Hackordningen består

Den finns där – hackordningen – i det lilla livet likaväl som den genomsyrar de strukturer som styr de övergripande ordningarna.

Han hette Håkan. Men ingen kallade honom vid hans rätta namn. ”Pluggen” fick han heta. Eller ”Lill-Pluggen”. Vi gick i småskolan tillsammans. Det var Håkan och Uffe som kom från de fattigaste familjerna i en klass med arbetarungar – men i det flesta fall kom de andra från arbetsamma och skötsamma familjer. Pluggen hade en drös med syskon. Det gick inte att hålla isär dem så jag kan inte – hur mycket jag än försöker – komma ihåg hur många de var i hans familj. Håkans kläder var inte alltid rena. Och fick han en reva på sin jacka eller på byxorna blev de inte lagade direkt, det kunde ibland gå flera veckor. Där avvek han från resten av klassen. Att vi var ”hela och rena” var av stor betydelse.

På rasterna gick Håkan en hel del för sig själv. Han var inte enbart rädd för att någon skulle reta honom. Han var dessutom skygg till sin läggning. Jag skulle inte säga att han blev regelrätt mobbad. Ingen angrep honom. Ingen retades mer med honom än vad vi gjorde med andra. Han var snarare utstött – i ett outtalat fördömande. Han passade inte in. Den stora gruppen, de styva och tuffa, var aldrig hans. Å andra sidan lämnade, som sagt, gruppen honom oftast ifred. Det var, kan jag föreställa mig idag, en svår och säkerligen plågsam balansgång för honom.

Efter en tid började en del att reta honom – främst ett par tjejer – för att han luktade urin. Lort. Ingrodd smuts kring halsen. Gammal smuts som luktade en aning som härsken korv. Visst. Så var det. Visst luktade han emellanåt. Lill-Pluggen – han var kortväxt – luktade däremot inte gammalt piss. Det var inte sant. Jag kände det aldrig. Men fattigdomen var en iögonfallande del av hela hans väsen – den syntes på hans kläder, men ännu tydligare i hans ögon och den där blicken som vek undan som hos ett svagt och värnlöst litet djur inför hotet ifrån ett hungrigt vilddjur. Hettade det till, blev han utmanad, slog han ner blicken och försökte sakta backa bort från den som muckade gräl med honom. Han visste att han inte skulle klara sig speciellt bra i ett regelrätt slagsmål.

Skillnaden mellan Uffe, klassens slagskämpe, och Pluggen var främst att Håkan i grunden ville vara en del av klassen – trots sin skygghet och sitt utanförskap. Han ville inte tvingas fortsätta att bära sitt Kainsmärke. Han sökte flockens skydd, en delaktighet som skulle ge honom en chans på såväl skolgården som i det liv som låg framför oss alla. Uffe, däremot, strävade envist och sammanbitet åt det motsatta hållet. Han fann sin styrka – och en illvillig förnöjsamhet – genom att vända sig till det destruktiva och utmanande. Och han drogs mot allt tyngre droger. Uffe hade då och då med sig en plastflaska med hembränt som stank av gammal unken mäsk. Thinner att sniffa, dåligt lim i värsta fall. Hans aggressivitet fick honom att stinka av adrenalin och testosteron – lukten av hans svett var vass och sur.

Vid några tillfällen följde jag med Håkan hem – om det var något han var tvungen att hämta. Motvilligt – mycket motvilligt – gick han hem. De första gångerna jag följde med bad han mig att vänta ute på gården. Lägenheten låg i ett gammalt trähus – ett ruckel, för att vara sanningsenlig – som bara stod där och vajade och väntade på att rivas. Han sade inte varför jag skulle stå där nere på gården. Även om det var uppenbart att han inte ville blottlägga ytterligare delar av den skamkänsla han bar på, en frätande skam över de egna livsvillkoren och hans hemlivs alla tillkortakommanden. Men sedan – efter att jag stått på gården ett par gånger – fick jag hänga med upp. Det var städat. Grundligt välstädat. Men de var trångbodda. Håkan hade sex eller sju syskon. Jag blev, som sagt, aldrig klar över hur många de var.

Senare, ett år eller så efter jag fått följa med upp, berättade Håkan att han då och då sov nere i källarförrådet. Han hade inrett ett av dem, och vi satt därnere ibland. Det var rätt mysigt, måste jag säga – men aldrig att jag skulle vilja sova där. Han hade ansträngt sig att göra det lilla rummet så ombonat som möjligt. När barnbidragen eller ersättningen för faderns arbetslöshet kom så utbröt en orkan av härskna och söndertuggade känslor hemma. Hårda ord for runt i de två rummen, skrik skallade och det gick nästan att känna smaken av grön bitterhet när aggressiviteten och frustrationen gick på högvarv. Med viss regelbundenhet fick hans mor rejält med stryk; ibland så kraftigt att blodvite uppstod. När det spårade ur på allvar hände det att mamman fick åka till sjukhuset. Fadern slog däremot inte barnen med samma sadistiska regelbundenhet. Där inskränkte han sig till en och annan hurring eller hård smäll i nacken. Att Håkan ville dölja det och valde att ljuga om det var ett sätt att bevara en gnutta av sin värdighet.

Hackordningen består, skrev jag.

Och det är bara att konstatera: I mycket är den sig lik. Grym, förblindad, och rör sig med skrämmande lätthet från avståndstagande till avsky och förakt. Ja, till renodlat hat.

Här finns, som jag ser det, en inbyggd mekanik. De som blivit utstötta från den större samhällsgemenskapen söker – nästan på ett instinktivt plan – en annan svag grupp som de i sin tur kan se ner på; förakta och håna, och gentemot vilken de kan markera ett avståndstagande som helst ska förmå förskjuta skammen och skulden neråt i hierarkin. Då kan de erfara en förvriden och pseudoupplevelse av tillfredsställelse – den egna gruppens värde blir i deras ögon större och betydelsefullare då de själva från sin pinne i den sociala hackordningen kan blicka neråt, ner mot en pinne som befinner sig längre ner än deras egen. Det är lätt att glömma att dessa, mitt i sin grymhet, också är offer – men därmed absolut inte fria från sitt ansvar. Även offer kan bära på en stor skuld. Det är en grym sanning men ändå en otvivelaktig sanning att offer och bödel kan härbärgeras i en och samma människa.

Detta skeende verkar fungera med grym och förblindad automatik. Det är enkelt uttryckt en av de strukturer som fortsätter sitt obarmhärtiga förtryck. Klassfrågorna skär igenom allt; sönderdelar och sprider split och hat där det borde råda enighet och solidaritet. De förhärskande hierarkierna i samhället blir till hackordning i de små grupperna. Mobbing och pinnarna på vardagarnas stegar är en spegling av samhällsstrukturer.

Minns någon de rätt animerade diskussionerna som den franske filosofen André Gorz initierade genom ett par böcker? Under en längre period hävdade han att den historiska utvecklingen lett fram till att trasproletariatet roll blivit avsevärt viktigare, ja kanske rentav av avgörande betydelse. Han tillskrev de växande grupperna i marginalen en stor politisk betydelse. Jag plockade nyligen ner en av hans böcker, Farväl till proletariatet, bortom socialismen. I över en halvtimme fick jag rota runt i hyllorna och det riktigt rök av torrt damm. Den hade inte åldrats med varken värdighet eller behag. Den pseudomarxistriska retoriken inger ett nästan tragikomiskt intryck idag och är ibland svårt att ta på allvar.

Men själva grundtanken om trasproletariatet, kanske är det trots allt en iakttagelse av betydelse? Jag är osäker. Men den extrema polarisering som skett under de senaste tjugofem åren mellan kollektiven av de alltfler – och stadigt växande – utstötta och en klick av en allt rikare medelklass kommer med nödvändighet leda till öppna konflikter på skiftande plan. Och – en annan fråga – vad kommer de allt större skillnaderna mellan olika delar av medelklassen att leda till? Kapitalismen rör sig alltid vidare då den inte kontrolleras, och därmed ökar motsättningarna. Ty även i det vi till vardags benämner ”medelklass” har det öppnat sig ett antal växande klyftor – sociala, ekonomiska och tillika värdemässigt.

Det är samma mekanik, så tätt tvinnad till kapitalismens väsen, som är grogrund för det aggressiva avståndstagandet från invandrare. Andras utanförskap förstärker de redan utstöttas falska känsla av att äga ett egenvärde. Vreden som borde rikas uppåt, mot storföretagen, mot utsugning och de politiska partiernas tydliga tendens till att i stället för att värna medborgarna och se till landets bästa blir medlöpare till de stora bolagens intressen och därigenom oljar kapitalismens maskineri.

Det gick bra i livet för Håkan. Uffe fick inte ens fylla tjugofem år. Han dog av en överdos.

Texten först publicerad på Crister Enanders Facebooksida (4993 följare) 5 augusti 2021.