Såg nu på morgonen en notis på Facebook från Gunnar Thorell. Han skrev så här:
”En brittisk filmare följer en afghansk pojke och hans familj, från barndom när talibanerna tar över och 20 år framåt, till idag. Vardagens slit och sysslor interfolieras med kommentarer om händelserna i kriget. Ovanligt att muslimer ges positiv uppmärksamhet som individer i västliga medier!”
Det fick mig fängslad i 90 minuter denna måndagsmorgon. Instämmer med Gunnar och vill tillägga att filmen fördjupar förståelsen för de hopplösa dilemman som vanliga människor hamnar i mellan imperialister och fundamentalistiska fosterlandsförsvarare. Kanske de nu ändå kan få en fiende mindre att förhålla sig till…
Min barndom, mitt land (20 år i Afghanistan)
