Ture Nerman läser ett nyutkommet nummer av Trots allt! år 1942.
TURE NERMAN (1886-1969) debuterade år 1909 som tjugotreåring med diktsamlingen Nidvisor och solsalmer som togs emot med de mest varierande pressuttalanden:
”Den usla litteraturen, hvarpå vår tid är så rik, har här fått en makalös tillökning.” (Posttidningen)
”– en hop råheter, vridna ihop i buntar, men i fullständig saknad av poetisk flykt och kulturell bärkraft. – läsningen av hans bok värkar ungefär som intagandet av ett kräkpulver.” (Falkenbergsposten)
”– ett briljant humör, som energiskt tar Gud, kvinnan och bourgeoisin i upptuktelse och som inte skräder orden.” (Fredrik Böök i SvD)
”Det är en friboren ande som strävar mot ljuset, en som inte vill låta binda sig av gängse fördomar, och sådana behöva vi många i vårt land.” (Blekinge Folkblad)
Man kan utan vidare konstatera att detta var en rivstart på en synnerligen bred och varierad karriär som politisk verksam och skribent under ett långt liv. Vad sägs till exempel om den här dikten i debutboken:
Vi är glada hädare,
lättsinnigt sjungande smädare,
trotsiga lagöverträdare –
ur vägen, ur vägen, Guds barn!
Skrattande stormar vi fästen och murar,
med våra segersmattrande lurar
blåser vi undan himmelens flarn.
Mot skyn vi höjer fanorna,
gäckas med paradisanorna.
Fram på de fria banorna
dansar vårt unga tåg!
Vi skrattar försmädligt åt kyrkor och präster
åt pappersbrödsgyckel och portvinsfäster.
Lust och liv firar fäst i vår håg!
Och kallas vi trosförrädare
och heliga tings försmädare
och gudlösa råa hädare –
det skrattar vi hädiskt åt!
De andra må gärna behålla sin himmel,
vi lever för lyckan i värdarnas vimmel
och det lyser dock glittrande sol på vår stråt!
Men Ture Nerman förknippas ändå mest med den antinazistiska tidningen Trots allt! som han gav ut från oktober 1939 till januari 1952. Tidningen hade devisen Varken tysk eller ryss – svensk och människa som han tagit från Karl Liebknechts text Trotz alledem!
Där angav han redan i tidningens första nummer dess inriktning så här:
”Hänsyn till svenska staten och folkets fred får aldrig tysta vårt samvete, aldrig hindra oss att tänka och säga vår ärliga mening om rätt och orätt. Den får inte vägra oss att vara människor.”
Tidningen blev en nagel i ögat på den svenska regeringen, konfiskerades åtta gånger och blev från början av år 1940 belagd med transportförbud. Ture Nerman åtalades i november 1939 med anledning av en artikel med rubriken ”Hitlers Helvetesmaskin” för smädelse av främmande makt. En tryckfrihetsjury ansåg honom skyldig, han dömdes till tre månaders fängelse vilket han avtjänade på Långholmen.
När jag läser om Ture Nerman i Svensk Uppslagsbok från 1951 och på nätet imponeras jag av bredden i hans verksamhet och stora produktivitet. Själv har jag dock bara en bok av honom. SVENSK OCH RYSS med undertiteln Ett umgänge i krig och handel som år 1946 kom ut på Saxon & Lindströms förlag. Den behandlar på 367 sidor handelsförbindelserna mellan Sverige och Ryssland från forntid och framåt samt parallellt med detta de många krig mellan varandra och övriga Europas stater som våra länder varit inblandade i.
Ture Nerman nämner i sitt förord ett memorial som Axel Oxenstierna i november 1615 skickade med de svenska ombud som var på väg att underhandla med ryssarna i Narva där han förklarade:
”Jag bekänner och tillstår gärna ingenting vara vår stat och fädernesland bekvämligare, nyttigare, säkrare, ja, nödigare än fred med ryssen … ”
En i dagsläget nog så aktuell kommentar som Ture Nerman understryker ytterligare när han avslutar bokens sista kapitel med följande påpekande:
”Om det väsentliga för mänskligheten är fred och fredlig samverkan till släktets fromma, då måste svensk och ryss till sist, efter alla sekel av skräck och hat, försöka förstå varandra och leva som goda grannar i fredlig samverkan. De måste för det första äntligen upptäcka varandra och för det andra nå ett intimt umgänge, ekonomiskt som kulturellt. När två länder äter varandras mat och klär sig i material från varandra, när deras vardagsliv bygger på inbördes varuutbyte, då blir de för varandra människor och likar. Då, men först då, blir folken på allvar vänner, därför att då behöver de varandra. Det är därför handeln har en så oerhörd och grundläggande betydelse internationellt och i detta fall mellan svensk och ryss.”
Sonen Bengt var också en kämpe värd att nämnas. Han var bl a med och startade journalisthögskolan i Stockholm. Skrev tio böcker, bl a några diktsamlingar och boken Massmedieretorik som utkom 1973. Där beskriver han mediefabriken och den styrning och ofrihet journalisterna arbetar under. Han hävdar att de journalister som säger att de skriver fritt antingen har arbetsgivarens åsikter och verklighetsbild med sig från början eller blivit så styrda och indoktrinerade under sin tid på jobbet att de inte längre inser att de är styrda av arbetsgivarens förväntningar. Bengt Nerman avslutade ”karriären” 1997 med den ständigt aktuella boken Den offentliga lögnen, varur jag citerar följande:
”Slutdebatten i TV krönte vad som kanske är den grövsta kränkningen av svenska folket och av demokratin i modern tid. Där satt politikens huvudmotståndare sida vid sida och utlovade var sitt EU: ett borgerligt om vi röstade på Carl Bildt och ett socialdemokratiskt om vi följde Ingvar Carlsson. Tillsammans sa de ’Tro på oss, Lita på oss!’ Sällan har klyftans innebörd stått klarare.”
Klyftan han avser är den mellan dem där uppe och dom där nere. Bengt ser också den kränkning media utsätter oss för, något som jag själv lider mycket av. Jag blir heligt förbannad och vanmäktigt upprörd flera gånger dagligen p g a av den kränkning Bengt beskriver så här i Den offentliga lögnen:
”Kränkning både för att man förnekar människors verklighet och för att man tror folk är så dumma att de går på det.”
Idag har Sverige blivit närmast totalitärt. Bengt såg det komma redan 1997:
”När man idag från nyliberalt håll försvarar individens frihet, försvarar man i själva verket det som är det största hotet mot denna frihet. Man försvarar kapitalet mot det demokratiska samhället, som idag har ärvt ’statens’ roll. Det är denna förvandling av de liberala begreppens innebörd som gör den nyliberala friheten till lögn. Frågan är om inte vi, med det allt starkare beroendet av den ekonomiska makten, med klassklyftorna, arbetslösheten, massmediernas enorma maktsamling, informationsbruset och det offentliga ljugandet går in i en allt djupare fångenskap. En fångenskap som djupnar när vi inte erkänner den.”
Pust. Det sista är riktigt tunga bitar, som jag ständigt bär inombords. Så läs inte boken Den offentliga lögnen, den gör dig olycklig. Jag avslutar med ett konstaterande ur boken:
”Korrekta ’nyheter’ och ’fakta’ gör rationella beslut möjliga.”
Tack Magnus Berg!
Och Naturligtvis, Tack Henrik Linde!
Jag kommer att vara på bra humör åtminstone idag.
Brukar trösta mig med att hänvisa till Hans Rosling: Mediernas uppgift ÄR inte att informera oss så att vi förstår världen bättre. (fast vi alla – nästan – önskar det)
Den informationen får vi söka på annat håll.
Det starkaste Ture Nerman skrivit är nog dikten Lögnen, som utspelar sig på slagfältet vid Lunéville under första världskriget med dialogen mellan de två döende socialisterna Jean Barrais och dr Frank. Jag brukar läsa den högt och får alltid en klump i halsen.
Dock saknas det en tråkig detalj i Lindes artikel. Jag erinrar mig min egen artikel här på bloggen ”Per Ahlmark – ett tragiskt livsöde” efter Ahlmarks död. Peter Wolodarskis minnesartikel i DN var naturligt nog mer positiv, men även han medgav öppet att Ahlmark ”trampat fel” i synen på kriget i Irak.
53 år efter Ture Nermans död bör man inte förtiga hur han under sina sista år trampade fel i Vietnamfrågan. Att han blev både en glödande antinazist och antikommunist när han lämnade SKP på 30-talet är inget att säga om. Det kom att prägla även Trots allt! Men i Vietnamfrågan ledde antikommunismen honom fel, när han öppet stödde USA och dess marionetter i Saigon. Vi får aldrig veta hur han resonerat, om han levat sex år längre och fått uppleva USA:s nederlag.
Hej Benkt L!
I boken ”Kommunister” från 1949 skriver TN på s 10 att Västern är den ledande kraften med sina fri-och rättigheter världsledande. Han hyser en rädsla inför Österns väldiga folkmassa med en primitiv människosyn.
Kanske kan man ana TN syn att USA bör fostra Vietnam på 1960-talet.
Boken är en hyllning till 30-årsjubileumet av bildandet av Kommunistiska Internationalen. Från Komintern till Kominform.
1914 skrev TN ”Kina åt kineserna” den finns att läsa på Myrdalbiblioteket och att låna på Depåbiblioteket i Umeå. Fjärrlån.