Ryssarna lever sina liv med eller utan Bidens välsignelse

Flera av sommarens inlägg och kommentarer här på bloggen har inspirerat min tankeverksamhet. När jag nu äntligen fått tillgång till ett tangentbord, vill jag anteckna följande:

Staden Omsk ligger 64 mil väster om Novosibirsk medan Tomsk ligger vid en bibana till transsibiriska järnvägen 27 mil nordöst om Novosibirsk. Man kan också ta sig dit på riksväg 275, vilket tar 3,5 timmar enligt datorn. Genom Novosibirsk flyter floden Ob, på sin 370 mil långa färd till Karahavet i norr. Genom Tomsk flyter, inte oväntat, floden Tom, som lite senare mynnar ut i Ob. Genom Omsk flyter Irtysj som med sina 425 mil är världens längsta biflod. Hundra mil norrut flyter den ut i Ob. I Omsk bor en gammal bekant, Lena. Under ett tiotal år i San Francisco blev hon religiös i stället för gift och återvände hem till Omsk för att ta hand om sin gamla mamma. En annan bekant, Olga, däremot, avverkade två eller tre amerikanska äkta män innan hon blev nunna någonstans i Ryssland. Vi brevväxlar sporadiskt med båda. De verkar lite smått galna. Olga var nog egentligen lesbisk. Nu besökte vår son och hans flickvän Lena och hennes mamma i Omsk. Båda verkade glada och friska. Flickvännen har bott i USA från och till minst halva sitt liv och har dubbelt medborgarskap. Hon växte upp kring Novosibirsk och återvände för att hälsa på släkt och vänner. De viktigaste var hennes morföräldrar som bor en långsam nattågsresa åt Mongoliet till. Gubben är 88 år och blind och tas om hand av en pigg mormor, 85. Där besökte de också hennes mors grav.

Sedan avslutade de med att hänga med ett gäng på rodd och segling från Belozersk som ligger ungefär 40 mil öster om Petersburg och 40 mil norr om Moskva vid Vitasjön (Beloje), som är något större än Mälaren. På Vitasjön seglade de österut till floden Sjeksna och på den rodd/segling till byn Topornja, där Norra Dvinakanalen börjar. De rodde kanalen upp till Siverskoje-sjön, förbi staden Kirillov och vidare till Kubenskojesjön (något mindre än Hjälmaren), där Dvinakanalen slutar i byn Peski. Där tog ett annat gäng över och seglade söderut för att till sist via Sukhonafloden hamna i Vologda. Det är ett vattensystem som förbinder Svarta Havet med Östersjön och Vita Havet.

Ovanstående angår er förstås inte, men det var min käre president som förledde mig att berätta. Han sade nämligen under samma period att Putin ”sitter på en ekonomi med kärnvapen och olja men inget annat”. Alltså: Putin har olja och gas som Biden vill lägga rabarber på. Men han har också kärnvapen som hindrar Biden från att lägga rabarber på sagda olja och gas. Stackars Biden är frustrerad och låter som en europeisk 1800-talsdespot som klagar på en stamhövding nere i Afrika som vägrar lämna ifrån sig sin guldgruva. Ryssarna lever sina liv med eller utan Bidens välsignelse.

Det unga paret anlände så småningom med färjan från Klaipeda i Litauen till Stilleryd väster om Karlshamn. Medan jag väntade på dem fick jag syn på vad jag trodde var ett modernistiskt minnesmärke över någon fartygskatastrof. En stor tom cirkel. Men det var ett utsågat tvärsnitt av Nordstreams gasledning under Östersjön. Risken med detta projekt är förstås att Ryssland blir alltför ekonomiskt beroende av ett opålitligt EU.

Väntan blev lång. Sonen hade tolkat åt några ukrainska män som saknade både pengar och papper. De skulle besöka en bekant någonstans i Sverige. De släpptes igenom med en åthutning. Det fick gå för denna gång men nästa gång måste de visa upp ordentliga papper. Färjan fraktar mest långtradare. De flesta passagerarna anländer med lastbil eller personbil. Andra, som ukrainarna, hade en väntande bil. Resten får promenera de fyra kilometerna in till stan. En del bagage lastade vi på min cykel. Värre var det för den hygglige skåningen som gjorde oss sällskap. Hjulen på den ena av hans två stora väskor gick sönder redan efter två kilometer. Jag hoppas han tog sig hem till Hässleholm utan att få värmeslag.