PUBLISH AND BE damned! Genom att ha tagit klivet ut ur tryggheten bland invanda ”vänsterförklaringar”, ett idékomplex som redan en längre tid knakat i fogarna, är jag nu där. Det handlar dock inte ett enda litet uns om att lämna min position som försvarare av folkets intressen i kampen mot överheten av alla sorter. En klassisk kommunistisk positionen för övrigt – utan att vara kommunist dessutom. För mig gäller det blott en slags frigörelse från de idag dominerande vänsterkresarnas rigida idékomplex för identitetspolitisk orientering i samtiden.
Jag tog alltså detta kliv – på darrig ben ska jag erkänna – med att påstå att det islamistiska hotet i Sverige faktiskt måste tas på lika stort allvar – som all annan brottslighet. Det islamistiska hotet kan alltså ej ursäktas med USA:s, Natos, Sveriges och andra västländers krig i Mellanöstern – möjligen delförklaras. Hoten mot exempelvis Lars Vilks är ett inrikespolitiskt problem, som måste hanteras här – trots allt som sker eller skett i Mellanöstern. Vi kan inte vänta på att imperialismen slutgiltigt ska krossas innan vi tar itu med terrorhot på våra egna gator och torg.
Samma sak gäller i konsekvens namn antisemitismen i Malmö, som är en realitet, även om den sionistiska staten Israel både understödjer och tjänar på att saken uppmärksammas. Som sagt, visst är palestinier utsatta för förtryck av det sionistiska Israel. Men det förhållandet kan aldrig ursäkta trakasserier och hot mot judar i Sverige. (Därmed inte sagt att den pågående Förintelsekonferensen eller all mediebevakning med anledning av den är en del av det problemets lösning. Snarare tvärt om. Men den saken tar jag inte vidare nu.)
Vänsterns ”tolkningsmall”
Allt detta har fått mig att även fundera på ett annat förhållande. Vi inom 70-talsvänstern tänker reflexmässigt utifrån något som kan kallas ”Vietnamrörelseperspektivet”. Alltså, våra politiska åsikter formas i för stor utsträckning utifrån hur ”huvudmotsättningen” står i världen. Åtminstone är det så att vi knappast kan bortse ifrån detta perspektiv.
Hos de flesta andra människor, som alltså inte har sina rötter i 70-talsvänstern, formas politiska tanker och åsikter framför allt ur ett lokalt perspektiv, utifrån hur levnadsvillkoren är i den nära omgivningen, på jobbet, i sjukvården, omsorgen, levnadsomkostnader, löner, hyror, kulturfrågor… Så, när våra utrikespolitiska perspektiv och principer krockar med människors helt naturliga främlingsrädsla till exempel, knakar det i vänstermallen, vilket gör att ”vänstern” idag marginaliserar sig själv. Den blir obegriplig för folk.
Den ofta kloke vänsterskribenten Göran Greider skriver den 12 oktober i Expressen bland annat:
”[…] vad hade hänt om hela kultursidesvärlden och alla institutioner unisont hade hyllat Vilks rondellhund när det begav sig? Troligen hade det utlöst ett skred hos otaliga vanliga människor med muslimsk bakgrund som känt sig avhånade. […] Hade alla som en man tokhyllat Vilks då, ja då hade nog integrationen tagit ett stort steg tillbaka, från ett redan dåligt läge.”
Här visar – enligt min mening (genom bland annat ordet ”tokhyllat”) – Greider sin underliggande osäkerhet i frågan, ja på att han faktiskt är rädd för hur ”otaliga vanliga människor med muslimsk bakgrund” ska reagera. Det vill säga att fler ska ”radikaliseras” och bli islamister – om svensk grundlag försvaras. Jag vill påstå att det är denna osäkerhet och rädsla som ända sedan 2010 styrt och som idag relativiserar yttrandefriheten. Hade det verkligen inte funnits en annan väg, en som både visat Vilks verk och samtidigt diskuterat konstens gränser?
När det nu blivit så att invandrargruppers livsnormer (klaner, kultur, religion, Västhat…) kommit att dominera i ”orten” – samtidigt som anställningstryggheten, vården, skolan och bostadssituationen försämras, och när en konstnär mordhotas av islamister – blir det en mycket förvirrande inrikespolitik. Då ropas ”ta fast tjuven!” Det är knappast förvånande. Det är fullt legitimt.
Krigen och förtrycket finns förstås som djupa drivkrafter i bakgrunden, att diskutera, förstå och bekämpa. Men det islamistiska hotet i Sverige mot judar, konstnärer och snart kanske mot andra måste hanteras som en inrikespolitisk demokratifråga. Annars är vi illa ute.
Bra Knut L!
Frågan är mycket enkel. Svensk rättsskipning ska råda i Sverige och fru Justitia ska vara blind.
Du slår in öppna dörrar. Jan Guillou här kritiserat den saudiska wahhabismen i decennier i AB. Vi var en del inom vänstern som var motståndare till jihadisterna i Syrien, Libyen o s v. Men vi har aldrig attackerat muslimer för att de är muslimer, i motsats till den bruna högern. Den skiljelinjen måste också dras!
Det är med stor glädje jag läser en vänstermänniskas kloka ställningstagande för yttrandefriheten här i landet. Många gamla socialister sitter kvar i omsorgen/tycka-synd-om-varenda-minoritet. Även om minoriteten visar rent fascistiska drag!
Bra resonerat, Knut L!
Men med ett undantag. Detta med antisemitismen. Vad är det för något? Går det att äta? Är det öht ett användbart begrepp?
Alltså. Judehat vet jag vad det är. Det är ett begripligt ord på en begriplig företeelse i samhället och den bör naturligtvis bekämpas i politisk debatt.
Även om vi måste ha hänsyn till att det är en förståelig reaktion på den imperialiststödda statsbildningen Israels sedan mer än 70 år ständigt pågående övergrepp mot sina grannar och sin egen befolkning. Jordens enda nu existerande apartheidsystem.
Det är också viktigt att notera hur den judiska folkstammen ockuperats av rasistisk nationalism och att denna rövarstats olagliga handlande upprör många runt om i världen. Samtidigt ser vi hur ”antisemitism” blivit ett skällsord mot oss som försvarar ursprungsbefolkningens intressen i området, vilket historiskt haft Palestina som beteckning.
Använder en skribent eller en talare begreppet ”antisemitism” utan att förklara dess nutida användning och vad som skiljer det från det klara begreppet ”judehat” riskerar det att förvirra debatten. Hörde i går ett lögnaktigt och otäckt inslag i radions ”Studio Ett”, där det bl a påstods att ”antisemitismen maskerar sig numera som en kritik mot staten Israel”. Mot sådana uppfattningar måste vi alla bestämt avskilja oss!
Svensk rättsskipning ska råda i Sverige, sant var det. Men vilka hade begärt att trosfriden inte längre skulle skyddas i lag? Det var inte någon enda i Vietnamrörelsen, inte ens någon enda stolle bland alla mer eller mindre egendomliga små vänsterorganisationer som fanns i slutet av år 1969, som begärde det. Det var justitieminister Lennart Geijer som såg till att kränkning av trosfriden från år 1970 inte längre skulle vara ett brott (trots att utredningen dessförinnan kommit fram till att trosfriden fortfarande skulle skyddas i lag, ett tecken på att det var något lymmelaktigt i farten).
Vad är då värdet med ett lagskydd? Naturligtvis att den lymmel som kränker trosfriden kan lagföras (något man också kan kräva av åklagarna!) så att även de troende kan se att det offentliga Sverige inte nonchalerar dem och deras tro. Och det kan vara värt att åter påpeka att ett sådant lagskydd inte inkräktar på en offentlig politisk diskussion.
Den nuvarande situationen i vårt samhälle har rötter i den tid då Sverige var avsevärt mer etniskt homogent. Ingen kunde väl föreställa sig att Sverige skulle avsäga sig sitt självbestämmande. Beslut om religionsfrihet t ex togs lätt i en tid när det endast finns en religion av betydelse. Sveriges befolkning har radikalt ändrats sedan grunden för dagens politik lades. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka, sa A Einstein. Det är ju närmast självklart att denna politik för med sig hittills okända konflikter.
Problemet är att vänstern inte kan förmå sig att tänka att förtryckta människors föreställningar kan vara bara dåliga. Vänstern tror att någon legitim kamp måste finnas, som tar sig religiösa och kulturella uttryck.
Den vanliga vänsterförklaringen är att irrationella idéer omfattade av ekonomiskt och socialt underordnade grupper ofta är en dold frihetskamp. Fattiga människor i Sverige började tolka bibeln efter eget huvud. Vanliga iranier kämpade för muslimska idéer därför att Shaherna var förtryckare. Man tager vad man haver i huvet.
Därför kan vänstern inte förmå sig att säga att dåliga idéer, som är spridda bland grupper som är eller anses vara i underläge, helt enkelt är dåligt hjärnskräp. Västern har däremot lätt att känna igen religiöst hjärnskräp när det förekommer bland vita människor i Förenta staterna. Eller bland kristna sekterister i Sverige som förstör för sina barn genom att tvinga dem att vara med i sekter, som plymouthbröderna i Smålandsstenar.
Det kontroversiella påståendet är att en mycket stor del av den folkliga religiösa och sociala kulturen bland muslimer är hjärnskräp, om man jämför med en sunt sekulär folkgrupp som svenskarna. Det räcker inte att kritisera den saudiska wahhabismen och ”jihadisterna”. Om man är en framstegsvänlig människa blir man tvungen att motarbeta en mycket stor del av det individuella och gemensamma tankegodset hos hundratals miljoner vanliga muslimer, varav många bor i Sverige. Vänstern skyggar inför detta.
Knut L!
”Men det islamistiska hotet i Sverige mot judar, konstnärer och snart kanske mot andra måste hanteras som en inrikespolitisk demokratifråga.”
Har inte sett dig våga attackera, kritisera världens största och mäktigaste religiösa diktatur, Saudiarabien, som en av våra utrikesministrar gjorde för några år sedan. De finansierar den våldsamma tolkningen av islam. Varför föreslår du inte en handelsbojkott, mot Saudiarabien. Varför föreslår du inte att stänga deras företags bankkonton i Sverige, utvisa deras diplomater o s v?
Attackerar vanliga muslimer, gör du däremot.
När skall du börja använda din yttrandefrihet, på allvar?
Jag skrev principiellt om yttrande och tryckfriheten här på lindelof.nu den 14 maj 2015 i skriftstycket Vad tjänar yttrandefriheten?. Där tog jag upp att man måste skilja på vad som MAN HAR RÄTT ATT GÖRA OCH VAD SOM ÄR RÄTT ATT GÖRA. Jag skrev:
”Jag försvarar Lars Vilks´ rätt att göra dåligt utförda så kallade Muhammedteckningar, utan att han ska censureras, fängslas eller hotas av våld. Men jag har kritiserat honom för att han utnyttjade rätten och blev en vägröjare för islamofobin och västerländsk imperialistisk aggression i Västasien.
I det allmänna drevet nu görs Vilks och Charlie Hebdos reaktionära teckningar till något bra, men de är inte bra därför att de hotas och att man våldfört sig på på upphovsmännen.”
Vilks var mordhotad och utsattes flera gånger för mordförsök och fick livvaktsskydd. Frågan till de som tycker att Vilks sveks, har några förslag på vad som skulle ha gjorts för att Vilks liv inte skulle så förödande kringskuret? Jag vet inte och det verkar inte Knut Lindelöf heller veta så han skriver: ”Hade det verkligen inte funnits en annan väg, en som både visat Vilks verk och samtidigt diskuterat konstens gränser? ”.
Ända sedan Lars Vilks skapade sina rondellhundar föreställande profeten Mohamad har de varit möjliga att beskåda för de allra flesta. Den publicerades i först i Nerikes Allehanda den 19 augusti 2007, Efter en mordkomplott avslöjats mot avslöjats mot Vilks 9 mars 2010, dagen efter publicerade tidningarna Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan en av hans rondellhundar: Hela tiden har rondellhundar föreställande profeten Mohamad funnits tillgängliga på nätet. Så visst har de visats offentligt.
När Vilks rondellhund(ar) först blev kända trodde jag att det var ett utslag av drift av att göra tomma provokationer, men jag hade fel. Vilks hade också ett politiskt syfte.
I samband med att han på sin blogg publicerade sin teckning ”judesuggan” skriver Vilks: ”Vi skall inte glömma bort att judarna får en hel del stryk från muslimskt håll utan att någon tycks vara intresserad.” I en TT-intervju säger han att ”Han tycker sig se att muslimer behandlas varsammare än andra religiösa grupper.” I samma intervju säger han sedan ”Framför allt handlar det om hur svenska muslimer kan hantera detta, om de är mogna att framträda som företrädare för demokratin.” Den underförstådda åsikten är att svenska muslimer som grupp inte riktigt är demokratiska och att de är fredade. De måste därför testas genom att provoceras och kränkas religiöst.
Lars Vilks var konstprofessor och hade en utarbetad konstteori som är inte en demokratisk utan en elitistisk sådan. Så här skriver Lars Vilks: ”Det som gäller i konstvärlden kommer, totalt sett, från en avancerad minoritet med definitionsrätt. Detta är inte särskilt märkligt, samtidskonstens komplexitet, överskridande och diskursformulering lämpar sig inte för den generella konstvärld som innefattar allmänheten.” (citat från Peter Ekström artikel i Kulturdelen ”Om konst 5: Vad är konst? Konstteorier”
När det gäller Vilks antiislamism ska den ses mot bakgrunden av den västliga imperialismen brottsliga angreppskrig i Väst- och Centralasien där majoriteten av folken är muslimer. Palestina är – med stöd av den västliga imperialismen – sedan 73 år ockuperat av sionisterna. I Europa hålls ett stort antal människor – som flytt eller flyttat hit från dessa områden – nere som underklass och är utsatta för systematisk rasism. Detta sker bakom de statliga och de politiska mainstreamade slagorden om antirasism och multikulturalism. Vilks teckning och bombliberalernas medvetna spridande av tilltaget ökar inte yttrande- och tryckfriheten, de slår alltså inte mot makten, utan de är ideologiskt länkade till den aggressiva imperialismen och den splittrande rasismen. Trots det ska Lars Vilks och andras yttrandefrihet försvaras.
Vem har sagt emot?
Det viktiga här är att yttrandefrihet inte innebär någon rätt att stå oemotsagd. Ingen påstår att Vilks borde varit förbjuden att rita rondellhundar. Hans tecknande var en akt av provokation, och även de som ansåg den olämplig eller ville säga sin åsikt om själva teckningen har sin yttrandefrihet.
Sedan kan man ju tycka att Vilks ”yttrande” var lite konstigt eftersom ingen kan begripa vad det var han ville ha sagt.
Två av deltagarna i Vilks-debatten här på bloggen excellerar med att skriva ”Vilks’ rondellhundar”! Till dessa har jag bara en enda gemensam fråga: Hur många ”rondellhundar” har Vilks ritat? Vad hade han för uttalat syfte med detta och med att därefter rita en ”judesugga”?
Ett av yttrandefrihetens främsta kännetecken är att man låter olika röster komma till tals.
I dagens mediemångfald är det annars lätt att finna dem som tycker som en själv, oavsett vad en tycker. Men att orka läsa och ta till sig de motsatta åsikterna är yttrande- och åsiktsfrihetens vackraste kännetecken.
I dagens GP finner man förvånande nog ett inlägg som går emot tidningens vanligtvis islamfientliga hållning. Bravo. Utifall det inte är läsbart för alla tar jag mig friheten att lägga in hela texten här:
NIMIS ÄR EN SYMBOL FÖR ISLAMOFOBI
OCH BÖR BRÄNNAS NER
DEBATT
Hanteringen av Lars Vilks konstverk visar hur myndigheter och politiska partier använder sig av dubbla måttstockar och underminerar svensk lagstiftning, skriver bland andra Mikail Yüksel, partiledare Partiet Nyans.
Konstverket Nimis som är skapat på Östra Kullabergs strand av konstnären Lars Vilks, har blivit ett alltmer omdebatterat ämne efter hans bortgång. Det är just nu oklart vad som kommer hända med bygget, men de flesta riksdagspartierna är helt eniga om att Nimis behöver bevaras. Höganäs kommun har därtill framfört ett önskemål om att Kulturdepartementet ger stöd för att säkerställa att konstverket även framöver kan bevaras.
Det finns dock flera juridiska svårigheter som gör framtiden oklar för Nimis. Det 40-åriga verket är olovligt placerat i Kullabergs naturreservat i Skåne. Med andra ord är Nimis ett svartbygge inom ett reservat. Inte vilket naturreservat som helst utan ett Natura-2000-reservat. Ett friluftsområde med väldigt känslig natur.
Farligt för allmänheten
Dessutom bedömer räddningstjänsten att Nimis är farligt för allmänheten. Flera gånger har de fått rycka ut för att hjälpa människor som skadat sig när de besökt området.
Hanteringen av Nimis visar också hur myndigheter och politiska partier använder sig av dubbla måttstockar och underminerar svensk lagstiftning. Detta kontroversiella verk är inte den första byggnad som olovligt placerats i ett naturreservat. Vi minns fallet med Anita Gimvalls kåta som byggdes i Vindelfjällens naturreservat där hon fiskat sedan barnsben. Gimvall är av samisk börd. Hennes särskilda minoritetsrättigheter skyddas i grundlagen. Men detta grundlagsskydd har inte utgjort ett hinder för länsstyrelsen att bränna ner hennes kåta flera gånger med hänvisning till att tillstånd saknades.
Det finns flera moraliska aspekter att väga in i beslutet om Nimis framtid. Bland Sveriges medborgare finns det mycket starka känslor om verkets skapare Lars Vilks. En del ser honom som yttrandefrihetens hjälte, en del som nationalistisk legend och andra som rasistisk provokatör. Det ingen kan frångå är att han genom sin ”konst” var drivande i arbetet för att polarisera det svenska samhället. Det är viktigt att påtala att det inte enbart var hans konst som var problematisk. Han vistades i rasistiska sammanhang och samarbetade med rasistiska organisationer och personer, senast i en ”kontroversiell” utställning i det alltmer högerextrema Polen.
Förutom att vara ett svartbygge, symboliserar Nimis för många även osämja och polarisering till följd av skaparens andra gärningar. Att bevara Nimis skapar inte bara oklarheter rörande den svenska rättssäkerheten, utan kommer också bidra till ytterligare polarisering. För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner av länsstyrelsen. Det vore inte en dag för sent.
Mikail Yüksel, partiledare Partiet Nyans
Adisa Hadzihalilovic, andre vice partiordförande, Partiet Nyans
Sead Busuladzic, partistyrelseledamot Skåne, Partiet Nyans
Till Dennis Zackrisson.
Jag känner mig inte träffad av din kommentar, men måste ändå säga att ingen vet hur många rondellhundar Vilks har tecknat. Låt oss vänta till bouppteckningen för att få klarhet i den frågan.
Att Lars Vilks har gjort mer än en en teckning föreställande profeten Mohamed som rondellhund finns benämnt på Wikipedia om ”Lars Vilks Muhammedteckningar” där de skriver ”Efter kritik gjorde Vilks en ny serie detaljerade teckningar 2010 på temat Muhammed som rondellhund i blyerts”.
Det är nog samma rondellhundar som är nämnda i DN:s artikel, ”Lars Vilks: Hotbilden är verklig” 29 december 2010. I denna artikel säger Vilks ”– Jag har fått många klagomål på att mina gamla teckningar varit taskigt ritade, att de lika gärna skulle ha kunnat göras av en nioåring. Så därför har jag tecknat nya och ansträngt mig lite mer den här gången. Det är fler linjer nu.”
Men hur många teckningar Lars Vilks gjorde med profeten Mohamed som rondellhund vet jag inte, inte heller vet jag vilka egentliga motiv Vilks hade för att teckna en ”Judesugga”. Men enligt han själv så gjorde han det för att Ingmarie Froman ”… i dagens SvD lite bekymmer med teckningarna. Hon skriver också följande: ’Jag har därför ett anspråkslöst förslag till Vilks: varför inte rita en modern judesugga?
Inte bör jag visa mig oäven och högdragen inför en sådan given uppgift. Varsågod Ingmarie Froman'”.
Se direktlänken till Vilks blogg.
Leif Stålhammer!
Trosfrid gäller väl inte bara kristna. Eller ska kristna majoriteten ha en slags tolkningsföreträde? Då blir det strid. Eller kan man tolerera varandra och respektera trosfriden? Eller är det något annat som klämmer som jag inte uppmärksammat?
Jag ser att partiet Nyans har fått in ett debattämne i GP. Tydligen anser skribenterna att Vilks har ökat polariseringen i svenska samhället. Det har alltid pågått polariseringar i svenska samhället även innan Vilks konst blev offentlig. Så det är inget nytt fenomen. Huvudsaken är att polariseringar inte övergår i våld. Människan ska ju vara snäll fick jag lära mig som liten pojk. Det tillhör vår svenska tradition att i demokratisk anda få uttrycka vilken åsikt man vill, även om åsikterna är just polariserande. Och religiösa samfund får och bör tåla polarisering. Ska religiösa ha en särställning?
Bortsett från Arkimedes princip har jag aldrig varit särskilt intresserad av principer. Så hur kom det där svartbygget i Kullabergs naturreservat till? Efter beskrivningarna trodde jag det var ett spontant litet bygge av uppstaplad drivved, vilket låter banalt och oskyldigt. Ungefär som att bygga sandslott på stranden. Men när jag slår upp det framstår det som en imponerande, professionell konstruktion. Mycket klättrande och spikande. Så hur kom spiken dit? Flöt den iland tillsammans med drivveden? Vem slog i spikarna. Jag har svårt att tänka mig att en enda person konstruerade ”Nimis”. Hann konstnären berätta innan han dog, och var det ens någon som frågade? Rondellhunden måste jag också slå upp för att försöka begripa. Tydligen började de som en protest mot att en hundskulptur i en rondell vandaliserats/stulits. Humoristiska och kreativa människor satte upp hemmagjorda hundar i rondeller lite varstans mellan Kiruna och Maputo. Men sedan ingrep alltså Den Berömde Konstnären, en väldig debatt om principer kom igång, och de många goda människor som startat iden lämnades därhän. Jag slår upp Vilks hundmänniska också och har några konkreta frågor att ställa; däremot inga principiella. Men nu får det vara.
Nu när jag åter läst denna artikel, den här gång på steigan.no, tvingades jag tänka lite till. Främst gäller det ”Alltså, våra politiska åsikter formas i för stor utsträckning utifrån hur ”huvudmotsättningen” står i världen. ”Åtminstone är det så att vi knappast kan bortse ifrån detta perspektiv.” Ända sedan Vietnamrörelsens dagar och mitt arbete i SKvf (Svensk-kinesiska-vänskapsförbundet) har jag varit starkt fokuserad på globala frågor, och försökt hålla ”huvudmotsättningen” tydlig i skallen. Det har fungerat bra i många sammanhang, men som Knut skriver, om jag nu tolkar rätt, är en kikare ett bra redskap när man är ornitolog, men för en mikrobiolog är mikroskopet bra mycket bättre. Använd rätt redskap Bertil!
Bertil C!
Jag är själv lika störd av denna nya insikt. Men man måste alltid försöka ha koll på världsläget. Det smyger sig trots allt in någon mening. Ta till exempel hur vi (etablissemanget) ser på förföljda konstnärer/skribenter runt om i världen. Man hajpar en och glömmer en annan.
Efter 1880-talet när Wilhelm Marrs ”Antisemitenliga” försvann från scenen försvann även tillhörigt begepp ”antisemitism” från den politiska dagordningen. Det historiskt korrekta och tydligare begreppet ”judehat” kom ånyo fram i dagligt tal och politiskt ljus. Nazismens övergrepp under VK2 ändrade inte på detta, men senare har den sionistiska världsrörelsen än en gång grävt fram den luddiga ”antisemitismen” och torgfört den för att svartmåla oss, som vill bannlysa religiösa ismer och således kritisera den illegala statsbildning på Palestinas historiska mark, vilken kallar sig själv ”Israel” och är världens numera enda apartheidstat, hyllande en nutida rasisms främsta företrädare.
I dagens upplaga av P1:s av God Morgon Världen så tog Ulrika Knutsson upp Sveriges historia om Yttrande och Tryckfrihet även om hädelse.
Ulrika Knutson: Yttrandefriheten har alltid varit villkorad
Här kommer både tal och textversionen.