DET ÄR MYCKET Lasse Diding nu. Han har utlämnat sig själv närmast gränslöst i boken Lasse & Lenin, skriven av Per Nygren (Utgivare: Ordhyttan AB). Å ena sidan är det mycket underhållande läsning om en mycket originell person som kan leva ut alla sina egenheter och hyss tack vare sin pekuniära rikedom. Å andra sidan är det privat i överkant här och där, åtminstone i min smak, ibland nästan skvallernivå. Men som sagt, kul är det att läsa, riktigt intressant långa stycken och säkert bra PR och därmed bra för Lasses affärer.
Lasse är – bland mycket annat – uppenbarligen begåvad på att inreda och skapa trivsamma rum, allt annat än dagens sterila inredningar. Det verkar befriande. Borde hälsa på och gå med på en guidad tur någon gång. Han är förstås också att gratulera till framgångarna med sina två hotell; Gästis med Leninbadet och Havanna, också tydligen med ett fin badanläggning.
Hans inköp, omsorg och idérika användning av kulturellt värdefulla fastigheter mitt i staden Varberg, som kommit i riskzonen för hårdhänt lyxsanering till dyra bostadsrätter, är också mycket sympatiska tilltag. Kul med en penningstark person som vågar hålla sig med denna lätt antikverade välgörenhetsambition och kulturella hembygdsblick. Han är en osannolik kombination av gammeldags borgerlig mecenat och pajasartad rabulist, med ett något svårbestämt allvar i botten. Gott så.
Lite mer komplicerat blir det när vi kommer till Jan Myrdal, hans ”sällskap” och Jan Myrdalbiblioteket som ju till stor del är Lasse Didings skapelse. Det är ett kapitel i boken. Men den historien återges också i den aktuella filmen I väntan på Jan Myrdals död. Där skildras Jan Myrdals sista sorgliga ensamhet i sin superintellektuella tillvaro bland JM-bibliotekets 50.000 böcker, som han inte längre äger. Städerskan dammsuger skrivbordet medan Myrdal försöker koncentrera sig på tangentbordet och hamrar fram sin sista bok, som alltid med höger pekfinger. Han lider, vantrivs och rörelsefriheten har begränsats allt mer både i ben och huvud.
Så blottas plötsligt konflikten mellan åldringen Myrdal och mecenaten Diding, en sorglig historia. Myrdal var säkert inte lätt att tas med i egenskap av ”det missförstådda geniet”, som genom livet utvecklat förmågan att utnyttja människor i sin omgivning på olika vis. Ganska osympatiskt kan man tycka. Gun Kessle var kanske en av få som kunde matcha hans självupptagenhet och få honom att backa en aning för andras mening.
Mecenaten Diding har filmens andra huvudroll. Liggande i badet eller i sängen, alltid med en cigarrstump i handen eller i munnen – mycket bildmässigt – lägger han ut texten om hur betydelselös Myrdals skrivande blivit efter 60- och 70-talen. Det var grymt i mina öron och dessutom överdrivet, även om Myrdal länge varit en egotrippad och envis tjurstövel.
Just när Myrdal uppriktigt och ärligt förklarade hur förbannad han var på Diding och om sin besvikelse över bristen på garantier för att biblioteket skulle kunna leva vidare även efter Lasse Didings död, tittar Diding in genom dörren. Det utvecklades till ett käbbel om huruvida Diding kallat Myrdal senil eller inte. Ord stod mot ord.
LD: Nej det har jag aldrig gjort.
(Ur filmen I väntan på… Bild: Bengt Löfgren)
Men i detta unika privatbibliotek finns förstås en viktig fråga. Vad händer med biblioteket efter Lasse Diding? Vem ska då stå för fiolerna? Kommer arvingarna att vilja fortsätta i pappas fotspår?
Det finns en Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse som försöker bidra till en lösning på detta problem. Men ännu ligger makten hos Diding som äger fastigheten och de 50.000 böckerna. Att sköta och härbärgera ett bibliotek kostar kulor.
Man kan fråga sig, vad hade Lasse Diding väntat sig av en 90+are som bränt alla broar till familj och anhöriga för att in i det sista vara ett med sitt författarskap bland ”sina” böcker? En del författare blir sådana. Kanske var det en förutsättning för att kunna åstadkomma en så enorm produktion, med så stor verkshöjd, som han faktiskt gjort. Inte många kan mäta sig med det.
Man kan kanske också förstå hur Lasse Diding tänker. Hans upptåg med försök till sponsring av Varbergs nya fotbollsarena (Leninstadion), köpa ”Engelska” parken (inte döpt efter Engels) resa en staty av Lenin och döpa den till Lenin-parken och inte minst Leninpriset. Mycket är förstås PR för hans hotellverksamhet, men hans kulturvårdande insatser är betydande. Leninvurmen kan faktiskt också ses som kreativa tilltag för att komma åt en allt vanligare ”moralistisk historieskrivning” som vill riva statyer, döpa om gator etc. Till exempel: trots Gustaf II Adolfs härjningar i Tyskland under 30-åriga kriget har ännu ingen föreslagit att man ska riva ner statyn på torget i Göteborg med hans namn, att man slutar flagga den 6 november (slaget vid Lützen 1632) eller att man ska bojkotta GIIA-bakelserna till minne av stadens grundare. Diding vidgar ramarna för tankar och för det anständiga. Det är också bra.
Men nog blir det ett problem när en i gänget är stenrik och de övriga lever på ekonomisk normalnivå. Det skapar till slut osunda relationer. Men Myrdal muttrade faktiskt i en en bisats att han var tacksam för de stora insatser Diding gjort för honom och biblioteket.
Så skiljdes de trots allt åt i ganska vänskaplig anda:
– Hej då, jag går nu, sa Diding
– Ja hej då, sa Myrdal.
Jag vidhåller mitt förslag. Vi som vill säkra biblioket börjar med att A) bortse från alla åsikterskillnader och evetuella inbördes vederviljor, och sedan B) skriva upp vilka summor vi eventuellt kan skänka, och C) göra slag i saken när vi tillsammans har kommit upp i ett mycket stort gemensamt utlovat bidrag (10 millioner eller så).
Detta vore inte en andra ”insamling” vid sidan av den som redan finns. Förslaget är väsensskilt från en insamling. Detta förslag skulle antingen inte leda till någonting, eller säkra biblioteket – inget däremellan.
Alla som skulle vilja utlova stora bidrag har väl redan skickat pengar till sällskapets insamling. (Jag skall själv skicka mer i nästa minut).
Poängen med det hela är att det skulle bli möjligt att skänka stora summor, tio till hundra tusen eller så.
Knut L!
Jag blev nyfiken på ”Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse”, och ser att den har adress i Skarpnäck (c/o Lindgren). Ändamålet är ”att bevara och skydda Gun Kessles och Jan Myrdals konstnärliga och litterära kvarlåtenskap samt främja kännedom om deras verk.”
Samtidigt skriver du att Diding äger de 50.000 böckerna (fastigheten är i sammanhanget av mindre betydelse). Den här ekvationen går inte ihop. Om Lasse Diding och Stefan Lindgren inte kan komma överens om hur biblioteket ska kunna räddas när Diding inte längre finns i livet, så är det svårt att se hur biblioteket ska kunna bevaras.
Jag undrar varför inte biblioteket blev kvar i Skinnsberg? Om Gun Kessles ärvda fastighet var hyfsat lämpad för boksamlingen så borde det väl varit ett bra lågprisalternativ. Som en stiftelseägd filial till kommunbiblioteket; bara för läsning, inte utlån.
När jag efter överenskommelse skulle besöka Jan Myrdal på Snidaregatan i Varberg sommaren 2019 öppnade ingen trots att jag meddelat ankomsttid. Blev så klart orolig, visste ju att JM året innan haft hjärtproblem. Knallade per kryckkäpp ned till Hotell Gästis, träffade där en av Lasse Didings söner som lovade att ordna med en nyckel. En halvtimme senare dök Lasse D upp och öppnade. JM hade bara tagit sig en tupplur och därmed missat min ankomst.
Lasse D föreslog att vi skulle ses några timmar senare över en bit mat på Gästis. Vi tackade ja (hade med mig anklevermousse, ost och ett anständigt vin men hade inte planerat för kvällsvard) så det var välkommet. JM var magrare och tröttare jämfört med mitt besök 2014, men övervåningen var fortfarande med i matchen. Efter utgåvan av Ett andra anstånd, som sålt så bra att Norstedts tryckt en ny upplaga, såg han fram mot den delvis omarbetade utgåvan av Maj. En kärlek som kom ut på Modernista 2020. Hans allra sista bok.
Därefter resonerade vi om läget och framtiden för Myrdalbiblioteket, ekonomiskt och fysiskt. Hade lagt märke till att det fanns inga som helst inbrottslarm och att huset nog var i behov av en del underhåll. Alltså: hur finansiera detta med endast Lasse D som mecenat? Jan var även han bekymrad. Med tanke på vad som finns i detta fyrvåningshus är det ingen liten sak för framtiden. Ryser inför risken av inbrott, vattenskador eller brand. Något som behöver åtgärdas under kommande år.
Efter att blivit hämtade av Lasse blev det Moules Marinée med frites på Hotell Gästis plus Riesling. Som Lasse betalade trots min protest. Med vid bordet var även Sture Källberg. Han och JM pratade nästan uteslutande om sina erfarenheter från 50-talets politiska arbete och förföljelserna i dåtidens offentlighet. Fick knappt en syl i vädret om bibliotekets långsiktiga överlevnad. I sig intressant, men inte vad jag var ute efter att resonera om då. Men, man avbryter ogärna två skärpta 90-plussare när de kommit igång…
Över efterrätten (Crème Brulée) markerade Jan att han var trött varpå jag ordnade en taxi till Snidaregatan. Med instruktion att hjälpa honom in i huset vilket fungerade. Därefter fick Lasse Diding ett ryck, han ville visa sitt hus och röka cigarr samt dricka rom. Så blev det. Rundturen hemma hos honom visade ”A collector of Everything”. Har aldrig sett något liknande. Allt ifrån stora antika kinesiska urnor till uppstoppade leoparder och det mesta däremellan. Därefter kubanska cigarrer och dito rom i lusthuset med vidunderlig utsikt över Varbergs fästning. Trevligt, men Lasse var då märkligt vag om Myrdalsbibliotekets framtida skötsel.
Ja, Lasse Diding är en märklig man, retar säkert emellanåt gallfeber på de styrande i Varberg men är även en lokal/regional profil som gör en hel del nytta mellan varven (hotellen Gästis och Havanna går tydligen mycket bra, har en trogen publik från Västsverige). Ska skaffa boken Lasse och Lenin av Per Nygren.
Ja det är inte bara att förvara böcker som är ett problem, vem ska sköta övervakning och servicen till gäster när dagens frivilligarmé av trötta men envisa trotjänare inte längre är i stånd att klara verksamheten. Det är den stora frågan. Jag var med på ett litet hörn i Skinnskatteberg och packade böcker. Kanske borde aldrig en flytt av böckerna skulle gjorts. Lagringen i Skinnskatteberg var ok i säkerhetssynpunkt. Det är lätt att tycka, men bostadshuset och andra hus på tomten såldes ju. Situationen var låst på flera sätt.
Böckerna ägs av Sällskapet och inte av Diding. Han äger dock fastigheten och så vitt jag vet finns inget skrivet avtal om vad som händer efter hans bortgång. Detta väcker oro hos oss som varit med och jobbat i och för bibliotekets framtid. Vad gäller ordväxlingen i filmen råder ingen tvekan om att Didings förlöpningar mot Myrdal, som jag och många andra varit vittne till. Detta förmörkade Myrdals sista tid.
Viktig korrigering, JM-sällskapet äger böckerna.
Den som vill få en mer nyanserad bild av Lasse Diding kan höra 46 minuter här.
Mest handlar det om Diding, men även om Jan Myrdal, Lenin och Taiping.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Taipingupproret
Lasse Diding är den kommunistiske hotelldirektören och
entreprenören i Varberg som blivit mångmiljonär på kuppen,
och gärna använder sina pengar till att fortsätta hylla
Vladimir Lenin.
Nu senast med en åtta meter hög staty av Sovjetunionens
grundare i sin egen trädgård. Och varje år delas
”Jan Myrdals stora pris – Leninpriset” ut av Diding, ett pris
som ständigt möts av kritik.
Men minst lika intressant är personen bortom Lenin-vurmen.
Efter att arbetsnarkomanen Diding lämnat sina hotell
(Gästis och Havanna) har han ägnat tid och kraft åt att
försöka förstå sig själv, och att reparera trasiga relationer.
Fram träder en retsticka som nu söker försoning.
”Blir Lasse, 5 år”
Söndagsintervjun med Lasse Diding skulle egentligen spelats
in i en studio i Varberg. Men i sista stund bad Lasse om att
få göra den i sitt hem, omgiven av saker som betyder
mycket för honom känslomässigt.
Önskemålet sätter en tydlig prägel på intervjun.
Programledare: Martin Wicklin