adler-Karlsson doktorsavhandling från år 1968 (Västerns ekonomiska krigföring 1947-1967 / Gunnar Adler-Karlsson ; med ett förord av Gunnar Myrdal ; auktoriserad övers. av Gull Brunius.).
Räddade den undan papperskvarnen då personalen på det bibliotek jag arbetade inte bedömde den något värde. Enligt Libris finns den att låna på flera Universitetsbibliotek och Jan Myrdalbiblioteket, men där inte till utlån.
Här kommer A Special Day (1977) [EngSubs] av Ettore Scola.
Orginaltitel (Una giornata particolare )
https://ok.ru/video/2438017387035