Handelskriget USA-Kina tar sig alltmer bisarra former. Kinas politik mot uigurerna i Xingjiangprovinsen ställs i centrum och landet anklagas bland annat för att bedriva folkmord. Nederländernas och Kanadas parlament har hakat på och anklagat Kina för att begå folkmord mot uigurerna, detta trots att uigurerna har högre befolkningstillväxt än provinsens hankineser. Andra hakar okritiskt på, inte minst medierna och i Studio ett, Aktuellt och andra medier sväljer man allt. Inte bara expresident Trump och hans utrikesminister Pompeo har hakat på folkmordspåståendena, det sista de gjorde före avgången. Man kanske skulle kunna hoppats på en mer försiktig och ödmjuk inställning från den nye presidenten men faktum att även Joe Biden redan i augusti under presidentvalskampanjen och senare även hans utrikesminister Blinken framförde samma påståenden om folkmord. Men vad ligger bakom anklagelserna?
Ursprunget backar tillbaka till den högerkristne Adrian Zenz, i vissa kretsar – och av sig själv – benämnd ”Kinaexpert”, av andra anklagad för riggade fakta och statistisk manipulation. Adrian Zenz har studerat kinesisk folkbokföringsstatistik men gått helt vilse. Zenz påstår att Kina försöker ändra provinsens demografi till men för den uiguriska folkgruppen. I FN:s folkmordskonvention står att försök att hindra födslar inom en folkgrupp inte är tillåtet. Men i nästa paragraf står att det bara gäller om syftet är att helt utplåna folkgruppen ifråga. Zenz, knuten till ett universitet i Virginia, hävdar att befolkningsökningen bland uigurer föll med 84 procent 2015-2018. Men samtidigt visar han siffror som visar motsatsen. I Kina pågår som bekant familjeplanering, känd som ”ettbarnspolitiken”. Men uigurerna omfattades inte av denna politik förrän 2017. 2015–2018 ökade befolkningen mer än dubbelt så mycket bland uigurerna som bland provinsens hankineser, vilket kan förklaras med att hankineserna lydde under ettbarnspolitiken, vilket uigurerna inte gjorde förrän 2017. Därför blev uigurernas befolkningstillväxt faktisk 2,6 procent! högre än hankinesernas. Men eftersom även uigurerna kom att omfattas av ettbarnspolitiken under år 2018 började befolkningstillväxten minska. Denna minskning anser Zenz vara detsamma som folkmord. I så fall skulle Kinas regering bedriva folkmord även på övriga Kina. Zens kunde – eller ville inte – skilja på folkmord och familjeplanering.
Den långa rad av medarbetare Zenz valt att anlita för sin rapport står alla nära expresident Trump och hans utrikesminister Pompeo. Där finns folk från både utrikesdepartementet och militären. Men finns det inga medarbetare på akademisk nivå. Zenz tillhör grundarna av Newslines Institute for Strategy and Policy och hans experter kommer därifrån. Newslines har nära koppling till det privata Fairfax University of America, vars devis är ”learn to be a critical thinker” men trots detta uppfordrande motto ett universitet man bör sätta citationstecken kring. Fairfax hymlar inte med sin målsättning – att främja USA:s intressen, särskilt med inriktning på den muslimska världen. Det har haft problem med de amerikanska universitetsmyndigheterna för att använda ovetenskapliga metoder som plagiat och lärare som saknar behörighet. Universitetets licens har flera gånger varit i farozonen och var så sent som 2019 på vippen att förlora sitt undervisningstillstånd.
Kinas regering fruktar att muslimsk jihadism ska slå rot i provinsen och gör allt för att hålla befolkningen på andra tankar. I ambitionen att bekämpa våldsbejakande extremism kan inte uteslutas att Kina använder – låt oss kalla dem ”okonventionella” metoder tills vi vet mer – precis som väst i Islamiska Statens fotspår använder okonventionella metoder. Gemensamt för alla anklagelser är att de saknar konkretion, påtagliga bevis. I stället används begrepp
som ”tyder på”, ”misstänks” etc.
Zens rapport vilar förutom på hans egna dubiösa studier på huvudsakligen Radio Free Asia liksom på World Uighur Congress, grundad av CIA under det kalla kriget och med uppgift att störta Kinas regering. Anklagelserna om folkmord saknar helt vetenskaplig grund. Nederländernas premiärminister Mark Rutte ansåg anklagelserna så svagt underbyggda att han valde att inte rösta för sitt parlaments förslag.
De senaste anklagelserna om Xingjiang är påståenden att fabriker som tillverkar komponenter till solkraftsindustrin använder tvångsarbete. Obevisade påståenden körs fram och tillbaka i medierna. Med facit från folkmordsfadäsen i bakhuvudet, vad skall man tro om alla andra anklagelser som förs fram om Kinas politik i provinsen?
Om det är nästintill omöjligt att få konkreta bevis och konkretion kring vad Kinas påstådda övergrepp mot provinsens befolkning handlar om är det desto lättare att få konkreta bevis varifrån anklagelserna kommer. De kommer från USA. När det gäller ”folkmordet” på uigurer är källan otvetydig. Uppgifterna kommer från Zens och andra amerikanska evangelisk-kristna fundamentalister, som ser som sin uppgift att snarare än att tjäna Gud i stället tjänar USA:s utrikespolitik genom att brännmärka alla länder som kan betecknas som landets fiender.
När det gäller anklagelserna om tvångsarbete inom solkraftsindustrin kommer de från ett amerikanskt konsultbolag – Horizon. En sådan källa borde få nyhetsredaktionerna att tänka till. Men svenska nyhetsredaktioner verkar inte ha förmågan att sätta in alla rykten och misstankar i den framväxande konflikt som mer och mer präglar världspolitiken – handelskonflikten USA-Kina. I stället tolkas allt utifrån det nya kalla krig som växer fram, precis som medierna gjorde under det förra kalla kriget. I fallet Horizon saknas konkreta fakta. På konsultbolagets hemsida finns inga ledtrådar. Oegentligheter kanske finns. Det gäller ju att bekämpa militant extremism. Men när det gäller andra liknande misstankar om oegentligheter som till exempel slavliknande arbetsförhållanden i Bangladeshs textilindustri eller Israels produktion på den palestinska Västbanken tas mycket få journalistiska eller politiska initiativ. Och varför ställs aldrig frågan om varför inga sanktioner införs mot länder med sådana företeelser? Saker begravs och man låtsas ingenting om.
Etablerade medier som BBC, AP och CNN har alla förmedlat politikernas och de högerkristna fundamentalisternas anklagelser för folkmord som sanna. Och då blir de ju ”sanna”. Skall ”fake news” nu bli vardagsmat i svenska medier.
Och hur är det inom den amerikanska fängelseindustrin?
Om man tittar på 45-minutersfilmen nedan från den 29.3 i år (bland annat), då får man full förståelse för varför Imperiet med vasaller beter sig som det gör. Imperiet har ju varit vant vid att styra genom krig, hot och sanktioner. Och nu fungerar det inte så bra längre, inte ens mot vasaller, eller tänkta vasaller, som Tyskland, Turkiet och Indien. I stället växer de krafter som satt sig före att fösa Imperiets globalism åt sidan genom att intensifiera handel och kontakter med utgångspunkt i att alla parter är likvärdiga. 80 miljoner invånare i Iran är en inte föraktlig marknad, som Väst hittills vägrar ha kontakt med. Om man beter sig illa själv, kan man ju försöka sig på att utmåla andra som värre.
Det lyser av desperation om svartmålningen av Kina. Med nödvändighet blir det ständigt nya skott i foten. Det måste göra ont.
The Iran Deal | China & Iran | China’s Middle East Strategy | The New Silk Road | World Trade War.
Bäste Peo! “Fake news” är redan vardagsmat i svenska medier och i munnen på vår statsminister. Han tyckte det var bra gjort av HM att “stå emot” Kinas bojkott på grund av de påstådda händelserna i Sinkiang.
MK Bhadrakumar har på Asiatimes skrivit tre mycket intressanta artiklar.
1. China neutralizes the US campaign on the Muslim Uighur issue.
2. China Positions itself on the right side of history.
3. China-Iran pact more than meets the eye
M K Bhadrakumar har varit ambassadör och under mer än 29 år tjänstgjort i den indiska utrikesförvaltningen.
Jan Arvid Götesson har på min fråga till honom ”Är frågan om Kinas eventuella övertagande av hegemonrollen aktuell för dig?” bland annat svarat ”Jag förstår inte varför Folkrepubliken Kina, därest landet bleve dominant, icke skulle bliva en makt vilken små länder och stater hade anledning att frukta och göra motstånd mot. Vad talar för och mot en dylik framtid? En angelägen diskussion.”
Jag kan inte se hur denna eventuella framtid IDAG kan vara föremål för ”en angelägen diskussion”. Vad är huvudproblemet IDAG för alla ”små länder och stater” som vill vara oberoende? Länder som Kuba, Venezuela, Bolivia och Nicaragua för att nu ta några länder på ”USA:s bakgård”?
Tack Peo Österholm, mycket värdefull artikel.
Ja, sannolikt är påståendena om ”folkmord” i Xinjiang överdrivna, i likhet med påståendena om folkmord i Tibet på 60-talet. Men det betyder inte att alla anklagelser om omfattande övergrepp från regimen är lögnaktiga. Återigen hänvisar jag till en Amnesty-rapport om detta – men där ordet ”folkmord” inte förekommer.
Och jag upprepar att jag är föga imponerad av besökare som inte kan se igenom s k Potemkin-kulisser.
”Och varför ställs aldrig frågan om varför inga sanktioner införs mot länder med sådana företeelser?” Frågar sig Peo. Man kan också fråga sig varför – vad jag vet – det uteslutande är s k kristna länder som anklagar andra för folkmord på muslimer, medan inga muslimska länder framför anklagelserna? En del av de fundamentalistiskt kristna skulle nog svara att det beror på att muslimer är sämre människor än kristna.
Bertil C har fel i sin senaste kommentar. Turkiets president Erdogan har faktisk med hårda ord fördömt hur uigurer blir behandlade i Kina. Men han är ju å andra sidan intresserad av att de emellanåt radikaliseras och kan användas som terrorister i t ex Syrien i Turkiets komplicerade hållning både gentemot de kurdiska styrkorna och gentemot Syriens reguljära armé.
Här en liten bakgrund samt ett i förhållande till ämnets allvar närmast lapidariskt resonemang.
Under 50-talet etablerade Truman- och Eisenhower-administrationerna ”A Policy of Containment” riktad i första hand mot Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina. I hög grad påverkade av ”The Long Telegram” av George Kennan (1947). Däri ingick bl a ett närmast ovillkorligt stöd till Dalai Lama (Tibet), Jiang Kai-Shek (Taiwan) och Syngman Rhee (Sydkorea). I Europa bildades Nato för att ringa in Östblocket. Västtyskland tilläts 1949 öppna eget och återrustades med Konrad Adenauer som galjonsfigur. Varpå Stalin svarade med att i öst dels bilda Warzawapakten och dels tillåta östzonens omvandling till DDR med Pieck (från 1953 till -71 Ulbricht) som dito vasaller. Från och med det året var Kalla Kriget i full sving. Radio Free Europe levererade skickligt halv- och kvartssanningar till Öst, d v s det vi idag kallar Fake News. Därtill tryfferade med bra musik, jazz och klassisk. Radio Moskva hade inte en chans, alldeles för stela, fyrkantiga sändningar. Jan Myrdal har skrivit en hel del om detta skeende i bl a När morgondagarna sjöng och Maj. En kärlek.
Efter en hel del förvirring i samband med murfallet 1989, (”Die Wende” som tyskarna kallade det; ”We didn’t see it coming” som amerikanerna sa) lät Gorbatjov upplösa WP. Men Nato bestod. Varpå Bush d ä bröt sitt dessvärre endast muntliga löfte till Gorbatjov att DDR skulle bestå som neutral stat med fulla demokratiska rättigheter. Helmut Kohl fick fria händer att annektera de sex nya Bundesländerna i öst och snabbt som bara tusan införa västtysk lagstiftning. Något som i synnerhet inte uppskattades av kvinnorna, då DDR:s långtgående sociallagstiftning ersattes med Västtysklands betydligt torftigare. Plus att lönerna skulle ligga på 50% av de i väst. Sålunda blev ”Die Linke” (f d Socialister Einhaeitspartie Deutschlands) största parti vid efterföljande val i öst. Senare i konkurrens med en nazianstruken extremhöger i form av AFD, tyvärr.
Under 90-talet omdefinierade Nato sin uppgift, från att se sig som en försvarsallians för Europa till att ge sig självt ett globalt mandat, så klart under Förenta Staternas ledning. Positionerna flyttades fram, hela det forna östblocket, inklusive de nybildade baltiska staterna, blev medlemmar. (De ryska trevarna under Boris Jeltsin och – faktiskt – under Vladimir Putins första tid i Kreml ignorerades. Det är känt att han vart besviken, sedan förbannad, vilket fick betydelse för hans senare utrikespolitiska linje.)
Plötsligt proklamerade Nato Islam som huvudfienden inför Bush den yngres ”Operation Desert Storm” 2003 mot Iraq med sin ”Coalition of the Willing”. Då regnade det Fake News om Weapons of Mass Destruction (WMD). Hans Blix som ledde IAEA:s undersökningsteam året innan och rapporterade att de ej funnit något sådant, hotades under en avrapportering januari 2003 i Vita Huset av Donald Rumsfeld: ”If You continue like this, we can put You into a lot of trouble”. Blix stod dock artigt på sig, mitt i Fake News-stormen, vilket länder honom till heder. I ”Sommar i P1” några år senare sade han att det varit en mycket obehaglig upplevelse då han levererat väl dokumenterade fakta som bara ignorerades. Colin Powells framträdande i FN där han viftade med suddiga satellitbilder samman med Tony Blairs ”They can attack us within 45 minutes” i Brittiska Underhuset är praktfulla exempel på Fake News som spreds över världen.
Idag, nästan 20 år senare, mitt i Corona- och klimatkriser, har Nato/USA nästan helt under nyhetshorisonten fullbordat sin militära inringning av Ryssland och Kina. De staterna gestaltas sedan 5-6 år i västlig offentlighet som de största hoten, militärt (Ukraina/Sydkinesiska sjön), teknologiskt (Huawei/5G), ekonomiskt (Belt Road Initiative/investeringar i Europa, Asien, Afrika, Sydamerika) samt exporterande energi (solceller/gas/högteknologi). De här staternas medborgare lever sannerligen inte under några särskilt trevliga regimer, utrymmet för t ex fackföreningar eller andra folkrörelser utanför statlig kontroll är rejält begränsat. Därtill hårt styrd nyhetsförmedling. Samt en hel del korruption bland överheten. (Inte okänt i våra demokratier heller.) Däremot har de materiella villkoren sedan 30 år förbättrats för majoriteten, om än i olika mån.
Diverse, allt mer hårdnande sanktioner mot Ryssland och Kina är i kraft. Fler lär komma. Då nyhetsflödet kring dessa stater – man kan lägga till Cuba, Venezuela, Iran också – f n enbart fokuserar på olika oppositionsgrupper/partier, inhemska eller i exil, som söker en regimförändring i sina länder, kan åtminstone jag – leukemitrött som jag är – undra varför SR/SVT som har att vara opartiska inte även tar in intervjuer och reportage ”from the other side”, d v s de som har maktpositioner på olika nivåer, hur tänker de, vilka visioner kan de eventuellt härbärgera och formulera inför mikrofon och kamera? Blir resultatet Fake News från båda håll, d v s halv- och kvartssanningar, har SR/SVT att väga, mäta och efter bästa förmåga sila det ena från det andra. Säkert rätt jobbigt, men nödvändigt, som jag ser det.
Så, till sist. Sedan decennier tillbaka finns det en önskan bland västmakterna att få till stånd regimförändring i såväl Ryssland och Kina. I det förra fallet går den önskan tillbaka till 1919–21 års intervenionskrig där trupper från 14 västmakter plus Japan sökte störta bolsjevikerna och stycka upp Ryssland i ett antal västvänliga mindre stater. Nu är väl förhoppningen snarare att en sakta krackelerande ekonomi ska driva fram någon sorts palatskupp i Kreml med beskydd från USA/Nato. Om det blir stökigt, kanske med militär intervention.
Vad Kina angår, är ett lösgörande av Tibet under beskydd av Indien sedan sådär 60 år ett västligt önskemål. På senare år även samma önskan rörande Sinkiang med sin i huvudsak turkmeniska och muslimska befolkning. Rapporterna om s k omskolningsläger och tvångsarbete på bomullsfälten är många men oklara. Detta behöver utredas, vad är sant, vad är Fake News? Klart är dock att centralregeringen i Bejing är rejält oroad för jihadistattentat efter ett antal sådana, även i huvudstaden.
För att inte tala om Hong Kong. När demonstranter stormade parlamentsbyggnaden och hängde upp den gamla brittiska kolonialfanan på väggen för snart två år sedan gick alarmklockorna i Bejing. Det sågs – med rätta enligt min mening – som ett potentiellt hot mot Kinas territoriella enhet. Där gick gränsen. (Att jämföra med stormningen 6/1 2021 av Capitolium, Washington DC. Ingen hejd på då berättigade fördömanden. Inget gnöl över efterföljande gripanden och rättsprocesser.) Polisingripanden och rättegångar måste så klart följas noga. Men vår nuvarande medierapportering var/är helt skev. Båda sidor nu tack!
Den högt renommerade Hong Kong-tidingen South China Morning Post (SCMP) hade några intressanta artiklar om Viskos produktionen i Xinjiang. Där kunde man läsa om Stora Ensos försäljning av specialbehandlad cellulosamassa till Kinas textilindustri.
Det kan ge stora konsekvenser för den viktigaste och största svenska exportindustrin, nämligen skogsindustrin när Sverige nu hakar på handelskrigen, som mot Kinas bomullsindustri, som USA nu försöker att krossa.
Kina satsar inte bara på bomull (kräver mycket vatten) de satsar också på miljövänligare textilproduktion av viskos m m som görs av specialbehandlad cellulosamassa. Kina står för ca 50 procent av världens viskostillverkning. I Xinjiang finns ca 20 procent av den viskostillverkningen i stora moderna statliga fabriker. Bara Finska/Svenska Stora Enso sålde de sista åren för ca 4 miljarder till fabrikerna i Xinjiang.
Även finska tidningar reagerade på SCMP artiklar och frågade Stora Enso om hur det förhöll sig. Stora Enso svarade: “We have a relationship with the [Xinjiang-based] customer since 2012 and have over the years regularly visited the company production sites. During those visits we have never seen signs of forced labour,” said a spokesman in a written statement.
Nu skall Stora Enso sluta med produktion av den cellulosamassan och istället fokusera på kartongpapper p g a det stora behovet av wellpappkartonger i den växande Internethandeln. Många bra artiklar går att läsa på SCMP om Xinjiang.
Hans M
Så lapidariskt var ju inte ditt resonemang. Men bra. Du ger en väldigt bra sammanfattning av det ny-gamla kalla kriget. Tack. Tänk om Blå tåget kunde återuppstå och sätta musik till din text. En ”Kalla Kriget – andra sommaren”.
Ja, en ”Kalla kriget II” vore kul att lägga ut på Youtube, t ex ”Fake news”, d v s vilseledande information/nyheter är inget nytt. Vare sig i ord eller bild, något Jan Myrdal ger många exempel på i Sälja krig som margarin, Leopard Förlag, 2005. I vår sociala medier-tid är fallet Libyen 2011 exemplariskt; ”Ghaddaffi mördar sin egna befolkning”. Den ”Fake news”-kampanjen var så framgångsrik att den ledde till krossandet av Libyen som sammanhållen stat, bl a med svensk medverkan genom spaning/kartläggning från luften. De lättillgängliga Internet-plattformarna har lett till en tsunami av ”Fake news”, allt från diverse foliehattars mer eller mindre löskokta konspirationsteorier till statliga väl genomtänkta, noga planerade och genomförda försök att påverka allmänhet och beslutfattare. Inte sällan via formellt fristående ”think tanks” (tankesmedjor).
Detta är mycket farligt då det efterhand blivit allt svårare att navigera i och kallt analysera detta rasande flöde. Saken är den att alla effektiva ”Fake news” måste utgå från ett verkligt, konkret problem och innehålla några korn av reellt existerande sanning, för att sedan snurra loss i en twist eller spin för att få fäste i mottagarnas medvetande och påverka deras handlande. Inte underligt att företag, organisationer, partier och stater sedan minst 10 år städslar en ständigt växande kader av s k kommunikatörer… Till sist Leif Str, tack för Dina vänliga rader!
Hans M Gabrielsons inlägg är delvis intressant men delvis också patetiskt i sin traditionellt kommunistiska historieskrivning. Även om Warszawapakten bildades först 1955, så hade Sovjet i realiteten tagit kontrollen över halva Europa redan 1948. Att Nato bildades året därpå, kan faktiskt inte bara ses som en ”aggressiv” handling utan också ett defensivt syfte att stoppa ytterligare sovjetiska erövringar. Och att Radio Free Europe skulle ha sänt ”halv- och kvartssanningar” à la dagens ”fake news” – vad har Gabrielson för belägg för det? Jag är övertygad om att de i huvudsak presenterade sanningar, och det var därför de kommunistiska regimerna gjorde allt för att hindra sina undersåtar från att ta del av nyheter från Väst.
Benkt L!
”För tidigt att säga”, svarade Zhou Enlai på Nixons fråga om franska revolutionens betydelse. Och så är det förstås med alla historiska händelser, de kan betyda olika saker vid olika skeenden.
David Horowitz’ Från Jalta till Vietnam, 1966 var en gång en viktig bok. (Den skrevs i Stockholm och bildade så småningom underlag för Blå Tågets låt Kalla kriget.) Den boken blev mer än viktig i vår förståelse för vad USA-imperialismen var för slag. Horowitz’ tes var att ”allt var tvärtom”. USA var krigiskt och Sovjet fredligt. Vi hade stor nytta av hans bok under vårt engagemang för Vietnam. Sen när kriget var över och det stora ideologiskiftet var på väg i början av 1980-talet lästes boken på nytt och vi fann att de flesta detaljerna var fel. Författaren själv skrev Radical Son där han gjorde upp med sin historieskrivning från 1966.
Men sen har det ju gått ytterligare ett halvt sekel och i ljuset av vad som sker idag (läs Hans M G:s inlägg ovan) kanske det är dags för en tankevända igen.
”Det är för tidigt att säga”, sa Zhuo Enlai.
Leif S!
Jan Myrdal ägnade större delen av 1980-talet med att skriva om den tidens Hegemon, Sovjetunionen. Han hittade svårlokaliserade dokument skrivna av Karl Marx (som gick att hitta om man, som Jan påpekade, inte levde i ”Ryssland eller ryska lydländer”) om vilken bedömning denne gjorde av Ryssland. Som Jan skriver på sid. 143 i Skriftställning (1982) ”När vi idag diskuterar Sovjetunionen finns det sannerligen skäl att diskutera Marx”. Vidare om Stalins Sovjetunionen: ”Samma trälsinnade byråkrati, samma intellektuell ofrihet, samma elände, samma expansionism och samma censursystem.” Exemplen kan givetvis mångfaldigas i hela skriftställningar Myrdal skrev om Ryssland.
Men när jag pratar med gamla vänner och släktingar som växte upp i Sovjetunionen (efter kriget) framträder en annan bild. Ganska jämlikt samhälle, lönespannet ca 60–1000 rubel, men mycket få nådde 1000 rubel (Vetenskapsakademiens president, kanske). Utmärkt skolsystem med världsledande matematiker i Moskva som hjälpte och inspirerade lärare i hela det väldiga riket. Om Moskva blev för politiskt kunde man flytta till Centralasien och leva bra.
I dagens Ryssland är löneskillnaderna enorma. Den datja som min gamle vän i Leningrad fick efter sin mormor och morfar, båda läkare och insatta på frontavsnitten kring Leningrad under hela kriget, är sedan länge konfiskerad av nyrika ryssar. Jag tror de flesta datjor med sjötomt gick samma öde till mötes.
När jag för fem år sedan besökte Moskva-universitet pekade min värd bort mot en parkering med dyra, exklusiva bilar: där parkerar studenterna som läser ekonomi.
Men idag är det detta Ryssland som man på de programmatiska bloggarna håller högt. Även denna blogg går inte fri. Ukraina ska hålla ockupationsmaktens militär med vatten på Krim. När MH17 sköts ned gick en del så långt att de började ändra fysikens lagar för att (bort-)förklara vad som hänt. Jag har pratat i många timmar med Ukrainas ledande forskare inom livsvetenskaperna, född och uppväxt i Donetsk, där hon byggde upp en för folkhälsan viktig verksamhet. När hon beskrev hur ”ryska turister med Moskva-accent” ledde upproret mot Kiev, så vet jag att den uppgiften snabbt klassades som ”fake news”. Exemplen kan givetvis mångfaldigas.
I slutänden tror jag att denna inställning till Ryssland varken gynnar Sverige eller Ryssland.
Göran Therborn skriver på Aftonbladet Kultur om sanktionspolitiken. Den kanske kan ge svar på vilken sida som är mest aggressiv.
Det är inte helt ointressant att ”universitetet” Fairfax med 153 studenter ligger drygt 20 kilometer från CIA:s högkvarter i Langey, Virgina. 25 minuter med bil enligt Google Maps. Blev nyfiken då jag såg att båda institutionerna låg i lilla Virginia och kollade. ”En ren händelse” – förstås. Bevisar naturligtvis ingenting. Har ögnat igenom Newslines rapport, som påminner mer om en stridsskrift än om en vetenskaplig rapport. Den som har tid några timmar till övers borde göra en rejäl genomgång, ja det borde forskare någonstans göra. I min senaste av ett tjugotal bloggartiklar om Xinjiang etc återpublicerade jag med kommentarer en mailväxling dels från Kinas ambassad i Stockholm och dels från Newsline.
Mats L,
Jag delar din bild av hur det (också) kunde vara i Sovjet. Under några år kring sekelskiftet var jag ofta i Vitryssland (jojo Belarus ska det visst heta nuförtiden) och arbetade med vitryska kolleger kring skolfrågor. I början tänkte jag mig att vi svenskar hade en del att lära ut, men allt efter som tiden gick blev jag mer och mer imponerad av det sovjetiska skolsystemet (Jo, skolorna i Bela Rus benämndes ”Our Soviet Schools,” trots att CCCP var upplöst sedan 10 år).
Det fanns även annat som jag förstod varit ganska bra under sovjettiden och som mina vitryska kolleger också tyckte varit bra. Och visst fanns det saker i Sverige som mina vänner tyckte var fantastiskt bra, oväntat bra, utifrån sina fördomar om det kapitalistiska väst.
Så, jag upprepar mig; det är för tidigt att säga; allt flyter: och likväl rör hon sig.