SÖNDAGEN DEN 21 november arrangerades ett offentligt möte på Teater tre i Stockholm med anledning av Nils Melzers besök för lanseringen av hans bok Fallet Assange – en historia om förföljelse som nyligen utgivits på Karneval förlag.
Nils Melzer (den schweiziske juristen, utsedd av FN som särskild rapportör om tortyr) och Arne Ruth (den före detta chefredaktören för Dagens Nyheter, kulturchefen på Expressen mm) fick möjlighet att lägga ut texten om de väsentliga sidorna av fallet Assange. Samtalsledare var Stina Oscarson, som i år fick Torgny Segerstedts frihetspenna. Ur motiveringen: Stina Oscarson påminner oss i sitt författarskap och sin publicistik om att det offentliga samtalet i en levande demokrati måste ge utrymme för alternativa röster. Utan att tveka inpräntar hon med konsekvens och integritet betydelsen av en förbehållslös respekt för det fria ordet. Därför tilldelas Stina Oscarson Torgny Segerstedts frihetspenna 2021. Tre mycket intellektuellt tungt vägande personer på scen med andra ord. Det ska även nämnas att advokaten Anne Ramberg (2000–2019 generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund) skulle deltagit, men tvingats lämna återbud på grund av hög feber.
Men, var finns alla demokrati- och yttrandefrihetsförsvarare bland journalister, riksdagsmän och inom rättsväsendet. (En partilös riksdagsman, Amineh Kakabaveh, var närvarande). Mycket tyst har det hittills varit i den svenska offentligheten från det hållet. Ska det bli en vändning nu?
Stina O ledde omedelbart in herrarna på det mest väsentliga. Melzer poängterade det exceptionella i detta fall. Trots att alla jurister visste att våldtäkt aldrig skulle kunna bevisas förhalades frågan vidare år efter år helt i strid med allmänt vedertagen rättsordning. Han noterade tydligt Sveriges starka beroende av USA och att det knappast kan vara en slump att hanteringen av fallet i Sverige eller fängslandet i Storbritannien och de juridiska turerna där borde betraktas som ageranden av självständiga och oberoende demokratier. Fallet är helt unikt. Han varnade också för att se skeendena som resultat av särskilt illasinnade personer, utan mer att se det som de små kompromissernas vandring inom byråkratier med en stark konsensustryck. Stina O bemötte honom i viss mån här och lyfte fram nödvändigheten att kräva civilkurage även av statstjänstemän.
Melzers förklaring till att Assange blivit ett så stort hot mot USA (och västvärlden) är att Assange skapade en helt ny typ av medial plattform – Wikileaks – dit visselblåsare i hemlighet kunde komma med komprometterande statsdokument. Det kunde ha spritt sig till många Wikileaks, som lockat ännu fler visselblåsare att lämna ännu mer skandalmaterial tills underrättelsetjänsterna helt tappade kontrollen. Ur dessas synvinkel var det en alarmerande situation som till varje pris måste stoppas.
Arne Ruth refererade till vårt grannland Norge där medierna inte är lika enkelriktade och följsamma som i Sverige. Där finns oppositionella röster, tidningar, webbsidor och intellektuella, som håller diskussionen levande. Sverige är mycket illa ute, menar han. Vad som var särskilt intressant för min del – som boren göteborgare – var hans exempel med Torgny Segerstedt som självständig skribent under andra världskriget och hur hans tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning utsattes för annonsbojkott av företagarna Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson, som alltså klagade på att Segerstedts skriverier skadade affärsförbindelserna med Nazityskland. Ja, medlöperiet i Sverige har också långa och starka traditioner. Han läste även upp en hälsning till mötet från Günter Wallraff, som är i full färd med att skapa en Assangerörelse i Tyskland.
Jan Arvid Götesson skrev en resonerande recension av Melzers bok här på lindelof.nu den 22 november. Han skrev bland annat om fallet Assange att ”denna katastrof kunde ha undvikits om Julian Assange handlat annorlunda”. Om Assange gått med på att HIV-testa sig direkt och/eller låtit sig utlämnas till Sverige (alltså att inte tagit sin tillflykt till Ecuadors ambassad) i det senare skedet – vilket även Jan Guillou biter sig fast vid och envist avstår att utveckla offentligt – hade Västvärlden (med CIA i spetsen) funnit andra vägar att få Assange misskrediterad, icke trovärdig, för att sedan kunna få honom utlämnad och dömd enligt The Espionage Act från 1917. Den säger: It is a ”crime to interfere with or attempt to undermine or interfere with the efforts of the U.S. armed forces during a war, or to in any way assist the war efforts of the nation’s enemies”.
Storebror säger alltså som alla storebröder alltid brukar säga (sedan Gustaf III:s dagar åtminstone) när det kniper:
– Hur i herrans namn skulle det gå om alla gjorde som han (Julian Assange i det här fallet)? Yttrandefrihet, OK, men med måtta tack!
Här finns den grundläggande drivkraften. Jag tror alltså att Jan Arvid G och Jan G (som smyger med sin uppfattning) har fel i sin bedömning att ”katastrofen kunde ha undvikits om Julian Assange handlat annorlunda”.
Vad som nu kommer att hända blev frågan som hängde kvar obesvarad i luften på slutet. Melzer trodde på en flerårig juridisk process som till slut kommer att hamna i Europadomstolen. Arne Ruth föreslog brevskrivning till riksdagsmän och Stina Oscarson förordade telefonsamtal till riksdagsmännen, de har större effekt menar hon. Jag är övertygad om att opinionen inom en bred allmänhet och inom politiken måste vändas för att det ska finnas en möjlighet att rädda Julian Assange, yttrandefriheten och därmed demokratin till fortsatt liv.
Jag vill reda ut en oklarhet. Jag tror inte att om Julian Assange ”låtit sig utlämnas till Sverige (alltså att inte tagit sin tillflykt till Ecuadors ambassad) i det senare skedet” så skulle katastrofen ha undvikits. Min hypotes är bara att om de två kvinnorna och Julian Assange kommit överens innan statligt anställda personer blivit inblandade, så skulle Julian Assange ha förblivit fri. En slump (Julian Assanges beteende och dum-nitiska statsanställda) öppnade möjligheten för de operatörer som vill krossa honom. Jag tror att de senaste elva årens händelser blev möjliga på grund av vad som hände vid ett tillfälle 2010.
Knut L framför hypotesen att ledare och operatörer i västvärlden och Förenta staterna ändå skulle ha fått Julian Assange i fångenskap, på annat sätt. Inget utrymme för slump, och ingen möjlighet för rättrådiga personer att skydda Julian Assange från 2010 fram till 2021, även om han inte blivit inblandad i en privat konflikt som kunde utnyttjas – enligt Knut L:s hypotes. Det är bra med olika meningar! Jag har i alla fall tydligt framlagt min hypotes utan att ”smyga”. Diskussionen må fortsätta.
Jan Arvid G!
Det kan låta hopplöst deterministiskt att även om Assange handlat klokare 2010 så hade Storebror försökt stoppa honom och Wikileaks på annat sätt. Men jag tror att så är fallet. Det öppnade sig ett lysande tillfälle att slå till mot honom 2010 helt enkelt. Storebror hade tur och försatt inte den chansen. Men nu är vi långt inne i spekulativt kontrafaktiska resonemang. Bra att inte smyga Jan Arvid G! Jag är verkligen nyfiken på hur Jan G skulle formulera sig efter de senaste årens utveckling i denna affär. Han är ju själv det närmaste man i Sverige kan komma en Julian Assange.
Jan Guillou berör ämnet i två kolumner. Där finns en skillnad mellan de två texterna. År 2020 skrev han att det vore ”ytterst osannolikt” att Julian Assange skulle utlämnas från Sverige till Förenta staterna, eftersom Sveriges lag egentligen gör detta ”omöjligt”.
År 2019 skrev han att komme Julian Assange till Sverige finge vi ”slåss för att han inte utlämnas till USA”. Alltså slåss mot det ytterst osannolika.
I och för sig kan man slåss mot ett ytterst osannolikt juridiskt-politiskt beslut för säkerhets skull. Men det vore bra att veta vad Jan Guillou tänker nu, och om boken.
Synd att offentligheten är uppdelad mellan stora sandlådan och lilla sandlådan. Tänk om Stina Oscarson, Jan Guillou, Arne Ruth med flera lästa Knut L:s kvalitetstidning, och skickade korta meddelanden hit. Fast om man vill det vore det bättre att inte reta upp Jan Guillou. Hur har han ”smugit” med sin åsikt och ”bitit sig fast vid och envist avstått från att utveckla den offentligt”?
Det är givetvis bra att, som Jan Arvid G, granska förutsättningar och bevekelsegrunder i fallet Assange. Då kan vi se vad det hela handlar om. Men Jan Arvid G:s tes att ”om de två kvinnorna och Julian Assange kommit överens innan statligt anställda personer blivit inblandade” skulle ”katastrofen” undvikits är felaktig.
Nu har vi ju ett fullödigt och ärligt vittnesmål om vad som hänt mellan dessa ”inblandade”, nämligen Anna Ardins bok I skuggan av Assange som kom ut för snart ett år sedan. Dessutom har vi ett utmärkt vittnesmål från ett väl insatt vittne om händelserna omedelbart efter att den svenska polisens våldtäktsmisstankar såg dagens ljus, journalisten Donald Boström, som i början, med begränsad framgång, försökte ge goda råd till Assange.
Naturligtvis går det också bra att studera de i sin helhet offentliggjorda ursprungliga polisförhören. Av dessa framgår med all önskvärd tydlighet att ”våldtäkten” enbart ägt rum i förhörande polisers hjärnor. Här är det givetvis upplagt för kritik, kanske inte främst mot de fantasifulla utredarna utan mot svenskt rättssystem ö h t.
Om man läser in sig på dessa grundläggande dokument framstår tydligt att Assange under nästan tio års tid förföljdes av svenska staten, som nu, efter fullgjord tjänst, lämnat över stafettpinnen till sin engelska och amerikanska motsvarighet. Den senare delen av förföljelsen startades ganska snart av den svenska staten genom utfärdandet av en internationell arresteringsorder. Även där ligger alltså huvudansvaret förankrat hos Sveriges myndigheter.
Men det framgår också klart en annan sak. Mycket av händelseförloppet grundar sig på felbedömningar av Assange själv. Flykten till interneringen på Ecuadors ambassad t ex visade sig felaktigt grundad och när den engelska polisen tilläts storma in där klargjordes det politiska innehållet i asylbegreppet, vilket är en form av mellanstatligt rättsförhållande och inte, som många inbillar sig, någon ”mänsklig rättighet”. Ett regeringsbyte i ett inblandat land kan alltså ha avgörande betydelse för regeltolkningen.
Av mediarapporteringen efter Assanges överförande till brittisk jurisdiktion har framgått att Assange inte heller vunnit några sympatier från den ecuadorianska ambassadpersonalen. Till detta bidrog till inte obetydlig del vissa av Assange tillkortakommanden gällande personlig hygien och relationer till andra människor.
Redan i april 2011 sammanfattade Jan Guillou sin privata bedömning av Julian Assange som ”ett principlöst litet äckel”, främst grundad i hans agerande mot en av hans visselblåsare. Att i tid och otid begära att Guillou yttrar sig i frågan om Assange förefaller mig vara mindre välbetänkt. Hans karaktärsanalys av Assange visar dock på att vi här har ett problem. Men det bör inte tillåtas skymma vår viktiga kamp för yttrandefriheten, som här alldeles tydligt rör vår rättighet till fri och grundläggande information om makthavares handlande.
Angående Jan Guillous relativa tystnad om fallet Assange vill jag bara säga att Jan Guillous ställningstagande i den här frågan har stor betydelse i den svenska offentligheten. Min besvikelse över honom i det här fallet beror på att mina höga förväntningar på honom. Han har i så många tidigare fall varit mästaren framför alla andra på att skilja huvudsak från bisak och vågat gå emot överheten och rakryggat försvarat rätten mot orätten. Möjligen är det en svaghet som nu visar sig, nämligen svårigheten att erkänna ett misstag.
Dennis Z!
Tack för uppslaget att läsa Anna Ardins bok (har redan skaffat e-boken). Min hjärna felfunktionerade; jag läste om åsiktsskillnaderna mellan henne och Nils Melzer, men det slog mig inte att jag skulle leta upp texter av henne samtidigt som jag köpte Nils Melzers bok. Jag återkommer.
Tack själv, Jan Arvid G. Speciellt om Nils Melzer finns i slutet av Ardins bok, särskilt s 275-284. Där finns noga redogjort för korrespondensen mellan de båda samt det svar som skrevs till honom med hjälp av dåvarande advokaten Claes Borgström. Denne ger henne det, enligt min mening dåliga, rådet att kräva skadestånd av Assange (s 289), något som Ardin klokt avvisar.
Ett annat starkt avsnitt i boken är på s 44 när Assange rapar henne rakt i ansiktet. Om något är väl detta ett bevis på Assange tveksamma sätt att behandla människor (kvinnor) i sin omedelbara omgivning.
När det gäller HIV, vad är det för mening att låta någon testa sig, när det inte fanns någon smittad bland de av Assange berörda? Eller fanns det sådana? Hur många har konstaterats smittade p g a Assanges framfart?
Vad är det för vits att fortsätta karaktärsmörda någon som redan är mördad?
Regeringen vill stärka skyddet mot spioneri, basunerar den ut på sin hemsida. Det som avses är lagförslaget om utlandsspioneri, ett förslag som direkt är riktad mot den verksamhet som Assange och hans uppgiftslämnare ägnade sig åt. Nils Melzer nämnde förslaget vid mötet, och tog samtidig på sig en min, som åtminstone inte jag kunde tyda som något annat än – ren förtvivlan. Morgan Johansson et consortes utgör ett stark hot mot yttrandefriheten.
Jan Arvid Götesson skriver att Jan Guillou skrivit om Julian Assange i två kolumner. För fullständighetens oh historikens skull och för att komplettera bilden av både ”fallet Assange” och Jan Guillou vill jag nämna Guillous kolumn 24/4 2010. Han kallade där Assange för ”ett litet äckel utan principer” i titeln, fetad och med stora fonter. Han menade att det står ”pinsamt klart” att Assange ”inte är någon manlig förebild” och att detta dessutom är att ”uttrycka saken återhållsamt”. Stödkommittén för Julian Assange ska via Stockholmsavdelningen av Folket i Bild/Kulturfront och mig idag söka polistillstånd för manifestationer i centrala Stockholm varje lördag under kommande månader. Mötena utannonseras bl a på Globalpolitics.se. Vi vill också framträda utanför platser som UD, DN och Journalisthögskolan. Ett tjugotal av oss var ute och åt litet med Nils Melzer efter mötet i söndags kväll. Mycket trevlig, lättillgänglig och med stort civilkurage – han nämner tecken på att hans engagemang påverkar hans karriär.
Anna Ardin publicerade förra året en bok, I skuggan av Assange. Boken innehåller utsagor direkt motsatta Nils Melzers beskrivning av fallet. Hennes bok har ett snävare ämne: boken behandlar huvudsakligen det som utspelades när Julian Assange var i hennes och i en annan kvinnas lägenhet 2010, åtgärderna som följde när de två kvinnorna gick till polisen, och alla följder som detta fått för henne. Dessutom berörs andra frågor i kortare avsnitt.
Där böckerna kan jämföras är kontrasterna diametrala. Anna Ardin skriver: “Men det verkar ju faktiskt inte finnas några allvarliga fel i rättsprocessen. Polis och åklagare verkar ha gjort vad de kunde. Vid flera tillfällen har de dessutom gjort stora extra ansträngningar att hitta lösningar. Men det har varit förgäves på grund av Julians och hans vänners obstruktion. Att hävda att rättsväsendet brustit i det här ärendet bygger på en partsinlaga från en misstänkt våldtäktsman som i avgörande delar inte stämmer med verkligheten.” Nils Melzer dyker upp mot slutet av boken som en ovederhäftig konspirationsteoretiker som gaddar sig samman med Julian Assange och hans supporternätverk.
Anna Ardin redovisar källor, liksom Nils Melzer. Hennes bok ger ett vederhäftigt intryck. Vad gör man som sanningssökande medborgare? Det skulle ta långt tid att förstå alla detaljer; man finge sätta sig ner med alla tillgängliga dokument och forska själv. Jag kan bara göra en liten och en stor observation.
Den lilla observationen rör min hypotes att tillfälligheter satte i gång händelsekedjan som pågått i elva år. På den punkten är Anna Ardins bok motsägelsefull. Å ena sidan bekräftar dessa citat min hypotes:
”Att berätta för polisen är inget hot utan ett alternativ om han inte kan bete sig rimligare och lösa det här med oss [de två kvinnorna].”
”Jag understryker [för Donald] att om det kan skötas utan polisanmälan, utan bråk, så kan det vara snabbt överstökat.”
”Maria [fingerat namn för den andra kvinnan] frågar mig om råd. Jag säger att jag tycker att hon ska gå till polisen. Tänker att hon kan göra en polisanmälan men inte skriva på den, inte gå vidare med den, utan bara för att förmå honom att gå och testa sig.”
Om Julian Assange hade hiv-testat sig skulle alltså det gyllene tillfället för stormaktens operatörer inte ha öppnat sig, och han skulle kanske inte ha varit under akut hot om utlämning till Förenta staterna under någon del av de elva senaste åren. (Jag beaktar här inte att det vore fel om Julian Assange sluppe efterräkningar för att han behandlar andra människor illa.)
Å andra sidan antyder passager i Anna Ardins bok att rättsliga följder för Julian Assange var ett viktigt mål för kvinnorna och deras understödjare, inte bara hiv-testning.
Men min huvudsakliga observation är hur de rättsliga turerna kring Julian Assange vrider uppmärksamheten bort från huvudfrågan. Huvudfrågan är att statsledningar och deras operatörer i stora och små stater måste berövas sin självtagna rätt till sekretess för sina brottsliga eller olämpliga gärningar. Att uppgiftslämnare och publicister (och mellanhänder som Wikileaks) förföljs är den stora faran.
Ett troligen sant citat ur Anna Ardins bok är detta: ”I hissen träffar vi före detta statsminister Göran Persson. Jag har försökt hälsa på honom förut utan respons, men med Julian bredvid mig vill han gärna skaka tass. Han säger på sin släpiga mellansvenska engelska:
– Mister Assange, du ska veta att det finns ett enormt stöd för ditt arbete i Sverige.”
Den andan kunde ha funnits hos medborgarmajoriteterna i alla stater, och den kunde ha stått pall för besvikelser på Julian Assange som person, om den varit välformulerad och välpropagerad. Vad världen skulle ha behövt vore en stor medborgarkoalition, inbegripande rättrådiga borgerliga personer, särskilt inom rättsväsendena i skilda stater, som stode enade kring principen att aldrig vara makten behjälplig i dess strävan att kväsa informations- och yttrandefriheten. Det är möjligt att det hade varit nödvändigt att gå till rätta med Julian Assange för hans felaktiga handlande mot medmänniskor. Men detta kunde gjorts under bred enighet bland demokrater i Sverige, Förenade kungariket och andra länder att aldrig utlämna en informationsfrihetskämpe till en politisk process i en stormakt, även om personen av någon anledning är omhändertagen i fängsligt förvar. Att vi inte har den koalitionen, att detta inte är en självklarhet, är världens stora politiska problem.