Ryssland förser Europa med gas genom ledningen Nord Stream I, vilken varit i drift sedan 2011. Behovet av energi är dock vida större varför den nya gasledningen (två parallella rör) Nord Stream II byggs av ett rysk-europeiskt konsortium. Det ägs av ryska Gazprom 51 procent, tyska Wintershall Holding 15,5 procent, tyska E.ON Ruhrgas 15,5 procent, holländska Gasunie 9 procent samt franska GDF Suez 9 procent.
Det renodlat politiska motståndet mot ledningen har varit starkt från tillskyndarna av det Nya Kalla Kriget, där tyvärr den Natokramande svenska regeringen även ingår. Konsortiet ville lägga upp rör i depå i Slite på Gotland, men regeringen mutade kommunen med 50 milj kr för att den skulle avstå. Så blev det också, men Karlshamns kommun genomskådade regeringen tokerier och upplät hamnområdet som depå för rören.
USA har varit den stora bakdantaren och hotat alla företag med sanktioner om de befattar sig med rörutläggningen. Ett schweiziskt företag som lade ut rören var lyhört för USA-hoten, och drog sig tillbaka. Enligt en TT-artikel [1] har Bidens utrikesminister Antony Blinken kommenterat en rapport från State Department ”att sanktioner inte är i nationens intresse”. Men jävlas måste man ändå. Därför kommer USA-sanktioner att riktas mot fyra ryska fartyg, bland annat ett som började lägga rör i danska vatten i april, liksom fem andra ryska organisationer, inklusive delar av den ryska sjöräddningen!
USA har haft stöd av de starkt russofoba baltiska staterna och Polen, och en del andra aktörer. Det tyska miljöpartiet De Grönas nyvalde ordförande Annalena Baerbock visade omedelbart upp en aggressiv hållning mot Ryssland och förordar partnerskap med USA och Biden-administrationen.
De Gröna förklarar i sitt valprogram, inför hösten val [2]:
- ”Russia has increasingly turned into an authoritarian state and is increasingly undermining democracy and stability in the EU and in the common neighborhood,”
- “The Nord Stream II pipeline project is not only harmful in terms of climate and energy policy, but also geostrategically – especially for the situation in Ukraine – and must therefore be stopped.”
Tyskland går till val i höst och De Gröna har i opinionsundersökningen legat sida vid sida med CDU. Den sittande koalitionsregeringen mellan CDU och SPD har knakat. Så det är troligt att De Gröna nu satsar på att ersätta SPD i en kommande regeringen. Det märkliga är dock att CDU:s kanslerskandidat Armin Laschet, i motsats till Baerbock, framstår som resonabel och talar för vänskapliga relationer till Ryssland.
Trump-administrationen lyckades reta upp flera av EU-ländernas ledare, t ex Angela Merkel och Emanuel Macron, genom sina handelssanktioner och andra ultimativa krav. Så struntade de i att samråda med Biden om det preliminära handelsavtalet med Kina, trots Bidens ivriga propåper att bjuda in sig själv. Baerbock försöker nu så uppenbart leka stor politiker och erbjuder sig att blir Bidens trojanska häst i EU.
Nu är det tveksamt om Baerbock lyckas kasta smolk i Nordstream II-bägaren. Ledningen är praktiskt taget framme i Tyskland och konsortiet, med förre tyske kanslern Gerhard Schröder i ledningen, verkar vara fast beslutna att ro projektet i hamn.
Bakgrunden till det tyska industriintresset, och de andra EU-staternas intresse för Nord Stream II är relativt uppenbar. Tyskland har beslutat avveckla både kärnkraften och kolförbränningen. Kärnkraftsavvecklingen kom snabbt efter Fukushima-katastrofen i Japan, medan kolavvecklingen föreslogs av en utredning 2019 från den partssammansatta Kolkommissionen [3]. Förslaget innebar att fullständigt avveckla tysk kolkraft fram till år 2038, och redan till 2022 ska kolkraften minska med 7 GW. Beslutet innebär en del tuffa villkor, som att kolkraftverket Datteln 4 nära Dortmund som togs i bruk 2020 skall läggas ned. Det samma gäller Vattenfalls relativt nybyggda kolkraftverk Moorburg utanför Hamburg [3]. Det har funnits kritik mot Kolkommissionen där man pekat på svårigheterna att ersätta baskraft från kärnkraft och kolkraft.
Merkel har nyligen deklarerat att slutpunkten 2038 ligger fast. Emellertid försvinner hon efter höstens val i Tyskland. Och framför allt har tyska författningsdomstolen krävt att staten måste vässa miljökraven. Tysklands regering ska nu ta fram en lag om att utsläppen måste minska med 65 snarare än 55 procent till 2030 [4].
Detta sätter ännu mer press på Tyskland att se till att Nord Stream II byggs färdigt, då den ryska gasen behövs för att producera el. Mitt stalltips är att det krigshetsande partiet De Gröna går på pumpen – de misslyckas att stoppa Nord Stream II och de tycks inte – åtminstone inte fullt ut – klara av att fungera som Bidens trojanska häst i EU. Om olika europeiska ledare sedan förmår att stå emot USA-imperialismens försök att återta den globala ledartröjan, med krav på lydnad mot Hegemonen, återstår att se.
Noter:
[1] Gustav Sjöholm/TT, SvD 21-5-2021
[2] Diana Johnstone: Washington’s Green Branches in Europe. Consortium NewsMay 3, 2021
[3] SvD Debatt 3-2-219
[4] Svd 18-05-2021
Påpekas bör väl också att Ryssland varit en mycket pålitlig leverantör, liksom tidigare Sovjetunionen. När däremot Ukraina inte kunde betala sina leveranser från Ryssland hände följande. Ryssland stängde av gasen till Ukraina som då ”tullade” från ledningen som gick vidare till Europa. Detta enligt den i dessa frågor välinformerade Alexander Mercouris på the Duran. Har vi sett svenska ”fria” media rapportera om detta?
”Det märkliga är dock att CDU:s kanslerskandidat Armin Laschet, i motsats till [de grönas ordförande Annalena] Baerbock, framstår som resonabel”.
En vänlig kommentar till detta: det blir lättare att analysera politiken om vi slutar förvånas över att ”fel” politiker tycker ”rätt” och ”rätt” politiker tycker ”fel”.
Just så Jan-Arvid. Samma som med höger och vänster, det behövs inga infösningar i fållor jämt och ständigt.