DET SÅ KALLADE Hybrit-projektet startades 2016 av SSAB, LKAB och Vattenfall tillsammans. En pilotanläggning byggdes i Luleå som togs i drift i augusti 2020. Man framställer järnsvamp ur järnmalmen med vätgas, som alltså är tänkt att ersätta dagens masugnar och kapa 90 procent av stålproduktionens CO2-utsläpp. Man tänker sig en helt fossilfri produktion från gruva till färdigt stål. Sådana är projektets planer.
I sitt första pressmeddelande presenterade sig H2 Green Steel (”H2GS”) på följande sätt:
”…en ny storskalig stålproducent baserad på en fossilfri tillverkningsprocess [som] riktar sig i första hand till kunder bland stora europeiska tillverkningsföretag. H2GS kommer att etableras i Boden-Luleå, en region som erbjuder unika förutsättningar för fossilfri stålproduktion. Den helt integrerade produktionsprocessen inkluderar en av Europas största gröna vätgasfabriker. Stålproduktionen startar redan 2024. Senast 2030 kommer H2GS att ha en årlig produktionskapacitet om 5 miljoner ton stål.”
I medierna framhålls dessa stora satsningar som en väsentlig del i Sveriges minskning av CO2-utsläpp. Men tre forskare; Magnus Henrekson (professor och senior forskare vid Institutet för Näringslivsforskning), Christian Sandström (teknologie doktor och biträdande professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, docent vid Chalmers och knuten till Ratio) och Carl Alm (forskningsassistent vid Ratio, masterexamen i nationalekonomi från Örebro universitet) har undersökt det hela i ett vidare perspektiv och i en debattartikel på Ekonomiska föreningens hemsida beskrivit sina tankar och slutsatser, som formar sig till skarp kritik mot projektet H2 Green Steel (inkl Hybrit). De kräver att svenska staten och EU ska sluta satsa pengar i dessa projekt.
Men är det inte bra med fossilfritt stål? Det vanligt framställda svenska stålet står ju årligen för 10 procent av Sveriges samlade CO2-utsläpp. Jovisst, säger forskarna, med hur åstadkommer man fossilfritt stål? Jo med en herrans massa el (för bl a framställning av vätgas), som idag till stor del exporteras till andra länder.
Alltså, Sveriges elförbrukning, som enligt Energimyndigheten 2020 var 134 TWh beräknas öka med 50 procent med ett fullskaligt H2 Green Steel (inkl Hybrit). Varifrån skulle den elen tas? Jo, från det svenska elöverskottet som vi i dagsläget exporterar till Europa – som därmed slipper producera el genom att elda stenkol (som orsakar enorma CO2-utsläpp).
Enligt en annan professor, Björn Karlsson, ersätter den el vi idag exporterar smutsig kolelektricitet i andra länder motsvarande 15 miljoner ton minskade CO2-utsläpp, vilket är 2,5 gånger mer än vad fossilfritt stål potentiellt kan ge i minskning i Sverige. Alltså, slutsatsen blir att fossilfri stålproduktion i Sverige kommer att öka netto-CO2-utsläppen i Europa.
Visst ska vi bidra till att stoppa den globala uppvärmningen och hindra klimatkatastrofer. Ingen går emot detta. Men vi måste tänka längre än näsan räcker och fundera på hur vi ska lösa Sveriges framtida enorma elenergibehov nu när allt ska…
”… gå med elektricitet.
Elektriskt, det är nåt konstigt med det
Elektiskt, det strömmar ju som ni vet
Härs och tvärs igenom tråden”
(Tage Danielsson)
CO2 är en nyttig gas och denna gas har alltid cirkulerat mellan atmosfären och haven. Det är vulkaner under och över havsytan som släpper ut mest koldioxid. Till nytta för all växtlighet som är beroende av denna gas för sin fotosyntes. Mänskligheten släpper ut denna gas till ringa del. Gasen CO2 har ingen förstärkningseffekt för jordens uppvärmning. Det är att kasta pengarna i sjön (kapitalförstöring) med att investera i H2GS.
Kläm på denna: mellan åren 1940 och 1975 sjönk jordens medeltemperatur med 0,3 grader. Denna sänkning av jordens medeltemperatur står i motsättning till klimatalarmisters ständiga påstående om att människans ökade utsläpp av koldioxid under 1900-talet är huvudanledning till att jordens medeltemperatur ökat. Det här är fakta ur boken Tänk om det blir kallare av Tege Tornvall.
”ersätter den el vi exporterar smutsig kolelektricitet i andra länder”
De varnar också för ”energinationalism”.
Ärligt talat, som norrlänning och Gällivarebo är jag vådligt trött på ”energikolonisationen” med tanke på uttaget av energi och vinst från Vattenfall och LKAB.
På 60- och 70-talet var det AMS, Alla Måste Söderut. Nu är det dags för AMN, Alla Måste Norrut. Det är ju här jobben finns framöver.
Lite fler vindmöllor och kalkbrott till Södern, skärgården och Falsterbo, tack. Om inte detta passar så ställ undan elsparken och gå hem från krogen. Här uppe går knappast varken tåg eller flyg. Malmberget har ramlat ned i gruvan, men int gnäller vi så mycke för det.
Voj, vad provokativ eller kanske povoaktiv, gubben lyckades vara.
En mycket viktig diskussion!
Den el som Sverige idag exporterar kan sägas ersätta el producerad i (tyska) kolkraftverk, men vad betyder ”smutsig kolelektricitet”? Den producerade elen är inte ”smutsig”, den är lika ren som annan el, och hanteringen av bränslet i moderna kolkraftverk är det knappast heller. Utsläppen är inte smutsiga om man inte ser gasen koldioxid som ”smutsig”, men då är det ett rent värdeord som mist sin konkreta innebörd.
Resonemanget är bestickande, men då överföringskapaciteten inte ens räcker för att försörja de södra delarna av landet kan jag inte förstå hur den storskaliga elexporten ska gå till. Dessutom vore det bättre att – i stället för att exportera en råvara (el) – utnyttja det nämnda ”gröna” elöverskottet i svensk industri för att på så sätt kunna exportera konkurrenskraftiga och miljövänligt producerade varor, och då helst sådana som inte kräver den energislösande omvägen över vätgasframställning.
Den här artikeln är en god beskrivning av eländets nollsummespel. Minskar det på ett håll så ökar det på ett annat. EU-arna där nere kommer alltså att ersätta sin uteblivna energiimport från Sverige med återupplivade kolkraftverk?
Att dra in EU-frågan i detta är givetvis ett stickspår, som slutar i en tvärbalk efter hundratalet meter! Hur den framtida energibalansen i Europa (eller för den delen världen) kommer att se ut är en intressant fråga och väl värd en ordentlig genomgång, men här gäller det väl huruvida ”stål utan kol” är något att satsa på? Det vill säga i första rummet, sedan kommer balansfrågan om energibehov, produktion och arbetsbalans. Att detta skulle ses på europeisk nivå finns väl inga principiella invändningar emot, förutsatt att inte alla resurser runt i världen kan skötas nationellt och i god balans. Och det vet vi ju att det inte kan. Handel och varutransporter (med ett visst tvivel för tjänsteutbyte) måste ske mellan länder och regioner. Söker vi en annan väg har vi haft nästan 50 år på oss att utreda detta, men det stoppades effektivt av de stalinister som ledde det s k partiets internationella utskott genom att de, när alla aktuella politiska stridsfrågor var borta, trodde att en massrörelse skulle kunna skapas runt EU/EG-motståndet. Maken till politisk dilettantism får man ju leta efter och det är ju i den efterföljden dagens ”Nej till EU” verkar.
Nej, vi måste se till de verkliga kärnfrågor (t ex kärnkraftspolitiken) Knut L tar upp i sitt intressanta resonemang!
Törs man viska ”förunderligt vad den fria marknaden kan åstadkomma”.