JAG VAR I Östeuropa 1989 och rapporterade om de revolutioner som störtade de förstelnade kommunistiska diktaturer som ledde till Sovjetunionens sammanbrott. Det var en tid av hopp. I och med upplösningen av det sovjetiska imperiet blev Nato urmodigt. President Michail Gorbatjov kontaktade Washington och Europa för att bygga en ny säkerhetspakt som skulle omfatta Ryssland. Utrikesminister James Baker i Reagan-administrationen, tillsammans med den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher, försäkrade den sovjetiske ledaren att om Tyskland enades skulle Nato inte utvidgas utanför de nya gränserna. Åtagandet att inte utvidga Nato, som också gjordes av Storbritannien och Frankrike, tycktes förebåda en ny global ordning. Vi såg fredsutdelningen dingla framför oss, löftet att de enorma utgifter för vapen som kännetecknade det kalla kriget skulle omvandlas till utgifter för sociala program och infrastrukturer, som länge hade försummats för att ge näring åt militärens omättliga aptit.
Det fanns en nästan universell förståelse bland diplomater och politiska ledare på den tiden, att alla försök att utvidga Nato var dåraktiga, en obefogad provokation mot Ryssland som skulle utplåna de band av glädje som uppstått i slutet av det kalla kriget.
Så naiva vi var. Krigsindustrin hade inte för avsikt att krympa sin makt eller sina vinster. Den föresatte sig nästan omedelbart att rekrytera de tidigare kommunistländerna till Europeiska unionen och till Nato. Länder som gick med i Nato, som nu inkluderar Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, Kroatien, Montenegro och Nordmakedonien, tvingades omstrukturera sina militärer, ofta genom stora lån, för att bli kompatibla med Natos militära hårdvara.
Det skulle inte bli någon fredsspridning. Natos expansion blev snabbt en mångmiljardsuccé för de företag som hade tjänat på det kalla kriget. Om Ryssland inte skulle gå med på att återigen vara fienden, skulle Ryssland tvingas att bli fienden. Och här är vi nu. På randen till ännu ett kallt krig, ett som bara krigsindustrin kommer att tjäna på medan, som W H Auden skrev, de små barnen dör på gatorna.
Konsekvenserna av att driva Nato ända upp till gränserna mot Ryssland – det finns nu en Nato-missilbas i Polen 16 mil från den ryska gränsen – var välkända för beslutsfattarna. Ändå gjorde de det. Det var inte geopolitiskt vettigt. Men det var kommersiellt vettigt. Krig är trots allt ett företag, ett mycket lukrativt sådant. Det är därför vi tillbringade två decennier i Afghanistan, även om det fanns nästan universell konsensus efter några år av fruktlösa strider, om att vi hade vadat in i ett gungfly som vi aldrig kunde ta oss igenom.
I en hemligstämplad diplomatisk not, som erhållits och släppts av WikiLeaks daterad den 1 februari 2008, författad i Moskva, och skickad till de gemensamma stabscheferna, NATO-European Union Cooperative, National Security Council, Russia Moscow Political Collective, försvarsdepartementet och utrikesministern. Där fanns det en otvetydig förståelse för att en utvidgning av Nato riskerade en eventuell konflikt med Ryssland, särskilt över Ukraina.
”Ryssland uppfattar inte bara omringning [från Nato] och ansträngningar för att undergräva Rysslands inflytande i regionen, utan fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska säkerhetsintressen”, står det i noten. ”Experter säger att Ryssland är särskilt oroat över att de starka motsättningarna i Ukraina om Natomedlemskap, med en stor del av den etnisk-ryska gemenskapen mot medlemskap, kan leda till en stor splittring, som inbegriper våld eller i värsta fall inbördeskrig. I detta fall måste Ryssland besluta om man vill ingripa. Ett beslut som Ryssland inte vill ställas inför. […] Dmitri Trenin, biträdande direktör för Carnegie Moscow Center, uttryckte oro över att Ukraina på lång sikt var den mest potentiellt destabiliserande faktorn i förbindelserna mellan USA och Ryssland, med tanke på den nivå av känslor och smärta som utlöstes av landets strävan efter Natomedlemskap. […] Eftersom medlemskapet förblev splittrande i ukrainsk inrikespolitik skapade det en öppning för rysk intervention. Trenin uttryckte oro för att grupperingar inom det ryska etablissemanget skulle uppmuntras att lägga sig i, stimulera USA:s främsta uppmuntran att motsätta sig politiska krafter och lämna USA och Ryssland i en klassisk konfrontationsställning.”
Obamas administration, som inte ville öka spänningarna med Ryssland ytterligare, blockerade vapenförsäljningen till Kiev. Men denna försiktighetshandling övergavs av Trumps och Bidens administrationer. Vapen från USA och Storbritannien strömmar in i Ukraina, en del av de 1,5 miljarder dollar i utlovat militärt bistånd. Utrustningen innehåller hundratals sofistikerade Javelins och NLAW anti-tank vapen, trots upprepade protester från Moskva.
Förenta staterna och dess Nato-allierade har inte för avsikt att skicka trupper till Ukraina. De kommer snarare att översvämma landet med vapen, vilket är vad de gjorde i konflikten mellan Ryssland och Georgien 2008.
Konflikten i Ukraina ekar av romanen Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel Garcia Marquez. I romanen erkänns det av berättaren att ”det aldrig hade funnits en död mer förutbestämd” och ändå kunde eller ville ingen stoppa den. Alla vi som rapporterade från Östeuropa 1989 kände till konsekvenserna av att provocera Ryssland, och ändå är det få som har höjt sina röster för att stoppa galenskapen. De metodiska stegen mot krig fick eget liv och förde oss som sömngångare mot katastrof.
När Nato expanderade till Östeuropa lovade Clintons administration Moskva, att Natos stridstrupper inte skulle stationeras i Östeuropa, vilket var den avgörande frågan om 1997 års grundlag mellan Nato och Ryssland om ömsesidiga förbindelser. Detta löfte visade sig återigen vara en lögn. Sedan 2014 stödde USA en kupp mot Ukrainas president Viktor Janukovytj som försökte bygga en ekonomisk allians med Ryssland snarare än med EU. När Ukraina väl har integrerats i EU, ser resten av Östeuropa som nästa naturliga steg en integration med Nato. Ryssland, som skrämdes av kuppen, oroades över EU:s och Natos ouvertyrer och annekterade sedan Krim, som till stor del befolkades av rysktalande. Och där med blev den dödsspiral som ledde oss till konflikten som för närvarande pågår i Ukraina blev ostoppbar.
Krigsstaten behöver fiender för att leva vidare. När en fiende inte kan hittas, tillverkas en sådan. Putin har, som senator Angus King säger, blivit den nye Hitler, och är ute efter att ta Ukraina och resten av Östeuropa. De kraftfulla ropen på krig, som skamlöst upprepas av pressen, rättfärdigas genom att dräneras på det historiska sammanhang som konflikten kommer ur, då vi upphöjer oss själva till frälsare och vem vi än motsätter oss, från Saddam Hussein till Putin, som ny nazistledare.
Jag vet inte var det här kommer att sluta. Vi måste komma ihåg, som Putin påminde oss om, att Ryssland är en kärnvapenmakt. Vi måste komma ihåg att när man öppnar Pandoras ask släpper den lös mörka och mordiska krafter som ingen kan kontrollera. Jag vet detta av egen erfarenhet. Matchen är igång. Det tragiska är att det aldrig var någon oenighet om hur branden skulle börja.
Chris Hedges
Ett stycke mycket välskrivet debattinlägg till förslag att ta del för varje intresserad över vad sker på den storpolitiska arenan, där myntet – hur man än vänder och vrider på det – består av två sidor. Önskat att denna intressanta upplysning hade givits plats i något av vårt stora medieutbud. DN, AB, SVT, SR.
Ryska ledningens val
Gör inget: vilket ger Nato möjlighet att ”vinna” (eller hota) genom att använda kärnvapen först.
Invadera Ukraina: och avslöja sig som lika goda kålsupare som andra stormakter.