LJUSET ÄR SOM målat av Vermeer – värmande, vackert, välkomnande. Det dansar av dammkorn och svunna samtal i lokalen. Sorlet är dämpat, gästerna ganska få. Eftermiddagen är ännu inte över. I ett av hörnen har Lars satt sig, med den rutinerade restauranggästens längtan efter överblick och uppsikt.
Timmarna rinner undan. Allvar varvas med skratt. Som alla svenska män på lokal pratar vi snart om kvinnor. Men idag är Lars Forssell mer än vanligt intresserad; han har ett medvetet mål med sina frågor. Och snart övergår de till att bli något av ett stillsamt förhör om mina erfarenheter.
Det är alltid märkvärdigt lätt att prata med Forssell. Trots skratten och de gemensamma intressena litteratur och lärdomshistoria blir alltid allvaret och det som tränger sig på i ens egen lilla verklighet en självklar del av samtalet. Men Lars låter det smyga sig in, på tå, för att det inte ska få tillåtas breda ut sig och ta överhanden. Ty de flesta av våra livserfarenheter liknar ju varandra intill förväxling och kan därför bli lika tröttande och trist att lyssna på som andras drömmar.
Där är Lars exemplarisk. Han lirkar upp det väsentliga såsom i förbifarten. Ibland påminner ett samtal med Lars Forssell om vissa av hans dikter. Det avgörande ringas målmedvetet in utan att sägas fullt ut. Där ges alltid plats för läsaren. Författaren Forssell – likaväl som människan Lars – aktar sig för att sluka allt syre själv. Den konsten har skribenten Lars Forssell behärskat ända sedan gymnasieåren och i sina essäer alltmer drivit till sin fulländning.
Förhöret fortsätter. Frågorna blir allt envisare.
“Hur många gånger har du varit kär på riktigt allvar?” frågar Lars.
Mina svar och Lars intima frågor framförda med samma självklarhet som om vi pratade om valutamarknadens fluktuationer – eller Boris Vians egendomliga ovana att aldrig tvätta sig under långa perioder – och vad vi senare sade, vad vi i djupaste förtroende bytte med varandra, behåller jag för mig själv. Lars behövde material till en kortare pjäs och var därför ovanligt målmedveten med frågor under en mer koncentrerad stund Men ett par ord av Lars återkommer ofta.
“Det är som att ha humlor i pungen”, summerade Lars Forssell den eftermiddagens funderingar.
Egentligen skulle jag enbart leta efter ett citat, blev fast i minnen, skrev om texten ovan en aning och hoppas att nya läsare finner fram till Forssells fantastiska böcker. Den som inte alls är intresserad av lyrik ska – förslagsvis – börja med Vänner. Den som är mer orienterad mot poesi ska – förslagsvis – börja med Vänner och sedan gärna diktsamlingen Ändå.
Ja, jag saknar Lars Forssell.
En natt snart ringer han. Jag vet det. Det är en rörelse inom mig som börjar burra tyst, mycket tyst. Sedan tilltar den lite i styrka. Då vet jag. Snart, en svidande svart natt då tankarna är som gamla klibbiga spindelnät, ja då ringer Lars och säger: “Har det hänt något värt lyssna till?” Och så kommer skrattet, ett skratt som inte enbart fick hela Lars ansenliga kroppshydda att vildsint guppa utan en hel värld att skakas om en aning, en kort liten stund.
Texten först publicerad på Facebook
En fantastisk fin och ”enkel” läsupplevelse som träffar till den grad att jag vill läsa mer av såväl Lars Forsell som Christer Enander.
Ja, det är verkligen kul att Crister (!) Enander börjar medarbeta här. Hjärtligt välkommen!