Alldeles tydligt är att min barndomsvän Göran Leijonhufvud idag inte längre är en antiimperialist. Ändå räknade han sig, liksom jag, som maoist en gång i tiden. Vi valde olika yrkesvägar. Han blev journalist och arbetade under cirka 20 år som korrespondent för främst DN i Peking och Hongkong. Jag minns hur ihärdigt och systematiskt han pluggade kinesiska.
I sin bok ”Mao Zedong och den ständiga revolutionen” från 1975 skriver han:
”Mao måste uppfattas som marxist och materialist. Men hans starka tro på den subjektiva mänskliga viljans möjligheter i kamp mot naturen och materien, var hans egen mer än Marx’. Maos dialektiska teori är också någonting mera äventyrligt än Marx’ och Hegels, ett försvarstal för den ständiga kampberedskapen, en dialektik där jämvikten i det mänskliga medvetandet endast är tillfällig och instabiliteten är det konstanta. Till maoismens särdrag hör också hans starka betoning av att klasskampen fortsätter under socialismen. Men Mao såg det inte nödvändigtvis som en kamp mellan just klasser, utan mellan olika ideal. För hos Mao är den proletär som har en proletär inställning. Och den är kapitalist som för en politik som skulle kunna leda till ett samhälle med borgerliga ideal. Mao måste uppfattas som leninist. Sin revolutionära och organisatoriska uppfattning hämtade han från Lenin. Men han fjärmade sig också från Lenins uppfattning om kommunistpartiet som ett elitparti. Han gick så långt att han under kulturrevolutionen aktivt uppmuntrade massorna att göra uppror mot partiledarna, att bekämpa vad han såg som en urartning av partiet. Om Lenin såg partiet som heligt, så var det massorna som var heliga i Maos världsbild. Om Mao såg organisationen stelna, om den blev en utväxt av en ekonomisk politik där vissa 72 socialistiska principer försakades för framåtskridandets skull, då var han redo att gå till kamp igen: kulturrevolutionen, kritikrörelsen, kampanjen mot de borgerliga rättigheterna. Även om priset var ekonomiska bakslag på kort sikt som under kulturrevolutionen, var han beredd att betala priset, för på lång sikt tyckte han det var viktigare att skapa en medveten människa.”
I Dagens Nyheter 29/1 2006 skriver Göran om Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao. The Unknown Story [svensk övers: Mao: Den sanna historien]:
”Som gammal desillusionerad maoist har jag lärt mig att inte bli förvånad över nya avslöjanden om hur det egentligen gick till under gerillakrigets dagar eller senare bakom de höga palatsmurarna i Peking, var ifrån den nye ”kommunistiske” kejsaren härskade. Ett exempel är livläkaren Li Zhisuis berättelser om Maos grymhet och sexuella utsvävningar. Och med tanke på den roll Mao Zedong fortfarande spelar som samlande nationell symbol snart 30 år efter sin död i september 1976, är varje försök att kasta ljus över denna avgörande epok i Kinas historia välkommet. Kommunistpartiet håller fast vid många myter kring Mao för att skönmåla sin egen historia och försvara sin legitimitet.”
På Bokus kan jag om den boken läsa:
”’Mao: Den sanna historien’ av Jung Chang och Jon Halliday publicerades 2005 under pukor och trumpeter. Boken porträtterar Mao som ett monster som erövrade makten genom bondslughet och härskade genom terror. Den fick ett begeistrat mottagande från recensenter i den borgerliga populärpressen världen över. De flesta seriösa kinaforskare var emellertid skarpt kritiska till boken och ifrågasatte dess auktoritet och författarnas metoder, och argumenterade för att Chang och Hallidays bok inte var ett balanserat vetenskapligt verk.”
1975 var alltså Göran L maoist och 2006 är han ”gammal desillusionerad maoist”. Det är uppenbart att han ”funnit sanningen” i böcker eller annat material liknande Mao: Den sanna historien. Tänk vilken massa ”sanna historier” det finns om arbetar- och bondeledare och revolutionärer som Marx, Lenin, Stalin och Mao Zedong! Göran L är nog egentligen en romantiker. En som känner sig bedragen; och gammal. Har kinaforskaren Göran Leijonhufvud läst Mobo Gaos bok Striden om Kinas förflutna? Den boken mal faktiskt helt sönder Jung Changs och Jon Hallidays bok. Eller har han läst Var Mao verkligen ett monster?: det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao, den sanna historien av Gregor Benton och Lin Chun? (Denna bok har jag inte läst.)
Om vi nu i stället ser på verkligheten, dagens Kina, vad ser vi då? Jo, Göran L skriver i en artikel i DN, den 21:e mars i år. Nu med rubriken ”Så försöker Kina söndra och härska för att påverka den svenska opinionen”. Hans text börjar:
”Kommunistpartiet i Kina försöker knyta kontakter med nyckelpersoner från forskar- och företagsvärlden i Sverige för att skapa större inflytande. Taktiken har trappats upp under senare år, men kampanjerna har hittills fungerat dåligt, enligt en aktuell rapport.”
En professionell journalist borde inte göra ett sådant fel. ”Taktiken” är fullständigt normal för de styrande i alla länder. En regerings uppgift är bland annat att hårt arbeta för förbindelser med/i andra länder för att främja det egna landets utveckling. Från kinesisk sida kallar man ofta detta arbete för att man vill åstadkomma en ”win-win”-situation. Naturligtvis undrar jag nu vad det är för ”en aktuell rapport” som åsyftas. Då nu Göran L blivit en ”gammal desillusionerad maoist” som hittar ”nya avslöjanden om hur det egentligen gick till under gerillakrigets dagar” i en famös bok misstänker jag förstås att denna rapport också har till syfte att svartmåla Kina. Göran L skriver:
”’Enhetsfronten är ett magiskt vapen’, säger kinesiske presidenten Xi Jinping med ett citat från revolutionsledaren Mao Zedong. Nu vidgar han det. Sedan 2015 har Enhetsfronten växt till en global spelare i jakt på inflytande och mjuk makt. Syftet är att påverka folkopinionen i respektive land med Kommunistpartiets berättelse om att enpartistaten är klart mer effektiv än ’kaotiska’ demokratier i väst”.
Liknande uppfattning och mer därtill ”..förmedlar etikprofessorn Clive Hamilton och kinaforskaren Mareike Ohlberg övertygande och detaljrikt i boken ’Den dolda handen’”.
Jag går inte längre i genomgången av Göran L:s artikel, bara en detalj till. Han skriver mot slutet ”Ambassadör Gui Congyou hotar ofta med ekonomiska konsekvenser i skarpa lägen.” Och så följer några exempel. Jag tyckte också att ambassadören betedde sig överdrivet någon gång, men att kalla det hot? Det påminner mig om hur centerpartiledaren sade att Ryssland uppträdde när dess utrikesminister Lavrov påpekade att om Sverige närmar sig Nato måste Ryssland se över sin militära situation i Östersjöområdet. ”Ryssarna hotar Sverige” sade då Annie Lööf upprört i SVT. Allt som fienden gör kan tolkas som hot.
Göran L har också synpunkter på Ryssland, i varje fall på Putin. Den 6:e januari i år skickade jag ett mejl med länken Putin Owns BBC Journalist: Yes Compared To You, We are White And Flyffy Angels till honom. Vad fick jag för svar? Det vanliga om att Putin är en skitstövel och om Rysslands brott i Georgien, Krim, Ukraina och Syrien.
Göran L måste veta vems intressen han går. Han har precis det synsätt som i väst kallas ”rules based order” och som används flitigt för att lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Ett extremt tydligt exempel är mötet mellan Kina och USA i Anchorage nyligen. Hela tiden ändras också reglerna för att passa t ex USA. Kina och Ryssland, ja flertalet stater, utgår från FN-stadgan, och lägger sig inte i andra länders inre angelägenheter.
Göran L har klart visat att han numera, i ett alltmer hårdnande internationellt politiskt klimat, inte håller med om följande uttalande: Fernando Haddad – A New Cold War on China is against the interests of humanity. Filmen är från en tvåspråkig spansk-engelsk träff den 30:e januari 2021 mellan Simón Bolívar-institutet, ALBA Social Movements och institutet Tricontinental för samhällsforskning.
Det är skönt att det globalt sett finns ett ökande antal progressiva krafter som mer och mer tar över berättelsen om vad som händer i världen.
Tillägg 10/4 13:30.
Efter att ha lyssnat på nyheterna kl 12.30 har Kina hamnat i en än mer ogynnsam dager. Folkrepublikkritikern Jojje Olsson har fått ett hotfullt mejl från Kinas Sverigeambassadör. Han hotas med att få ta konsekvenserna av sin kritik, vad det nu kan innebära. Omedelbart reagerar Vänsterpartiet och instämmer i KD:s och SD:s tidigare framförda krav på att ambassadören ska utvisas. (Redax)
Två andra filmer från ”en tvåspråkig spansk-engelsk träff den 30:e januari 2021 mellan Simón Bolívar-institutet, ALBA Social Movements och institutet Tricontinental för samhällsforskning.”
Enligt SR-nyheterna 12.30 har ambassadör Gui Congyou åter hotat. Nu gäller det ”expressenjournalisten Jojje Olsson” som tydligen hoppat på lögntåget om Kinas behandling av uigurer. Ambassadören har varit ofin nog att hävda att lögnaktigheterna kan få konsekvenser. Jag förväntar mig mer av den typ av etter som både GL och JO finner gott att häva ur sig.
Men när jag åter tittar på de två filmklippen här ovan och erinrar mig t ex the Grayzones artiklar, ja då känner jag starkt att det nuvarande århundrandet kommer att skilja sig på ett mycket positivt sätt från det förra. Karin Boyes dikt dyker upp i mitt minne. (I rörelse). Den slutar ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”.
Vad vi ser är ett nytt kallt krig startat av USA enligt principen “döda med tusen hugg & slag”.
1. Man angriper Kina militärt om Sydkinesiska sjön, stödjer Indien I gränskonflikten med Kina. Kina offentliggör ej egna förluster p g a att man ej vill eskalera krigsstämningar i det egna landet. (USA önskar nog ett krig mellan Indien och Kina).
USA levererar krigsutrustning till Taiwan, hotar med missiler på Taiwan, vi riskerar en ny omvänd “Kuba kris”.
2. Diplomatisk kris, Hong Kong mm, ändrar ”Ett Kina politiken” som legat fast i 40 års tid med 7 st presidenter i rad fram till Trump och som nu Biden fortsätter.
3. Handel med höjda tullar. Förbjuder försäljning av tekniska data chipp mm, förbjuder framgångsrika företag som Huawei (håller dottern till ägaren i husarrest i över 2 år nu), Tik Tok, WeChat.
4. Anklagar Kina för förintelse av uigurer, själv höll man uigurer i koncentrationsliknade läger (Guantanamo).
5. USA anklagar Kina för att ligga bakom Covid-pandemin m m.
Vad gäller Kinas ambassadör får vi aldrig läsa breven i dess helhet. Exempelvis SvD ställer frågor till ambassadören så refererar SvD med korta citat ur svarsbrevet och med egen text mellan citaten. Finns brevet till Jojje Olsson att läsa i dess helhet någonstans? Nu beskrivs det i svensk press som att ambassadören hotar honom rent fysisk.
När styrkeförhållandena mellan imperialistiska stormakter förändras ökar risken för krig. Detta avser att en eller flera stormakter växer i styrka i förhållande till en eller flera andra stormakter. Detta var anledningen till första världskriget utbrott 1914 och andra världskrigets utbrott i Europa 1939. Idag har vi en liknande situation. Framför allt Kina, men även Ryssland och Indien, stärker sina positioner i förhållande till USA.
För små stater som Sverige gäller det att inte sitta varken i knät på Washington, Peking eller Moskva. När nu Kina flyttar fram sina positioner kräver makthavarna i Peking att små stater och opinionsbildare i dessa stater skall upphöra med sina synpunkter på olika företeelser i kinesisk in- och utrikespolitik. Den kinesiska ambassadörens framträdande i svensk TV för ett tag sedan är ett exempel på detta. Ett annat exempel är när den kinesiska ambassaden i Stockholm hotar den svenska journalisten Jojje Olsson. Ambassaden skriver:
”We ask you to immediately stop the wrongful actions, otherwise you eventually will face the consequences of your own actions.”
Min översättning:
”Vi ber dig att omedelbart upphöra med ditt felaktigt agerande, annars kommer du så småningom att få ta konsekvenserna av dina egna handlingar.”
Oppurtunismen ser ut sålunda.
Bäste Dan K!
Skulle du inte kunna utveckla det lite? En människa som inte är så insatt i den allmänt vänsteristiska terminologin undrar nog vad du menar. När jag läste botanik och zoologi fick vi lära oss att det finns både opportunistiska växter och djur. Räven är ett mycket bra exempel. Som motsats kan vi ta den från Kina välkända Pandan. För övrig är en av mina grannar mycket opportunistisk. Han håller regelbundet med den som sist lade fram sin syn på det som diskuteras.
Jag fick en gång telefonledes till Anders Persson erkänna att jag på hans bekostnad uppträtt mycket opportunistiskt. Naturligtvis var han smått förbannad på mig. Han nöjde sig dock med att säga ”Du är konstig!”
Kompletterar bara med en välbekant tidsaxel
På engelska kommer 2 juni 2005 – Mao – The Unknown Story i sin första utgåva (Random House)
I svensk översättning 1 maj 2006 – Mao – den sanna historien (Prisma). Fr o m september 2006 tillgänglig på kinesiska i Hongkong (via Texas-baserade Tsai Fong Books)
Den fortsatta processen kring boken går delvis att följa på Wikipedia.
29 juni 2009 – fyra år efter första utgivningsdatum – kommer så ett första försök till samlat (akademiskt) bemötande av ffa lögner, felaktigheter och utelämnanden i Was Mao Really a Monster? The Academic Response to Chang and Halliday’s Mao: The Unknown Story (Routledge)
Och – ytterligare 8 år senare, 7 augusti 2017 – på svenska Var Mao verkligen ett monster? : det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao Den sanna historien”. Då hade sex månader tidigare (24 februari 2017) den av Bertil nämnda Mobo Gaos Striden om Kinas förflutna kommit ut. Först utgiven på engelska som The Battle for China’s Past: Mao and the Cultural Revolution nästan nio år tidigare på Pluto Press (20 april, 2008)
Bägge två på det lilla modiga Oktoberförlaget.
Delar i övrigt Bertils lätt euforiska ”det nuvarande århundrandet kommer att skilja sig på ett mycket positivt sätt från det förra” med vidhängande Karin Boye-citat. Samtidigt som jag grunnar på hur denna förändring – väl speglad i engelsk- o spanskspråkiga samtal liksom i utomeuropeiska språkmiljöer – skall göras tillgänglig på svenska.
FN tycks vara kritiska till Kinas agerande.
Bertil Carlman anklagar Jojje Olsson för att ”hoppa på ett lögntåg” om Xinjiang. För tredje gången redovisar jag den här Amnesty-rapporten.
Här finns alltså inte den sannolikt överdrivna anklagelsen om ”folkmord”, däremot om systematisk rättslöshet och förföljelser, som i alla totalitära system som det kinesiska. Anser Carlman att även Amnesty bara kör med ”imperialistisk lögnpropaganda”?
Håkan D!
Det är bara att finna sig i att världens utvecklingscentrum har flyttat. Också Sverige är nu klart marginaliserat. Och vi är inte ens neutrala i den pågående process som alltmer gör världen multipolär. Sverige kommer nog inte att ansluta sig till ”Group of Friends in Defence of the Charter of the United Nations” som består av Algeriet, Angola, Bolivia, Eritrea, Iran, Kambodja, Kina, Kuba, Laos, Nicaragua, Nordkorea, Palestina, Ryssland, Saint Vincent och Grenadinerna, Syrien, Venezuela och Vitryssland. Nu har ju t o m vänsterpartiet beslutat sig för att i allt väsentligt sluta upp bakom Hegemonen och dess ”Rules based international order”.
Larry L!
Det är poänglöst att skriva att FN tycker si eller så. Har du någonsin kunnat se att FN fördömt något enda folkrättsbrott som USA begått?
Bengt L!
Amnestys rapport lägger jag åt sidan. Amnesty har i Julian Assangefrågan sagt att ”man litar på det engelska rättsväsendet”, och har därmed distanserat sig från de källor jag anser vara trovärdiga. Deras agerande när det gäller Navalny visar också på att Amnesty inte är mycket att hålla fram i kampen för en multipolär värld. Jag håller mig till bl a the Grayzones artiklar. Denna källa är nu så aktiv och oberoende att Wikipedia börjat jäklas med dem.
Arne N!
Du skriver ”När styrkeförhållandena mellan imperialistiska stormakter förändras ökar risken för krig” och vill tydligt med det ha sagt att Kina och USA bägge är imperialistiska stater, ”lika goda kålsupare”. Antagligen har Göran Leijonhufvud samma uppfattning, och den är mycket vanlig. Jag har en helt annan uppfattning och kommer därför inte att vidare kommentera vad du skrev.
Äntligen! När jag för tredje gången länkar till ett Amnesty-dokument om Xinjiang är det någon som kommenterar det, Bertil Carlman. Men han försöker inte ens hitta några felaktigheter i det, utan ifrågasätter Amnestys trovärdighet generellt med hänvisning till två ärenden som inte har ett dugg med Xinjiang att göra. Det tycker jag är en ömklig argumentation som inte behöver kommenteras.
Bertil C, FN är förmodligen den mest neutrala och mest kompetenta organisationen att undersöka OM det förekommer övergrepp på uirgierna i Kina.
Vad jag tycker mig förstå är att förhandlingar pågår mellan FN och Kina i ärendet. Kina är väl den som har mest att tjäna på en undersökning. Det skulle bli ett bra tillfälle att ta död på dessa rykten.
Om grannen har slagit ihjäl sin fru ger det inte mig rätten att misshandla min. Alla misstänkta folkrättsbrott bör undersökas av FN.
Att risken för krig ökar när styrkeförhållandena mellan imperialistiska stormakter förändras är en mycket förenklad slutsats av förra århundradets globala skeende, som inte säger något om vilka som då var och idag är krigsframdrivande och vilka som stod och står emot krigsmakarna. Här kan rekommenderas Hidden History – The Secret Origins of the First World War av Gerry Docherry och Jim MacGregor, som klargör krigets faktiska förspel och avslöjar de intrigmakare som aktivt och målmedvetet drev fram det första världskriget. I grunden var det samma krafter som drev fram andra världskriget och även agerar för pågående och kommande krig. Jag kan avslöja att det inte var och fortfarande inte är Kina.
Tyvärr har nog Benkt L något missuppfattat det jag skrev. Antagligen hinner varken Benkt eller jag ta in så mycket information som vi skulle önska, och det gäller många olika ämnesområden. Då måste vi sovra. Denna sovring går för min del bland annat till så att jag lär mig sätta större eller mindre tilltro till olika källor. Då har jag sedan någon tid lärt mig att the Grayzone är en mycket tillförlitlig källa i många frågor. Journalister som Aaron Maté, Max Blumenthal, Ben Norton och Anya Parampil gör ett utmärkt arbete. Då ”the G” skrivit mycket utförligt om uigurerna så nöjer jag mig nästan med det, samt lite annat som jag kanske ramlar på i mitt allmänna faktasökande. Varför skulle jag då söka efter felaktigheter hos Amnesty?
Det är samma sak med DN. Det är kanske en viktig informationskälla för många, men den ingår inte i mitt sökområde. Jag nöjer mig med det som lindelof.nu emellanåt rapporterar, för jag har lärt mig att lita på den bloggen när det gäller ”vad som sig i DN tilldragit haver”, d v s av intresse för mig.
Till slut har Benkt helt rätt när han skriver att det var fel av mig att p g a en viss fråga ”ifrågasätta Amnestys trovärdighet generellt”. Mina starka känslor i fallet med J Assange drog iväg. Jag borde skrivit ”kraftigt ifrågasätta Amnestys trovärdighet”.
Tillåt någon som aldrig har varit maoist att bidra med sitt intryck av Sverige (Västerbotten, då) när jag anlände.
På väg från demonstrationen till stöd till J Assange på hans 50-årsdag till det praktborgerlige Sven Harrys museum, passerade jag en grupp Hare Krishna adepter. Det var som att återuppleva början av 70-talet.
Göran Lejonhuvud torde som maoist ha varit lika vilse som de ungdomar som hamnade i diverse meditationssekter, och som egentligen mest sökte sin flock, annars skulle han inte så lätt ha fallit sedan för den sortens goja som passerar för ”seriös” journalism.
”Avfällingar” har det alltid funnits gott om, helt enkelt för att tron dels var en generations företeelse mer än en genomtänkt övertygelse när det begav sig, dels för att det är skillnad på att bygga kojor och att resa ett riktigt vuxenhus.
Att mogna intellektuell är det absolut inget fel på, men att falla för blå duster i stället för att växa i skepsis är definitivt inte att vuxna till.
Min sorgliga erfarenhet är att på tok för många människor – inklusive akademiker – blir aldrig vuxna.
Så blev unga pacifister gamla krigshökar och allsköns pubertala dyrkare av revolutionära idoler föll för rå kapitalism när de inte längre fick gå gratis hos folktandvården.