Efter märkesåret 1968 var alla mer eller mindre vänster. I stort sett all debatt utgick ifrån olika vänsterperspektiv. Till och med DN:s chefredaktör Olof Lagerkranz gick i Mao-kostym. Högern var intellektuellt och kulturellt helt i skuggan. TV1 var socialdemokratisk och TV2 var vänster om S. Högern hade i stort sett bara Svenska Dagbladet, där åtminstone lite borgerlig bildning kunde överleva.
Alla debatter fördes inom den stora vänstertradition där upplysningen var allas utgångspunkt, med yttrande- och organisationsfrihet, nationsbildande och allmän rösträtt som stod över all debatt. Demokratin hade då länge visat sig vara ett ganska väl fungerande system för utveckling och framsteg.
Det gamla hårda privilegiesamhället lämnades över till historieböckerna och glömdes snart bort av de nya generationerna, som invaggades i föreställningen att demokratin och tryggheten var så befästa att de aldrig mer kunde rivas ner. Allmän, gemensam och likvärdig skola, fri sjukvård, anständiga arbetsvillkor, god bostad, bil och sommarstuga kunde inte gärna tas ifrån människorna.
Men då hände något. Ekonomin började krångla. Produktionsförhållandena förändrades. Minns ni tekokrisen, oljekrisen och varvskrisen till exempel? Vinsterna i företagen krympte, hela spelplanen vältes över ända och in kom nyliberalismen med pukor, trumpeter och strukturrationaliseringar. Alla politiska partier fångades – utan undantag – och har nu omformat det ekonomiska fundamentet i åtminstone 40 års tid. Vänsterns tolkningsföreträde togs över av näringslivet med tankesmedjan Timbro i spetsen.
Under denna tid har hela samhällets tänkande förändrats. De som tidigare med stolthet arbetade i den offentliga sektorn med anställningstrygghet och utan individuell lönesättning har gått i pension och nya generationer har tagit över och anpassats till de nya idéerna om att var och en är sin egen lyckas smed, kortsiktig ekonomisk lönsamhet, ökad effektivitet, att facket är onödig byråkrati, mer privat entreprenörskap, skol- och vårdkoncerner introducerade på börsen – en värld vi pensionärer inte trodde var möjlig.
Till denna utveckling har i mycket stor utsträckning vänstern (i den vida mening jag beskrev ovan) bidragit. 80- och 90-talets riksdagar svalde nyliberalismens beska piller och idéerna om att offentliga sektorn är trist, ineffektiv och utvecklingsfientlig. Skolpolitiken känner jag bäst. Där kan ingen svära sig fri från ansvar. Vänstern och borgerligheten gick inte längre att skilja åt.
Det var det här som skapade grogrund för ett nytt konservativt parti, Sverigedemokraterna, som med rätta kunde skylla utvecklingen på de ”vänsterliberala krafterna”, det vill säga alla andra partier och ”kulturvänstern”. ”Vänstern” hade helt enkelt gjort sitt.
De senaste åren har därför den politiska bilden helt förändrats och debattklimatet med den. Gamla riktigt antikverade idéer från det bortglömda privilegiesamhället har flutit upp till ytan igen och kunnat lanseras som nya. Det har blivit helt legitimt att tala om människor mer som produkter av kulturer, identiteter och gener än av sociala förhållanden eller som medborgare. Det här gynnar föreställningar om elitism och nya mystiska övermänniskoideal. Istället för att sträva efter goda likvärdiga kunskapsskolor för alla svenska barn sorterar man dem nu efter ekonomisk bärkraft, etnicitet, religion och de svårinpassade individerna placeras i olika diagnosgrupper. Det är ovärdigt. Men ingen gör något åt saken, för ingen vet hur man ska ta itu med den ”utmaningen”.
Det finns all anledning till oro. Det värsta är att de som mest talar om ett ”försvara demokratin” är de som i praktiken håller på att införa antidemokratiska lagar och regler – för att stoppa den växande oppositionen på alla områden. Statsministerns uttalande häromdagen i programmet 30 minuter, att en seger i nästa val för den politiska högern utgör ett hot mot demokratin, var mycket illavarslande. Han antyder faktiskt att SD med stöd av M och KD skulle kunna genomdriva en statsvälvning a´la tyskt 30-tal. Det är närmast chockerande och djupt respektlöst mot riksdagen. Det bådar inte gott.
Men jag som är vänster?
Vi har nu en höger som kritiserar det vänsterliberala etablissemanget. Jag som under 50 år tillhört politikens vänsterkant har efter bästa förmåga försökt hålla emot etablissemangets nyliberala ”reformer” och har då inte sällan skyllts för att vara höger eller reaktionär av andra ”vänsterkrafter”. En sorts vänster debatterade med en annan sorts vänster. Men nu när den nya oborstade och orädda populismen fått 20 procent av väljarna bakom ryggen tar upp den kritik som jag (och andra) länge försökt framföra kommer man förstås i kläm. Det känns olustigt när SD som enda riksdagsparti röstar emot svenskt deltagande i Libyenkriget till exempel. Eller då SD för några år sedan ville slopa vinster i välfärden. Då kunde man inte annat än att hålla med dem, vilket gjorde att man av gamla vänstervänner genast placerades i det bruna fältet. Och i flyktingfrågan och många andra frågor, där vänsteretablissemanget blivit extrema, har den nya högern plockat poäng. När jag försökt problematisera detta har jag skyllts för främlingsfientlighet och rasism. Trots att jag väl känner till hur den riktiga högerns elitistiska syn på människor och samhälle ser ut, kan jag inte låtsas något annat än att mycket i deras politiska kritik idag är välkommen.
Värst är det för oss som hela tiden hållit oss till försvaret av yttrandefriheten och alliansfriheten. Att instämma med alternativrörelsen och deras mediers kritik mot etablissemangsmedia, mediestödssystemet, risken för odemokratisk gummilagstiftning, avlyssning och övervakning, är för mig helt grundläggande. Utan detta har vi ju ingen demokrati.
Så, idag när ”vänstern” (de med rötter i 68-rörelsen) sugits upp i etablissemanget, ja ända in i regeringen, och för en – i ordrätt mening – djupt reaktionär politik på nästan alla områden, kommer jag oundvikligen att kunna blandas ihop med oppositionen – som nu blivit ”höger”. Därför kallas lindelof.nu ibland brunsmetad eller konspiratinsteoretisk. Men observera, det är inte jag som flyttat mig på den klassiska höger-vänster-skalan, det är skalan som flyttat sig och till och med blivit polvänd. När klassiska vänsterorganisationer som S, V, K, SKP, Clarté, MP… orienterar sig idag, är det viktigaste för dem att inte hamna i ”dåligt sällskap”. Eftersom oppositionen idag är höger, så hamnar de ofelbart i knät på etablissemanget. Det har fått till följd att den politiska debatten nästan bara handlar om övergripande ”värderingar”, mycket sällan om det som verkligen har betydelse för folkets grundläggande trygghet och levnadsförhållanden.
Eftersom jag råkat ut för exakt samma brunsmetning och ser likadant på den politiska utvecklingen kan jag bara hålla med dig. Du formulerar det bara så mycket bättre! Sen noterar jag att SD alltmer lämnat de vettiga ståndpunkter de tidigare hade och som du gett några exempel på. SD anpassar sig alltmer till den rådande nyliberalismen genom att acceptera EU, förespråka Nato, acceptera vinster i välfärden, friskolor och verkar vilja ha mer styrning av public service. Vänstern pratar mycket om att partier anpassar sig till SD men det är mer tvärtom!
Om man vill känna på tidsandan, så kan man gå till SVT:s Öppet arkiv. Jag ser nu på Träpatronerna. En serie i två säsonger som sändes 1984 och 1988. Manus av Bengt Bratt som även skrev Hem till byn. Behandlar baggbölarna som lurade av bönderna avverkningsrätten till skogen i Västernorrland på 1860-talet och gjorde feta vinster. Första säsongen har fokus helt på bönder och arbetare.
Den författare som idag skulle stega upp till cheferna på SVT i Stockholm med ett sådant manus skulle med all säkerhet bli utskrattad och ombedd dra åt helsike.
Vilka är det som kallat lindelof.nu för konspirationsteoretisk och brunsmetad?
Antydningar har framförts från olika håll, både till andra och direkt här på bloggen, dock inte alltid som klarspråk. Jag tänker inte leta reda på några exempel, för det riskerar bara att föra till en metadiskussion. Alla känner till att de som försvarade Jan Myrdals medarbetarskap i Nya Tider klumpats samman som brunvänster. Då har jag förstås känt mig träffad.
Vi måste hålla isär nationalistiska befrielserörelser och antikapitalistiska rörelser. Tiden efter andra världskriget har varit de nationalistiska befrielserörelsernas tid. Men i de kolonialistiska länderna har dessa befrielserörelser beskrivits som antikapitalistiska rörelser och denna historieskrivning har köpts av de antikapitalistiska rörelserna i de kolonialistiska länderna. När skall de förstå att det är ett misstag?
En bra beskrivning tycker jag. Vi är rätt många nu som på olika sätt råkat ut för de vänsterliberala dreven, trots att, precis som du skriver. Det är egentligen mycket enkelt att se hur dessa rörelser till vänster om socialdemokratin tappat såväl den klassmässiga kompassen som kontakterna med arbetarklassen till förmån för nyliberalismens postmodernistiska förklaringsmodeller.
Sverige befinner sig i det som med USA i spetsen håller på att förtvina. Det är det du så förtjänstfullt beskrivit.
Vi minns hur studentorganisationen Clarté nyligen genom en professor? Nilsson i Skåne förkunnade att man inom Clarté var glada över att inte i sina led ha Jan Myrdal. Han hade ju publicerat sig i en för Clarté förhatlig veckotidning. Detta är, så vitt jag vet, alltjämt Clartés ståndpunkt.
Ett exempel på hur en akademisk vänster får till det. En isolerad grupp. Detta omdöme om Myrdal gör att Clarté i alla fall inte kommer att helt glömmas bort. Olle Josephson presterade en mycket mager runa över Myrdal medan Sven Wollter däremot, i sitt eftermäle gavs ett mycket fylligt omdöme i Clarté. Det är till att kunna analysera och prioritera, om man säger…
Jag är vänsternationalist och det finns idag inget riksdagsparti som stödjer mig i min uppfattning. V-partiet och S-partiet har gått samman med högerns partier om att vara globalister d v s för EU-medlemskap. Medlemskapet i EU innebär högerliberalismen, då EU med lagar ska stöpa om Sverige. All samhällets tidigare none-profit har ersatt till profitens huvudsakliga målsättning. Och att statliga bolag har godkänts att bli imperialistiska, vilket kräver maximal utsugning av svenska medborgare. Var det så vi vill ha det, vi inom vänstern? Tydligen vill vänsterns riksdagspartier vara globalister och strunta i nationell ekonomisk styrning.
Bra Knut L!
Det märks att höger-vänster-skalan är död som en sill när jag alltid håller Bali och aldrig på Snecker.
Men i den viktiga frågan om att svenska skattebetalare ska slanta av 150 miljarder kronor till EU:s stora svarta hål (jfr Katla) finns det en möjlig enhetsfront. Folk som är lojala med de svenska skattebetalarna kan gå samman. Det var i liknande frågor som Norbergssonen Engelbrekt 1434 valde upprorets väg. Här i Söderhamn brände folket ned den hatade fogdeborgen som var i rövarhänder (Vitaliebröderna). Rid i natt!
Kan detta vara något?
Knut L!
Jag är överens med dig att det har skett en grundläggande förändring i Sverige från 1968 till dagas dato och där jag vill lyfta fram följande.
1968 hade vi en reformistisk socialdemokrati (SAP) baserad på keynesianism och inriktad på full sysselsättning och detta hade medfört att Sverige hade blivit en välfärdsstat. Under sin regeringstid har SAP aldrig någonsin haft ambitionen att bryta kapitalets makt. I dag har vi en socialdemokrati som står på nyliberalismens grund och som därmed har lämnat Keynes och målet om full sysselsättning. Till detta skall läggas att SAP har godtagit enorma skattesänkningar som främst har gynnat de rikaste. Som grädde på moset har SAP varit med om att privatisera välfärden.
Detta har medfört att SAP har gått från ett parti med 50 procent av rösterna i 1968 års val till 28 procent 2018. Nästan en halvering på 50 år. Lite grovt tillyxat skulle man kunna säg att knappt 20 procent har gått till SD och resten till de gröna. Det är med andra ord raserandet av folkhemmet som är grunden till SD:s framgångar. Kring detta är vi förmodligen överens. Den fråga man bör ställa sig är: hur kunde nyliberalismen få ett sådant genomslag inom framför allt SAP?
Däremot tycker jag du är blind för att den vänster som fanns till vänster om SAP hade ett mycket stort demokratiskt underskott. Den leninistiska vänstern med sina olika bokstavskombinationer hyllade den enpartistat som saknade demokratiska fri- och rättigheter och som växte fram i Ryssland/Sovjetunionen i början v 1920-talet. Många maoister tyckte sig se en spirande demokrati i Kina där det inte heller fanns demokratiska fri- och rättigheter eller ett fungerande flerpartisystem. Inom de leninistiska organisationerna tillämpades demokratisk centralism vars innebörd var att högsta ledningen bestämde vilka frågor som skulle diskuteras, vilket material som skulle användas och vilka som fick diskutera med varandra. Av och till var det tillåtet med hårda tag mot meningsmotståndarna.
Det kan ha varit 1969 eller 1970 då de första trotskisterna dök upp. Inom KFML:s stockholmsavdelning fick man reda på att trotskisterna skulle ordna ett offentligt möte. Trotskisterna skulle naturligtvis inte få sprida sitt gift. Målsättningen var att med talkörer störa och försöka upplösa mötet. Sagt och gjort. Men vi misslyckades stoppa mötet och marscherade taktfast ut ur lokalen.
Avslutningsvis håller jag med om att termen vänster idag kan betyda lite vad som helst.
När det gäller Kina gick man från inbördeskrig med fascismen i Kina till enhetsfrontskrig med dem mot imperialismen Japan som ockuperade Kina på 1930-talet. Det skedde amtidigt som kineserna lärde sig läsa tidningar och böcker och grundade en skola för fattigt folk och med sina små ekonomiska resurser bidrog till att den allra värsta fattigdomen minskade om än inte utraderades. Byar och städer var uppbyggda runt arbetslag särskilt på landet där jordbruket förbättrades genom samverkan och kollektiv. Stränga förbud mot exploatering av sin granne eller andra människor gjorde att folkets förtroende växte för den röda regeringen.
Att med den historiska bakgrunden raka om odemokrati i Kina är att inte förstå någonting om Kina. Idag är Kina en världsmakt, en modern sådan, som ännu inte helt utrotat fattigdomen, ty riket är så utbrett och stort att det tar tid. Att kalla Kina odemokratiskt efter västs syn på demokrati faller på västs ockupationspolitik i världens alla hörn, samtidigt som väst kallar sig demokratiskt.