Jag träffade tre gamla arbetskamrater på Centralen i Stockholm idag. Det var en rektor, en biträdande rektor och en skolpsykolog. Vi skulle med tåget till Uppsala denna fredagseftermiddag, då SJ:s tåg var som sardinburkar på grund av många inställda avgångar. Med alla tre hade jag haft goda relationer i mitt jobb i Uppsala, det som fick ett så snöpligt slut för fem år sedan, som jag berättat om i min bok. Särskilt två av dem kände jag ganska väl – trodde jag.

De var ute och reste i tjänsten, på väg hem från en dag på Skolverket om något angeläget. Jag hann berätta att jag kom från Göteborg. Vi hade kunnat utbyta erfarenheter och prata om saker som timat sedan sist, men det fanns inga fler samtalsämnen. Jag tycker sådant är mycket plågsamt. Situationsuttrycket ”att sparka grus på varandra” fick en mycket tydlig illustration, trots att vi stod inne på Centralens marmorgolv. Till slut undslapp jag mig något dumt typ: ”Otur att ni träffade mig, för då måste jag ju fråga om ni läst min bok. Har ni gjort det?” ”Nja, det var någon artikel som …” kom ett undanglidande svar från den som hade svårast att tiga.

Sedan fann vi anledningar att gå åt olika håll. Mycket märkligt.

Hade jag inte skrivit min bok, som ju handlade om skolledare i Uppsala, hade det varit ett trevligt möte. Det var boken som stod emellan oss. Jag tror inte ens de hade läst den, men de var mycket medvetna om att jag skrivit något som var som en stor stinkande skit på kommunens finaste matta. De som företrädare för Uppsala kommun kunde inte längre tala med mig. I alla fall inte i tjänsten.

Jag undrar förstås vad de tänkte. Var de rädda för mig eller för varandra? Jag tror mera på det senare. Eftersom jag är en person som skrivit osminkat om deras kollegers missgrepp blev mitt sällskap farligt.

Jag tycker synd om dem. De är fångade i ett nät som hindrar deras fria tankeutbyte med andra. Nu förstår jag lite bättre vidden av mitt kollegiala svek, och vidden av den inlåsning och den kåranda dessa och andra anständiga människor innesluts i. Starka krafter.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: 

Föregående artikelMina år med Socialdemokraterna, del IV
Nästa artikelRecension i Krattan
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.