Barn är behjäransvärda. Utsatta barn – barn som inte har tillgång till livets nödtorft – kan alla känna medlidande med. Hur barn (och gamla) har det är ett mått på samhällets kvalité. Därför pekar politiker gärna ut barns problem när de vill samla röster. Därför har man uppfunnit begreppet barnfattigdom. Men bryr de sig egentligen? Och, döljer inte det oemotståndliga begreppet barnfattigdom något annat?
Rädda Barnen har påpassligt publicerat en undersökning som säger att nästan en kvarts miljon av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom. Andelen fattiga barn har ökar med 10% sedan 2004. Man stöder sig på forskning som visar att ”barn till socialbidragstagare, arbetslösa och låginkomsttagare är fattigare än barn till rika högutbildade med fasta arbeten” och att ”barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper tre gånger så stor risk för att bli utsatta för våld i hemmet av en vuxen, och 50 procent större risk för att bli utsatt för mobbning i skolan.”
Men, är detta alls förvånande och är det över huvud taget förnuftigt att peka ut barnen som det stora problemet? Barnen lever i sina sociala sammanhang där de allmänna levnadsvillkoren blivit svårare de senaste decennierna. Risken är att man endast ser kommunalsociala myndigheter, med särskilt ansvar för att fånga upp utsatta barn, som nycklarna till en minskad barnfattigdom. Man hamnar lätt i välgörenhetsfällan, medan problemet i själva verket är mycket större.
Fattiga barn har fattiga föräldrar. Fattiga föräldrar är ofta arbetslösa och hamnar lättare i missbruk, kriminalitet, bråk och våld. Enda sättet att hjälpa fattiga barn är att ge fattiga föräldrar trygga arbeten, rimliga löner och bra bostäder. För det behövs en politik som inkluderar alla människor – inte bara en välgörenhetspolitik för fattiga barn. Alltså talet om barnfattigdom döljer det stora sammanhanget där antalet arbetslösa och därmed fattiga människor ökar. Det var det snickare Sillén predikade om när välgörenhetstanterna kom till Vita bergen på ett inspektionsbesök.
Borgerliga rättslösa kvinnor runt förra sekelskiftet, som ibland engagerade sig i välgörenhetsprojekt, isolerades ännu oftare i onyttig sysslolöshet och utvecklade ibland obegripliga beteenden. För att förstå vad som var orsaken studerade Freud och andra medicinska experter de märkliga symptomen ”rent vetenskapligt”. De kom till slut fram till diagnosen ”hysteria” (livmoder på grekiska). Man kom också fram till vad som betraktades som adekvat behandling. Att det oftast var ett djupt mänskligt behov (sexualiteten) som var otillfredsställt, kunde dessa manliga experter inte förstå.
Denna gång tycks det vara barn som kommer i kläm. ”ADHD är inte föräldrarnas fel” ropar en ”ADHD-mamma” i en tidningsinsändare. Förvisso inte. Men vad är det då som skapar ADHD? ”ADHD-mamman” utgår självklart från att den allmänt spridda uppfattningen som Gillberg, Kadesjö och andra medicinska experter företräder är vederhäftig och pålitlig, d v s att ADHD är en fysiologiskt betingad (medicinsk) defekt – som framgångsrikt kan och bör medicineras.
Men några uthärdar i sitt tvivel om att det här. Kanske är ADHD istället inducerade ”beteendeavvikelser” i likhet med blyghet, ängslighet, aggressivitet eller nervositet – djupt förknippad med vårt rådande tanke- och samhällsklimat. ADHD kanske rent av är en systemnyttig nödvändig uppfinning för att slippa se själva samhället som orsak – i likhet med ”hysteria”.
Mycket pekar i den riktningen. En undersökning visar klart att ju senare på året barnen råkar ha födelsedag, desto större risk löper de att få diagnosen ADHD. Alltså, ju yngre man är i sin skolklass, desto svårare att hänga med i undervisningen, på det att man må kompensera med att överutveckla verbala, motoriska och självförsvarsförmågor. Om skolan därpå tillämpar en lärargles ”fri, tillåtande och rörlig” pedagogik är sannolikheten ännu större att de sent födda faller ur ramen.
Alltså! ADHD är förmodligen modern ”hysteri” som en följd av pedagogisk och ekonomisk kris, som läkemedelsjättarna tjänar miljarder på. Kanske är det dags att avslöja denna moderna myt.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: barnfattigdom, ADHD, Rädda Barnen, hysteri, Gillberg, Kadesjö, barn
Apropå den hysteriska ADHD diagnostiseringen: våga istället prata om skolmognad som en förutsättning att kunna tillgodogöra sig undervisning/lärande i kollektiva former. Att barn knäcker läskoden som fyraåring eller kan räkna till hundra långt före sjuårsåldern är i sig inga tecken på skolmognad utan mera ett utslag av särskild begåvning. Skolmognad handlar mera om att kunna koncentrera sig, sitta stilla en stund och lyssna, ha impulskontroll, systematisera sitt tänkande, dra enkla slutsatser och underställa sig gruppen. Helt enkelt kunna fungera socialt. Detta för att skolstarten ska bli ett första steg mot att bli en medborgare i ett demokratiskt samhälle. Högtidligt kanske, men skolan som viktig samhällsinstitution för kunskap och utveckling måste ”äga” begreppet skolmognad – inte låta allsköns tyckare och förståsigpåare och revirkonkurrenter prata sig heta för att ”skolan måste anpassa sig till där varje barn befinner sig”. Skolan måste sluta huka sig för sådana förnumstigheter, skolmognad krävs för skolstart – inte minst som en tydlig signal och hjälp för de blivande eleverna!
Tvivel, kanske, kanske, förmodligen för att citera ur din text. Det hjälper inga barn med dessa symptom oavsett om orsaken är ADHD.
Är det möjligt att närma sig en sanning på det här området? Går det att forska om ADHD? Går det att öka sitt vetande eller är man bunden till tvivel, kanske, kanske, förmodligen och teorier om en modern myt?
Avslöja gärna myten! Börja forska! Läs! Läs t ex Vanna Beckmans bok i ämnet. Men sitt inte och skriv som om du önskar att du redan genomfört denna forskning, kommit fram till ditt önskade resultat och avslöjat myten.
Vänliga hälsningar …
Har läst Vanna Beckmans och andras försvar för diagnostiseringarna och medicineringarna. De tror på vad de säger och de anser sig ha bevis. De kan ibland vara övertygande, men ändå tillåter jag mig att tvivla. Alltför mycket forskning om ADHD är just oklar. De som är övertygade om att ADHD är fysiologiskt betingat vill ha sin övertygelse oantastad. Men jag ifrågasätter ”auktoriteterna” trots det. Vad säger Lars Johansson om undersökningen om barnen som är sent födda på året?
Det räcker att kolla in debatten i samband med att den enda ”utvärderingen” av ADHD-forskning tvingades upphöra i och med att översterästen för de troende (vore man lite elak skulle man säga ”bokstavtroende”) valde att förstöra hela sitt grundmaterial innan det kunde bli föremål för oberonde granskning.
Kanske finns ADHD, men i så fall i en oerhört begränsad omfattning, jämfört med vad den kleptokratiska diagnosmaffian vill få oss att svälja (och betala för!!!) Det är kanske t o m så att de rekommenderade medicindoserna hjälper i en del fall, men inte i den utsträckning som fantasterna vill få oss att tro! Mänskliga reaktioner och variationer förklarar säkert det mesta av det som många (föräldrar, skolor, läkare, lärare m fl – ”det blir ju så mycket lättare att behandla”) gärna vill tolka som ett eller annat bokstavskomplex, t ex ADHD! Hur mycket lättare är det inte att rycka ut med de stora klassificeringsstämplarna än att verkligen ta itu med problemen?
Mycket tankeväckande, särskild ADHD-problemen och deras orsaker!
Bästa hälsningar till en ”gammal” vän!
Min son har fått diagnosen ADHD, men läkarnas förklaring om dysfunktion i hjärnan o ärftlighet fick mig att börja tvivla. Han håller nu på avgiftar sig från miljögifter i kroppen, han gör rytmisk rörelseträning varje dag o de nya nervförbindelser han bygger upp skyddar han med omega 3 (fiskolja). Han äter inget rent socker o nästan inga kolhydrater, potatis o ris ibland. Han har en elhindra som hjälper mot elsmogen han är utsatt för. Han är glutenintolerant o komjölksallergiker, tål inte heller soja. Sockerberoende är jag också har jag kommit fram till o även jag kämpar för att läka kroppen. Alla sjukdomar har en orsak o en verkan, ingen har brist på läkemedel utan obalanser uppstår när vi får i oss det vi inte tål. Enda sättet att läka är att ta bort det vi inte tål o ta tillskott av det som fattas, vilket är en del när tarmen är skadad o full med parasiter o mikroorganismer. Läs Sockerbomben i din hjärna, läs Forskningsfusket, vi människor förgör oss själva i jakten på lyckan o rikedomen utan att hinna njuta av vare sig det ena eller det andra.
Gillberg förstörde forskningen om Damp inte om ADHD. (Damp finns ”i stort sett inte” idag. Det är en skandinavisk diagnos som inte ens ADHD-gurun Barkley vill stå bakom.)
När det gäller ADHD är symtomen värda att ta på allvar, men i övrigt är ADHD en diagnos som är lite av en win-win. För de flesta löser det en del, blir svaret på en del mysterier. ADHD är ju en aning diffus diagnos också. Jag är själv socialarbetare som arbetar med missbruksproblematik och ADHD är något väldigt många antingen har fått som diagnos eller vill få.
Forskningen har däremot inte kommit ett skvatt närmare något bevis för ADHD. Men det forskas utav helvete, men det mesta utgår redan från en bevisad förekomst av ADHD. Och om man vill hitta litteratur om hur man ska hjälpa sitt barn med ADHD eller läsa om fördelarna (sic!) med ADHD finns det drösvis med litteratur.
Nåväl, mycket kan sägas om ADHD. Men vi har inte sett kulmen ännu.