På sin blogg ”Kilden & Åsman” skriver de två socialistiska revolutionärerna (4-e internationalen) Benny Åsman och Göte Kildén om sin syn på dagens situation i Syrien. Det de skriver borde kanske lämnas okommenterat, men eftersom dessa två herrar har ett visst inflytande över allmänt vänstersinnade svenskar (utanför S) kan jag inte låta bli. Jag ska försöka fatta mig kort.
Summan av deras kardemumma är att ”ge oppositionen de vapen de behöver”. Det framgår tydligt att de avser ”icke islamistiska” eller ”icke västerländskt sinnade” grupper. Nå det kan knappast tolkas på annat sätt än att man (ingen nämnd och ingen glömd) ska skicka tunga vapen till icke islamistiska eller icke västanknutna oppositionsgrupper i Syrien, så att de kan försvara sig mot al Assad-regimens terrorbombningar och själva störta regimen.
Det här liknar den mycket cyniska politik som rent främlingsfientliga/rasistiska organisationer ibland företräder: Skicka tunga vapen till alla inblandade så får dom ta kol på varandra på hemmaplan (på det att vi må slippa flyktingvågen).
De skriver: ”Med omvärldens passiva medgivande (min understr.) bombar regimen i Damaskus sönder hela städer, stadsdelar och byar…” Det här är exakt vad våra stora medier också hela tiden bankar in, som ska leda tankarna till en ”no fly zone” och ett militärt ingripande från USA/Nato (med sina många villiga ombud). Det kommer att bli resultatet trots att K&Å i ett annat stycke skriver: ”En militär inmarsch i Syrien av turkiska eller andra Natotrupper öppnar dörren till ett storkrig i hela regionen.” Det hänger inte ihop.
Vidare skriver de: ”Det är uppenbart att en parallell med Libyen inte (min understr.) går att göra.” Men finns verkligen inte minsta likhet? Är ett mönster bakom stormakternas agerande i Libyen och Syrien omöjligt att spåra? Många seriösa bedömare anser inte det, utan ser ett klart mönster; kampen mellan USA-Nato/EU och Kina om oljan och de krympande råvaruresurserna är en underliggande drivkraft. Om detta inte ett ord från K&Å.
I Degerfors samlades frivilliga fredsvänner från främst Norge och Sverige 3-5 augusti för att tillsammans tala om den allt mer hotande situationen i världen och inte minst för Norden med den ökande rovdriften på råvaror på Nordkalotten. En sammanställning av många viktiga anföranden runt dessa frågor finns på FiB:s hemsida. Där kan den intresserade ta del av kvalificerade resonemang och forskningsrön som i grunden motsäger K&Å:s revolutionsromantiska skygglappsdrömmar. Särskilt Ola Tunanders anförande i två delar på YouTube 1 och YouTube 2 sticker hål på K&Å:s argument. Det tar en stund, men det lönar sig att höra på vad han har att säga om hur just Libyenkriget drevs fram.
En sak till. Om Degerforskonferensen skriver de: ”Den stalinistiska pensionärsklubben i Degerfors pratar käkarna ur led till ’fredens’ ära och ’icke- inblandningsprincipen.’ Denna karaktäristik är knappast ägnad att öppna för vidare diskussion bland vänstersinnade. Thage G Pettersson, Anders Ferm, Maj-Britt Theorin, Ola Tunander (fredsforskare i Oslo) och Jan Ask (kommunstyrelseordförande i Degerfors) till exempel känner sig inte särskilt upplyfta av detta.
Till sist. K&Å gräver med sitt inlägg upp den gamla rostiga stalinistiska ishackan. Diskussioner och olika synpunkter är bra. Hur Syriens folk ska få yttrande-, tryck-, föreningsfrihet och demokrati har ingen något svar på idag. Genom att kalla fredsvännerna i Degerfors för ”diktaturens kreatur” – för det är det de gör – stänger de in sig själva i sekterismens trånga tankebur.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Benny Åsman, Göte Kildén, Syrien, Degerfors, fredssamtal
Bra att du tog upp det här, då slipper jag skriva om eländet. Hade funderat på det. Kan bara säga att de här herrarnas utbrott om Libyen och Syrien åtminstone har fått mig att känna mig fredligare och mer benägen för diplomatiska lösningar än tidigare. Har en känsla av att de ser berörda befolkningar mest som statister som inte behöver tillfrågas om de vill befrias och vem de vill befrias av i så fall. Man kan vara för revolutioner i lämpliga lägen, men vad det gäller revolutionsromantik tycker jag K&Å fungerar som motgift och avskräckande exempel.
Väl skrivet.
[…] Det var tydligen så oerhört att Knut Lindelöf, medarbetare i Fib/Kulturfront och ”fredssamtalare” i Degerfors, ansåg det berättigat att bemöta vad som enligt honom själv borde ”lämnas okommenterat”. (se ”Utsliten revolutionsromantik”) […]
Jag har inte läst Kildéns och Åsmans artiklar i sin helhet, men vad jag förstår är de emot Kinas och Rysslands veton i säkerhetsrådet. K/Å är totalt oförmögna att se – eller så vill de inte se – det storpolitiska spelet. De står objektivt sett på USA-imperialismens sida.
Deras ställningstaganden är märkliga med tanke på att World Socialist Web, som är ansluten till 4:e internationalen, har en helt annan åsikt om vad som händer i Syrien: Se ex artiklar här:
https://WSWS.org/search/index.php
Jag fick nyligen lära mig att det finns 14 internationella trotskistiska organisationer, så uppenbarligen måste det också finnas utrymme för många olika åsikter under samma politiska etikett!
Kerstin,
Hur många gånger ska jag behöva upprepa för dig att WSWS inte är och aldrig har varit med i Fjärde Internationalen? Du bara vevar på trots att jag påpekat detta vid minst två tillfällen på din bloggs kommentarsfält.
Benny Åsman:
Eftersom de skriver att de är medelammar på sin blogg, så måste jag ju utgå från det. Vad menar du att de är annars?
Kerstin: Det står på sidan att de är medlemmar i International Committee of the Fourth International (ICFI). Det är en helt annan organisation än den SP är med i.
Erik.
Tack för svar.
En liten sak i sammanhanget, kan man tycka, men bland dem som är aktiva och i flera större länder organiserar märkbara krafter inom arbetarrörelsen är det inte fråga om DEN fjärde internationalen, utan vilken av dem. Det finns 9 sådana världscentraler, med oförenliga meningsmotsättningar mellan sig, och alla i en storleksordning som varierar mellan smågrupper till partibyggande. Dessa centraler har s k sektioner i några eller t o m många länder. Dessa centraler är USFI (där SP ingår), AIN/FI, CWI, IMT, Lutte Ouvriere/UC, UIT/FI, LIT/FI, CIR och förbundet för en Femte International. Sedan finns det sex eller sju ytterligare avknoppningar, däribland WSWS, som Kerstin brukar återkomma till. Bara Åsman och någon annan insnöad ambassadör kan tro sig skapa någon reda genom att slå på proklamationstrumman. Vad han mest av allt ger uttryck för sammanfattade Trotskij kort och koncist inför grundningsmötet av Fjärde Internationalen 1938: ”Mänsklighetens kris REDUCERAR SIG TILL det revolutionära ledarskapets kris” (min stiländring/boa). Men ingen ska låta sig förvånas, för Åsman går fram som en Messias och då behövs varken sanningar eller klarhet.
Messias för USA-imperialismen menar du förstås.
Nej, Kerstin, det är inte så jag menar. Arbetarrörelsen har ALLTID verkat i en svårartad balansgång, så länge den varit levande och klasskampsoppositionell. Från den jungfruliga Chartiströrelsen i engelsk 1830-tal till våra dagars, t ex, grekiska stridbarhet från arbetsplatser och arbetarorganisationer. I denna rörelse har det uppstått skiktningar och ledningsorgan, som skaffat sig sina egna och avskilda mål, förenat med privilegier och maktmonopol. Med långvariga och ytterst destruktiva följder (för arbetarrörelsen) gäller det socialdemokratins pampvälde och kommunistbyråkratiska världsrörelsen. ÖVERLÖPERIET förvandlade dessa processer från urtatning till bålverk mot en levande arbetarrörelse och klassmedveten mobilisering (socialdemokratin fr o m 1914; kommunisterna fr o m 1935). Kilden&Åsmans överlöperi har försigått på marginalen, inte i någon massrörelse. Dom vilseleder och är ytterst opålitliga, men är inte i stånd att själva trycka ned den behövliga anti-imperialistiska solidariteten med stridande befolkningar i arabvärlden.
Vad som kommer till är detta med solipsismen (eller messianism): övertron på att man själv kan omforma världshistoriska samband och klasskrafter genom sina egna sensuella impulser, som andra har att berömma och känna sig riktigt vägledda av. I ovannämnda arbetarrörelsehistorik har överlöperiet drivits fram av byråkratiska apparater. Men till bilden hör att förgrundsgestalter i samma led – t ex Bernstein i tysk och Danielsson i svensk socialdemokrati; Sinoviev från rysk och Lukacs från ungersk kommuniströrelse – UNDER EN PERIOD härjade fram som den tidens solipsister: visste svaren på rörelsens alla problem och frågor, som vid närmare påseende visade sig vara plattityder och genvägar. Kilden&Åsman kommer att avslöjas och isoleras, inte åstadkomma någon ny fornkyrka för bredare gruppers överlöperi. Deras ”ledare” (för i den självbilden verkar dom) består av TOTALT grundlösa tankelinjer i så avgörande frågor som klassanalyser av befolkningsmotsättningar, striden om ledarskapet över arbetarrörelsen, handlingslinjer för enhet, drivande krafter bakom ekonomikrisen och imperialistiskt världsherravälde. Lägg sedan till att de aldrig visat prov på något som kommer i närheten av strategiskt program, varvid bilden blir fullkomligt klar: de är inte bara solipsister,. de har inget existensberättigande som annat är blogg-tyckare i den allmänna floran av bloggeriet. Själv vore jag nöjd med en sådan ställning (som jag inte klarar av), men i deras fall kunggör de ”ledare”.
Sakfråga: Var det verkligen 3-5 augusti i Degerfors…?
Var det inte något senare…?