”Efter att lättkränkta och våldsamma människor startat ett upplopp, attackerat både poliser och polisbilar och hindrat Paludan från att hålla sitt tal, vill polisen alltså inte ’konfrontera’. Det känns… tja, vad ska jag säga. Det känns kymigt, helt enkelt. Ovärdigt, på något sätt. Det är ju polisens uppgift att faktiskt ta just sådana här konfrontationer, för vem ska annars göra det? När de lägger sig platt, tills våldsverkarna har tröttnat på att slå sönder polisbilar och bete sig som kräk i största allmänhet, signalerar det att hela samhället backar för vissa kriminella element och deras krav. Har vissa rätt att starta upplopp, eller hur är det egentligen?”
Och varför i all världen ger svensk polis demonstrationstillstånd för en dansk extremhögerorganisation, att hålla en manifestation med koranbränning i ett muslimsk befolkat utanförskapsområde? Maken till dåligt omdöme får man leta efter, om det inte handlar om att man medvetet, av politiska skäl, vill få till stånd negativ publicitet för en grupp i samhället. Och varför finns ingen kommentar med av Lindelöf?
Efter kravallerna i Linköping, Norrköping och Örebro kommer jag osökt att tänka på den 20 december 1967. Den gången backade inte polisen. Tvärtom, de väntade utanför Folkets hus där det hållits ett solidaritetsmöte på sjuårsdagen efter bildandet av FNL i Vietnam. Poliser väntade och var beredda på att gå till attack – innan något olagligt hade skett. Deltagarna, 1.500 stycken, kom ut ur huset. (jag har sparat ”Förhör om polisbrutaliteten 20 december 1967”, Zenits förlag, 1968, för den som vill gå till källorna) och 300 poliser slog omedelbart till. Trots det ojämna styrkeförhållandet (1:5) tvekade inte polisen. Den utnyttjade sitt våldsmonopol. Och dagarna efter skrev poeten Petter Berman den sedermera kända dikten, Den 20 december 1967.
Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
I varje hand en piska.
Och det var inte Petersburg 1905 –
Människorna gick framåt.
Ryttarna gick framåt.
De skingrade människorna;
Slog arresterade och slog igen.
Och det var inte Petrograd 1917 –
/…/
Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
Förrän den 20 december 1967,
då så mycket Sverige gick förlorat.
/…/
Den gången slog vi inte sönder och brände polisbilar (Vad är notan på det och vem ska betala?) Vi plundrade inte bilar på diverse polisutrustning. Vi bara hävdade vår rätt att demonstrera mot USA:s krig i Vietnam. Och polisen hävdade sitt våldsmonopol – rätt eller fel? Idag löper muslimska förortsgäng amok. Och ställer sig triumferande på sitt byte, den brinnande polisbussen. Polisen backar. Det är sannerligen ett paradigmskifte ”i landet Sverige som jag älskar”.
Det talades om gatans parlament när 40-talisterna var unga och demonstrerade. En orättvis beskrivning i jämförelse vad som sker idag, med tanke på att detta hände under 60-70 talets solidaritetsyttring när almarna skulle försvaras i Kungs-trädgården och demonstrationer förekom mot krigets hemskheter under kriget i Vietnam.
Och nu skriver vi 2022. Finns det ett annat ord som beskriver vad som händer idag när polisen inte lyckas med sin primära uppgift? Nämligen att försvara det fria samhällets fundament som delvis bygger på vårt lagboksförda rättssystem. Att polisen, vår interna försvarsmakt, måste fly för sina liv får anses som ett mycket allvarligt demokratiskt problem med tanke på vår grundlagsfästa sköra demokrati. En ordning som numera delvis tagits över och tillämpas av utomparlamentariska organisationer i ett system helt utanför allmän insyn. Problem av den allvarligaste art som inte tyder på att minska, utan det fortlöper i ett alltmera parallellt rättssystem och samhälle som består av svårt segregerade strukturer.
Verkar kanske som en illa tilltagen analys. men något har hänt och pågår som i alla föränderliga samhällssystem. Dessvärre sker denna förändring inte till det bättre.
Att införa skärpta straff är en åtgärd på kort sikt, men löser inte problemens kärna. En mera djupgående analys måste till som leder mot ett samhällsbygge utifrån de enkla ledorden – frihet, rättvisa och jämlikhet. Förvisso slitna och väl använda ord som kan låta flummiga, men ikke för ty, de är en utmärkt grund att bygga något hållbart, med många goda krafters vilja.