Hur framtiden kan skapas

Institutet Tricontinental har verksamhet i New Dehli (Indien), Sao Paulo (Brasilien), Buenos Aires (Argentina) och Johannesburg (Sydafrika). Dess verkställande direktör är Vijay Prashad, som är 53 år gammal..

På Wikipedia kan man om honom bland annat läsa:

“Vijay Prashad is an Indian historian, journalist, commentator, and a Marxist intellectual. He is an executive-director of Tricontinental: Institute for Social Research and the Chief Editor of Leftword Books. […] He was the George and Martha Kellner Chair in South Asian History and a professor of International Studies at Trinity College in Hartford, Conneticut USA, from 1996 to 2017. In 2013–2014, he was the Edward Said Chair at the American University of Beirut, and has been a Senior Fellow of the Issam Fares Institute for Public Policy and International Affairs in Beirut. […] Prashad is the author of thirty books. […] In 2015, Prashad joined as the Chief Editor of the New Delhi-based publisher Left Word Books. He is also an advisory board member of the US Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel […] His most recent book is Washington Bullets (LeftWord, 2020), with a preface by Evo Morales.”

Vi har definitivt att göra med en tungviktare i den internationella kampen mot imperialismen. Som gammal lärare värdesätter jag också hans stora förmåga att på ett enkelt sätt förklara det som kan verka svårt. Hur många av deltagarna på denna blogg har ”tagit sig igenom” Kapitalet? Prashad gjorde det första gången som femtonåring. På följande video besvarar han frågor från en som tagit på sig att undervisa om just Kapitalet. Lägg märke till hur han gör så att man tänker ”Aj då. Är det inte svårare än så att förstå vad Marx skriver om”.

På Clartébloggen finns ett inlägg har Marx fel om trasproletariatet? Författaren till inlägget ställer en fråga till en av kommentatorerna: ”Anser du att det är fel av Indiens kommunistparti att organisera bönderna, som Marx anser tillhör den reaktionära rörelsen?” Jämför det med detta samtal med Prashad.

Har du två timmar till godo kan du titta på följande samtal. Den välfunna titeln är You Can’t Know the World Unless You’re Trying to Change It. Alltså: För att känna världen måste man försöka förändra den.

---

Jag avslutar med ett sådant exempel. Det är en artikel från Tricontinental (som jag översatt till svenska) som beskriver hur palestiniern Daniel Jadue, nu borgmästare i kommunen Recoleta, som är en del av Santiago i Chile, hur han arbetar för att förändra världen för ett antal chilenare. Här länk till originalartikeln: Neoliberalism Was Born in Chile; Neoliberalism Will Die in Chile.

Kära vänner,

Hälsningar från skrivbordet hos Tricontinental: Institute for Social Research.

Daniel Jadue är borgmästare i Recoleta, en kommun som ingår i den växande staden Santiago, Chile. Hans kontor ligger på sjätte våningen i en kommunal byggnad i vars nedre del man kan hitta ett apotek, en optiker och en bokhandel som drivs av kommunen och som avses tillhandahålla rimligt prissatta varor. På väggarna på hans kontor finns emblem för hans engagemang för det palestinska folket, inklusive flaggor och en ikonisk tecknad film av Handala skapad av Naji al-Ali, en palestinsk tecknare som mördades 1987. ”Jag är palestier”, berättar Jadue med stolthet. ”Jag föddes den 28 juni 1967, bara några dagar efter att israelerna tog Jerusalem”. Palestiniernas kamp, som har hemsökt mycket av hans politiska liv, säger han, är ”inte så annorlunda än det chilenska folkets kamp. Båda kämpar för samma sak: rättvisa”.

Förra året sa Jadue att han skulle ställa upp som oppositionskandidat i det chilenska presidentvalet i november 2021. Enkäter visar att han kan vara en seriös utmanare, till och med den möjliga vinnaren. Chile har genomgått en våg av protester mot president Sebastián Piñeras högerregering. Dessa protester – liksom mobiliseringarna för en ny konstitution – utgör grunden för hopp om att vänstern kan återta presidentpalatset för första gången sedan Salvador Allende tillträdde på uppdrag av Popular Unity-rörelsen 1970.

Inom några minuter efter vårt möte började, blev det uppenbart varför det finns så mycket stöd för Jadue: han är en älskvärd och anständig man med en tydlig känsla för sitt arbete och har ett djupt engagemang för människor och deras behov. Jadue är inte rädd för de vedermödor som hans kandidatur kan komma att innebära. Redan har Simon Wiesenthal-centret, utan bevis, kallat Jadue för en av de tio farligaste antisemiterna i världen.

Som medlem i Chiles kommunistiska parti sedan 1993 har Jadue i uppdrag att vända om Chiles långa experiment med nyliberalism. Det sägs ofta att nyliberalismen – den politiska plattformen för åtstramning för folket och rikedomar för miljardärerna – först tillämpades i Chile. Som den populära slogan går, föddes nyliberalism i Chile, och den kommer att dö i Chile.

Som utbildad arkitekt har Jadue en tydlig känsla för långsiktig planering. Han berättar för mig att kommunisterna 2001 i Recoleta utvecklade en strategisk plan för att överta borgmästarens kontor 2012. Vid den tiden kontrollerade extremhögern kommunen och vann över femtio procent av rösterna. Den kommunistiska planen verkade ogenomförbar. Jadue ställde utan framgång upp för borgmästarposten 2004 och 2008. År 2012, efter att ha byggt en bred koalition inom arbetarklassen, de uteslutna sektorerna och små köpmän, så gick det. Nu är det extremhögern som är marginell medan vänstern vinner över hälften av rösterna i Recoleta.

När general Augusto Pinochet ledde kuppregimen 1973 till 1990 dominerades regeringens ekonomiska politik av Chicago Boys, en grupp chilenska ekonomer vars nyliberala politik tjänade intressena hos utländska multinationella företag. Kärnan i nyliberalismen är privatiseringen av det sociala och ekonomiska livet, minskning av skatterna för de rika och för företagen, och utnötning av sociala välfärdssystem och den offentliga sektorn.

När Jadue och kommunisterna tog tillbaka Recoleta blev kommunen ett laboratorium, där de började vända den nyliberala dynamiken. Mekanismerna för denna vändning var inte ett stort led i socialismen, vilket inte är fullt möjligt med tanke på de juridiska och politiska begränsningarna för borgmästarens kontor. Snarare var det ett experiment för att återuppbygga den offentliga sektorn. Sedan 2003 har Jadue drivit en plan för att flytta statliga resurser till offentlig utbildning och till grannskapsråden som basar över den lokala sociala och kulturella organisationen La Chimba. Från borgmästarens kontor skapade Jadue ett kommunalt apotek, en optisk butik, en bokhandel och en skivbutik, ett öppet universitet och ett fastighetsprojekt som drivs utan vinstmotiv. ”Jag har drömt om den här planen hela mitt liv”, säger Jadue.

Det finns inget särskilt radikalt med Recoleta-projektet, medger Jadue. Tidigare skulle de fattiga komma till kommunens kontor, be om kontantöverföringar för att till exempel få hjälp med läkemedel och sedan använda de pengar som de fick till att köpa läkemedel från den dyra privata sektorn. Nu, istället för att subventionera den privata sektorn med offentliga medel, säger Jadue, driver kommunen apoteket, som sedan säljer läkemedlen till ett rättvist pris. På så sätt kan kommunen skaffa medicinerna till en lägre kostnad, vilket har sparat enormt mycket pengar.

Om denna rationella politik inte bara ger de fattiga vård och sparar kommunens pengar, frågar jag honom, varför följer inte andra kommuner Recoleta-modellen? ”Eftersom de inte är intresserade av folkets välbefinnande”, säger Jadue till mig. ”Kapitalism”, säger Jadue, ”skapar de fattiga”, och de fattiga kommer sedan att be om varor och tjänster från staten på grund av deras relativa maktlöshet. ”De fattiga är mer ärliga än de rika. Om de fattiga kan köpa varor och tjänster till ett rättvist pris, ber de inte om pengar”.

År 1910, sex år innan han publicerade sina kraftfulla Chicago-dikter, skrev Carl Sandburg en liten broschyr för Socialist Party of America. Den heter ”Du och ditt jobb”. Skrivet i form av ett brev till en person som heter Bill, börjar Sandburg med ett långt avsnitt om hur Bills vän just har förlorat sitt arbete. Sandburg skriver att det är lätt att säga att det är den arbetslösa personens fel att han är utan jobb: han är lat, han är inkompetent, hans misslyckanden är hans egna. Men dessa ”misslyckanden”, skriver Sandburg, är ett resultat av att födas i den klass han föddes i, och inte av hans person.

”Vad du själv gör är individuellt”, skriver Sandburg i en rättfram stil som skulle vara välbekant för Jadue. ”Det du gör eller med vem eller för andra är socialt. Fattar du skillnaden, Bill? Klistra in den i din hatt och fäst den i ditt minne. Men tappa det inte. Om jag kan få dig att komma ihåg denna skillnad mellan vad som är socialt och det som är individuellt, kommer jag att smida dig till en socialist”. Nyliberal politik gör det svårare att uppleva samhället på ett civilt sätt. Om människor har svårt att få ett jobb, eller om jobbet självt är mer stressande, eller om pendeltiderna ökar, är det lätt att förvänta sig att humöret kommer att slitas. Om medicinsk vård är svår att få, om pensioner försämras samtidigt med högre utgifter (inklusive skatter), och om det bara blir svårare att hantera vardagen, kommer ilskan att stiga och ett allmänt socialt elände kommer att visa sig.

Möjligheter är inte bara en attitydfråga. Möjligheter är en fråga om resurser. Tänk dig om samhället använde våra stora sociala tillgångar för att säkerställa en anständig försörjning för oss, för att säkerställa vård, och vård av äldre, och för att garantera att vi hanterar våra pressande problem på ett gemensamt sätt. Först då kommer det att finnas en nödvändig fritid för att koppla av bland vänner, vara volontär i våra samhällen, lära känna varandra och vara mindre stressad och arg.

Inte heller är ”hopp” en individuell känsla; den måste produceras av människor som gör saker tillsammans, bygger samhällen och kämpar för sina värderingar. Detta är precis vad man ser i Recoleta-projektet, och det är precis vad som visas i andra socialistiska projekt över hela världen, från den ”vänsterdemokratiska frontens” regering i Kerala och det revolutionära projektet på Kuba.

Föreställ dig vad alla resurser som gömmer sig i olagliga skatteparadis och spenderade på slösaktiga saker som vapen och skattesänkningar kan göra för att bygga ett anständigt samhälle: de kan finansiera skolor från förskola till universitet, kollektivtrafik som kan ersätta bilar som drivs med fossila bränslen, allmännyttiga bostäder, sjukhus som är tillgängliga genom allmän sjukvård, konst och samhällscentra och framför allt en fyratimmarsdag med en hel dags lön så att det finns tid att hjälpa till att återuppbygga samhället.

När Kurt Vonnegut frågades om Dresden verkligen borde ha bombats av de allierade under andra världskriget, svarade han att staden trots allt var bombad; poängen var snarare hur man beter sig efter bombningen. Miljardärernas ihoproffande av resurser, som möjliggörs av nyliberalismens politiska verksamhet, när den effektivt bombar samhället, varför frågan på bordet då snarare är hur vi beter oss mitt i detta blodbad.

Att prata med människor som Daniel Jadue – och till andra som TM Thomas Isaac (finansminister i Kerala) och med Elizabeth Gómez Alcorta (minister för kvinnor, kön och mångfald i Argentina) – ger en god känsla av hur man kan vända urholkningen av vårt sociala liv. De föreställer sig inte bara framtiden; de börjar bygga den nu.

Varma hälsningar
Vijay