År 1954 inleddes ett jätteprojekt inom dåvarande Sovjetunionen som var slutfört först år 1975, tolv år senare. Det gällde byggandet av en drygt 400 kilometer lång kanal från staden Tavriysk vid floden Dnepr i Ukraina till staden Kertj i nordöstra delen av Krim. Vattnet i kanalen skulle möjliggöra konstbevattning av de torra nordöstra delarna av Krim.
År 1783 annekterades Krim av den ryska kejsarinnan Katarina den andra, ”från och med nu och för all framtid”, och den ryska svartahavsflottan etablerades i Sevastopol. Halvön genomgick en stormig period med bland annat Krimkriget 1853–1856 och den 18 oktober 1921 skapades den autonoma sovjetrepubliken Krim, som en del av Ryska sovjetiska federativa socialistrepubliken. En ny stormig period följde med bland annat andra världskriget och den 30 juni 1945 ombildades den autonoma republiken Krim till ett oblast inom ryska SFSR (Ryska sovjetiska federativa socialistrepubliken).
Inför det stora kanalprojektet överfördes Krims oblast den 19 februari 1954 från Ryska SFSR till Ukrainska SSR. Det har spekulerats huruvida personliga skäl hos ukrainaren Nikita Chrusjtov var skälet till detta beslut. Han var åren 1953 till 1964 partiordförande och regeringschef i Sovjetunionen. Men i en intervju gjord i mars 2014 med Nikita Chrusjtjovs son Sergej Chrusjtjov menar denne att förändringen gjordes för att underlätta genomförandet av det stora projektet och att beslutet fattades på formellt riktigt sätt.
Hur det än var med den saken så gjorde upplösningen av Sovjetunionen att ett antal svårlösta konflikter kom upp till ytan när nya stater grundades. Efter den högerreaktionära statskuppen i Ukraina den 22 februari 2014 genomförde de nya makthavarna en skoningslös konfrontationspolitik utan försök till samförstånd mellan olika intressen i landet. Det drevs till sin spets när statsledningen valde att med militärt våld försöka påtvinga den ryskspråkiga befolkningen i Donbass och Luhansk sin vilja och startade ett krig som fortfarande pågår.
Närmandet av de nya ledarna i Ukraina till Nato utgjorde ett akut hot mot Rysslands framtida möjligheter att ha en flottbas i Svarta havet och kunna försvara sin södra gräns. Rysslands ledning var övertygade om att det fanns ett stort stöd på Krim för en återförening med Ryssland, vilket visade sig vara riktigt. Efter en oblodig kupp där Ryssland tog kontrollen över Krim anordnades en folkomröstning där över nittio procent av befolkningen röstade för att Krim borde vara en del av Ryssland. Man rättade därigenom till det odemokratiska beslutet från år 1954, då Krim överlämnades till Ukraina utan att halvöns befolkning tillfrågades.
För detta ställningstagande straffades Krims befolkning genom att Ukrainas statsledning i april 2014 stoppade tillflödet av vatten från Norra Krimkanalen i Ukraina. Man motiverade det med att Krim hade en stor obetald skuld till Ukraina för vatten som levererats. Ryska myndigheter förklarade sig villiga att betala skulden men ukrainska myndigheter vägrade att acceptera en överenskommelse.
Genom stort ekonomiskt stöd från ryska staten har Krim kunnat återuppta sin jordbruksproduktion men Ukraina vägrar fortfarande att öppna tillflödet av vatten till Krim genom Norra Krimkanalen.
Vinjettbild: Byggandet av Norra Krimkanalen tog tolv år och lade grunden till uppodlingen av stora delar av halvön Krim.
Mycket intressant information. Tack Henrik Linde.
Gränser i Europa skall endast ändras genom överenskommelse. Staten Serbiens territorium skall inte minskas i Kosovo utan att staten Serbien går med på det, till exempel. Principen om gränsändring endast genom överenskommelse gäller oavsett hur konstig, slumpartad eller mänskligt beklaglig den ursprungliga gränsdragningen var. Låt mig kommentera några punkter i artikeln med detta i minnet. Jag kommer att utan diskussion, ”for arguments sake”, utgå från att alla Henrik Lindes beskrivningar av fakta är korrekta.
”År 1783 annekterades Krim av den ryska kejsarinnan Katarina den andra, ’från och med nu och för all framtid’”. Citatet från 1783 tillför ingenting. I gamla fredsavtal och dylika texter är det en standardfras. Det finns (senare ur kraft komna) papper på att Danmark för evärdlig tid avstår Bornholm till Sverige.
”Efter den högerreaktionära statskuppen i Ukraina den 22 februari 2014…” Det är inte relevant hur ”högerreaktionär” ledningen i ett land är. Andra stater får ändå inte ändra landets gränser.
”…genomförde de nya makthavarna en skoningslös konfrontationspolitik utan försök till samförstånd mellan olika intressen i landet”. Inte relevant hur elak och ond regeringen i en stat är. Andra stater får ändå inte ändra landets gränser.
”Det drevs till sin spets när statsledningen valde att med militärt våld försöka påtvinga den ryskspråkiga befolkningen i Donbass och Luhansk sin vilja och startade ett krig som fortfarande pågår.” Dito.
”Närmandet av de nya ledarna i Ukraina till Nato utgjorde ett akut hot mot Rysslands framtida möjligheter att ha en flottbas i Svarta havet och kunna försvara sin södra gräns.” Inte relevant för gränsfrågan. Ryssland kan inte annektera en del av Sverige för att Sverige (som alla skribenter i denna tidning skulle hävda) närmar sig Nato på ett sätt som riktar sig mot Ryssland.
”Rysslands ledning var övertygade om att det fanns ett stort stöd på Krim för en återförening med Ryssland, vilket visade sig vara riktigt.” I sak riktigt men inte relevant. Man kan finna områden i många stater vars befolkningsmajoriteter skulle kunna tänka sig att bryta sig ur sin nuvarande stat.
”Efter en oblodig kupp…” Förmildrande omständigheter som brist på blodspillan är inte relevant för frågan huruvida andra stater har rätt att ändra Ukrainas gränser.
”…anordnades en folkomröstning där över nittio procent av befolkningen röstade för att Krim borde vara en del av Ryssland”. Se ovan.
”Man rättade därigenom till det odemokratiska beslutet från år 1954, då Krim överlämnades till Ukraina utan att halvöns befolkning tillfrågades.” Mänskligt olyckliga och beklagliga handlingar i det förgångna är inte relevanta för frågan huruvida andra stater har rätt att ändra Ukrainas gränser.
”För detta ställningstagande straffades Krims befolkning genom att Ukrainas statsledning i april 2014 stoppade tillflödet av vatten från Norra Krimkanalen i Ukraina.” En stat har ingen skyldighet att på konstgjord väg leda vatten hit eller dit. Särskilt inte om mottagaren av vattnen, som Henrik Linde hävdar, är en annan stat. Att sabotera flödet i en naturlig flod (som om Norge skulle ödelägga uppströmsdelen av Klarälven) vore en annan sak.
”Ryska myndigheter förklarade sig villiga att betala skulden men ukrainska myndigheter vägrade att acceptera en överenskommelse.” Det står Ukraina fritt att avstå från att leda vatten till denna kanal.
”Ukraina vägrar fortfarande att öppna tillflödet av vatten till Krim genom Norra Krimkanalen.” Varför skulle Ukraina göra det? Om Ryssland annekterar en del av Ukraina får väl Ryssland lösa vattenfrågan på egen hand.
Om bevattningsprojekt av detta slag överhuvudtaget är bra är en annan fråga.
Det är också en annan fråga att folk i territorialstaterna Ukraina och Ryssland mycket väl kan, genom sina regeringar, komma överens om att draga en gräns enligt vilken halvön Krim hamnar inom Ryska federationen.
Det finns de som hävdar att ”gåvan” av Krim från Ryska till Ukrainska folkrepubliken, båda i Sovjetunionen, även var ett led i Chrustjovs kampanj för att bli vald till generalsekreterare i SUKP(b) och därmed ledaren (den jämlikaste bland jämlikar) för hela Sovjetunionen, vilket han också blev två år senare. Andra hävdar att det helt enkelt var en fyllegrej från ”Krusse”, som han sedan inte kunde ta tillbaka.
Hur det nu var med det är ju den territoriella ordningen återställd och dessutom har Ryssland byggt Europas största bro över Kertjsundet. Återstår förstås vattenfrågan, men den kommer tiden säkert att lösa.
Tack Jan Arvid Götesson för en mycket bra genomgång!
Jag har bara ett par saker att tillägga. Det turkiska namnet för halvön är Kirim – fästning. I andra språk är namnet på halvön varianter av det turkiska namnet.
Den ursprungligen dominerande befolkningen på halvön – krimtatarerna – har förvunnit i omgångar. Till att börja med frivilligt, men 1944 genom deportation till Uzbekistan. Även andra mindre folkgrupper (armenier, bulgarer, greker) försvann, vilket gjorde Krim slaviskt homogent. In strömmade ryssar utan kunskap om hur man bedriver jordbruk i ett varmare klimat.
Gränser flyttades mellan delrepubliker i Sovjetunionen utan att lokalbefolkningen tillfrågades. I praktiken hade det liten betydelse, men numera kan jag höra vitryssar som hävdar att det finns territorium i Litauen som rätteligen borde tillhöra Vitryssland. Beslutet från 1954 var förvisso odemokratiskt, men när och var fattades demokratiska beslut i Sovjetunionen?
Exakt varför Chrusjtjov (inte Chrustjov, som är en stavning jag sett flera gånger bl a på denna blogg) drev igenom att Krim flyttades till Sovjet-Ukraina verkar det finnas olika versioner av. Chrusjtjov var alltså inte själv ukrainare, men väl hans fru. William Taubman i sin biografi går inte in på frågan, men konstaterar att Chrusjtjov redan kring 1944–45 försökte expandera Sovjet-Ukrainas territorium. Den förklaring som Serhii Plokhy ger i ”The Gates of Europe – A History of Ukraine” (2015) förfaller mig plausibel. 1950 levererade Krim fem gånger mindre mängd vete än 1940. Den dominerande inflyttningen av ovana ryssar var till liten hjälp, medan ukrainare skulle ha större möjligheter att få fart på ekonomin. Han fick gehör för detta både i Kiev och Moskva.
Constantine Pleshakov (själv tredje generation Krimbo) menar å andra sidan i ”The Crimean Nexus – Putin’s War and the Clash of Civilizations” (2017) att det var mer kopplat till den maktkamp som pågick efter Stalins död, och att stödet från Centralkommitténs 30% ukrainare var av stor betydelse.
Jan Arvids genomgång är ur min synpunkt sett helt korrekt och viktig! Ändå finner jag Henrik L:s artikel mycket läsvärd och den var mig mycket lärorik. Att Ryssland ”återannekterade” Krim är dock fullt begripligt. Ur rysk synvinkel var det naturligtvis nödvändigt, och användningen av folkomröstningen som grundargument (det har också Lavrov gjort vid ett par tillfällen) också fullt förståelig. Om man ser till kampen mot alla jordens folks största fiende, USA-imperiet med sina olika vasaller, så var det också ett bra ”tilltag”.
Skulle man ställa upp två kolumner över olika former av internationella brott som begåtts av Imperiet med vasaller i den ena, och de krafter som dessa utnämnt till sina huvudmotståndare i den andra, ja då vet vi alla hur vågskålarna skulle ställa sig. Inte heller detta att tvåhundrafyrtioen ”tilltag” från Imp m v motsvarar sådär 0,35 ”tilltag” från huvudmotståndarna är ett juridiskt ohållbart argument. Men det är en nödvändig synpunkt. Särskilt med tanke på det mycket aggressiva hybridkrig som främst Imperiet bedriver jorden över.
När Ukraina stänger av hela 85% av Krims tillförsel av färskvatten ser jag det inte som en normal affärsåtgärd. Då hade jag inte skrivit om det.
På liknande sätt är USA:s ekonomiska påtryckningar mot företag verksamma i byggandet av Nord Stream 2, för att få dem att avbryta sitt arbete, inga normala affärsmetoder. De är rena gangstermetoder.
Kriget i Donbass hade slutat redan 2014 om inte Ryssland gripit in.
Örjan Berner skriver (sid. 318 i ”Krig eller Fred”): ”Den ryska aggressionen har skapat bitterhet och hat i Ukraina. Kriget förgiftar relationerna mellan de båda staterna och kommer att göra så under överskådlig tid. Putins dröm att förena de båda staterna i ett rike är mycket långt ifrån att bli verklighet. Kreml har förstört relationen med sitt viktigaste grannland som borde stå Ryssland särskilt nära, historiskt, kulturellt och känslomässigt. För Ryssland måste konflikten anses vara ett strategiskt misslyckande”.
Jag har svårt att se det strategiska värdet för Ryssland att ockupera delar av Donetsk och Lugansk oblasts i det större perspektiv som Bertil Carlman nämner. Min fråga till Bertil C och Henrik Linde: Ser ni något strategiskt värde [i kampen mot Imperiet] med kriget i Donbass, som kostat ca 13.000 människor livet?
Mats L!
Anledningarna till kriget i Donbass och östra Ukraina i stort är väl inte klart utredda. Propagandavågorna har en tendens att svalla högt här!
Ryssar dominerar de regioner där kriget utspelar sig, som jag uppfattat det. Med den senaste offensiven från ultrahöger och gamla fascistiskt anstrukna grupper i Ukraina har säkert situationen spetsats till och blivit allt svårare att lösa vid förhandlingsborden.
Att dra upp diskussionen om ”strategiska värdet för Ryssland” att värna om ryska befolkningsgrupper leder väl rakt in i ”Blut und Boden”-katakomberna! Kan även visa sig bli farligt för stabliliteten i världen, där axeln Peking-Moskva ännu inte är tillräckligt stark för att erbjuda en ny stabil världsordning. Men mycket talar ju för en sådan utveckling!
Svar till Mats Larsson om kriget i Donbass!
Nej! Kuppregimen i Ukraina borde aldrig ha startat kriget!
Henrik L!
Tack för ett rakt och tydligt svar. Vi har helt klart olika uppfattning. Jag baserar min uppfattning på många timmars samtal med personer födda och uppväxta i Donetsk och Lugansk. Men låt mig citera boken ”Crimean Nexus”, som jag nämnde i en tidigare kommentar:
”Some of the most notorious [Russian] volunteer commanders later claimed full responsibility for what happened next. ’If my group had not crossed the border’, on of them boasted, there would have been no real fighting: ’Just a few dozen killed, burned, arrested, That would have been all'” (sid. 130).
Dennis Z!
Jag förstod uppriktigt sagt inte din kommentar om ”Blut und Boden”. Jag citerade Örjan Berner, tidigare svensk ambassadör i Moskva, som kommenterade Rysslands krig i Donbass och dess strategiska värde för Ryssland. Ska alla diskussioner om Ryssland läggas på hyllan tills den nya världsordningen har satt sig?
Eller har vi bara helt olika åsikter om hur man ska bilda sig en uppfattning om Ryssland? Jag umgås regelbundet med ryssar som bor både i och utanför Ryssland, och försöker efter bästa förmåga förstå vad som pågår i detta vårt nära grannland. Min fru har ryska som modersmål och vi ser varje dag rysk TV. Jag vet inte vad du gör.