ALLT ÄR NU sagt, många gånger om. Rimliga förklaringar finns tillgängliga för dem som vill veta. Vad man säger på alliansfriheten.se, vad andra Natokritiska röster framför ute i marginalen, vad enstaka äldre och erfarna Natoskeptiska politiker och diplomater framför i de stora tidningarna eller vad mina medarbetare och jag säger här är nu mest upprepningar. Fronterna i vårt mediekrig är helt fastlåsta.
Natomedlöparna dominerar scenen helt efter att Ryssland den 24 februari drog igång sin invasion, eller militära aktion som de kallar det. Då tog de nacksving på alla som påstått att Ryssland inte skulle invadera Ukraina. Triumfatoriskt drog de fram över TV-skärmar, tidningssidor och i sociala medier med nyvunnen självsäkerhet och övertygelse. ”Ha ha, vad säger ni nu, ni som inte trodde Putin skulle invadera! Nu måste vi snabbt gå med i Nato.”
Vi Natomotståndare hamnade i en omöjlig position, likt den som drabbade världens kommunister då Molotov-Ribbetropp-pakten slöts 1939. Då fick Västvärlden (Storbritannien m fl) sitt slutgiltiga bevis på att Sovjet och Tyskland var lika goda kålsupare, vilket västsidan sedan dess har odlats som sin sanning. Att det sedan blev en stor fördel för Västvärlden – med Storbritannien i spetsen – att Nazityskland 1941 tågade mot kommunisterna i Moskva istället för att invadera de brittiska öarna kan man lätt räkna ut genom att betrakta siffrorna på antal stupade i olika länder fram till krigsslutet 1945.
Den gången kan man säga att Västvärlden förde ett krig med Sovjetunionen som proxy på ett liknande sätt som de idag använder Ukraina i sitt krig mot Ryssland. De väntade i det längsta tills Wehrmacht var kraftigt försvagat av operations Barbarossa innan de gick in med trupper på marken i stor skala. Problemet för Västvärlden idag är av samma typ som för Nazityskland 1939 i sitt försök att knäcka Sovjet. I ett konventionellt krig är det fortfarande omöjligt att besegra Ryssland.
Västvärldens ledare verkar nu besjälade av denna vansinniga idé att det via detta Ukrainakrig ska gå att knäcka Ryssland. Att det med stor säkerhet leder till ett militärt världskrig med de två största kärnvapenmakterna på varsin sida anses uppenbarligen som en risk man måste ta. Det är en helt vansinnig plan, som i Ryssland kommer att uppfattas som ännu en invasion från väster. En sådan utveckling av detta krig kommer att svetsa samman 140 miljoner ryssar med Putin till en ointaglig fästning.
Sveriges huvudstupa anslutning till Nato är en förberedelse för detta omöjliga storkrig. Allt prat om ”säkerhetsgarantier” under själva inträdesprocessen visar att man faktiskt räknar med att krigshandlingar kan komma. Ett Natomedlemskap skulle dessutom försvaga vår försvarsvilja, eftersom halva befolkningen är emot Nato.
Vi har ingen enda politiker med tillräcklig resning, mod och förtroende som kan ställa sig upp, slå näven i bordet och säga: Stopp, nu måste vi sätta oss ner in lugn och ro och sortera begreppen. Den brådska, krigshysteri och tanklöshet som råder just nu kan få oanade konsekvenser. Nooshi Dagostar, riksdagens enda nejsägande partiledare, är för kort i rocken för detta. Alla andra i ansvarig ställning är redan på väg in i denna närmast ödesbundna eskalering som Västvärlden håller på att dra oss in i.
Folkliga protester är det enda som återstår. Slut därför upp i de demonstrationer som kommer att ordnas. De kommer att annonseras här i högerspalten.
Knut Lindelöf målar upp en möjlig framtida händelseutveckling. Jag spår annorlunda: 1) Ryssland förlorar i ett begränsat krig i vilket Natostaterna är ”icke krigförande” (d v s krigar på alla sätt utom att egna trupper sätts in i kriget). 2) Direkt krig mellan Ryssland och Natostater utbryter ej, än mindre kärnvapenkrig. 3) När de ryska trupperna drivits ut ur Ukraina kan det bevisas att de dödat och plågat tiotusentals, kanske över hundratusen oskyldiga civilister, dels på order och dels på eget initiativ. 4) Detta vänder folkopinionen i Västvärlden (och i viss mån i andra länder) mot Ryssland för årtionden framåt, och mot ifrågasättande vänster (som lindelof.nu), och denna vänster hamnar i ett svårt och än mer marginaliserat läge.
Ni behöver inte påpeka misstag och brott som Förenta staternas och Ukrainas regeringar begått, som svar på vad jag skrev om ryska brott. Jag skrev om hur opinionen i Västvärlden kommer att utvecklas, inte om hur historien verkligen har varit under efterkrigstiden.
För övrigt noterar jag jag att Knut L har ändrat sig från att ”Ryssland kan inte förlora i Ukraina” till “Ryssland kan inte förlora i Ryssland”.
En annan värld hade kunnat vara möjlig. Gonzalo Lira.
Så klart, viktigt att alla goda krafter försöker mobilisera mot ett Svensk Nato-inträde.
Bland annat, med tanke på förlusten av Östersjön som fredens hav, får vårt eventuella medlemskap betraktas som ett ödesdigert misstag. Förmodligen Sveriges sista fäste som en fri röst på världsarenan för fred och nedrustning.
Därtill ett stor historisk nederlag för sossarna som parti till vänster, vilket kommer att få följdverkningar på sikt i fråga hur den unga generationen värderar deras av hävd starka idé utifrån sin folkrörelseförankring och tradition som ett parti för de svagas röst. Märk väl; det finns ett näraliggande kongressbeslut mot ett Nato-medlemskap och därtill har ett antal respekterade s-veteraner också med väl underbyggda argument sagt nej.
Att mobilisera en rörelse underifrån med kraft och påverka när detta betongpartis inre krets bestämt sig låter sig nog inte göra. Det visar dessvärre ett antal spår som tydligt förskräcker. När det dessutom finns en total uppslutning från samtliga högerpartier i Riksdagen ser det onekligen illa ut.
Möjligen det sista halmstrået går att finna om S-kvinnorna, SSU och Socialdemokraterna för tro och solidaritet förmår att kraftfullt påverka och sätta partiets grundvalar i gungning.
I torsdags talade Hr Natogeneralen i SvT. På bästa sändningstid. Och alldeles oemotsagd.
En slags ”specialist” var inkallad. Men han hade samma åsikt som herr Nato, Stoltenberg.
Fortfarande efter två dagar är jag för matt för att hitta något bra sätt att reagera.
Främmande makt talar alltså till oss rakt in i våra vardagsrum.
Som den naturligaste sak i världen. Liksom.
Jag är för gammal för att orka med det här. Hoppas att inte Allt går åt helvete innan min stund på jorden är avslutad.
Barnbarnen, sex stycken. Ska de leva i förnekelse ända tills den slutgiltiga bomben briserar?
”annonseras här i högerspalten”
Hur kan vi som använder mobiler se denna info?
Tack för ditt viktiga arbete!
…
Svar direkt: Scrolla ner i botten. /KL
BEGRIPER MAGDALENA ANDERSSON?
Jag hoppas att följande ord blir lästa av Magdalena Andersson, och det kan vara möjligt eftersom hon har medhjälpare som scannar nätet och ser till att åtminstone en del av vad som handlar om henne hamnar under hennes ögon.
Begriper Magdalena Andersson att om hon fullföljer detta race in i Nato, så ger hon det socialdemokratiska partiet en dödskyss?
Sympatisörer och partimedlemmar häpnar över att partidistrikten fick bara fem veckor på sig, vilket lär ha skurits ned till tre veckor, för att kanske peta åt sidan partiets Nej till Nato. En så stor fråga skulle alltså snabbt behandlas under trycket från en dånande propaganda för Natomedlemskap.
Magdalena Andersson borde ha sagt från första början att partiets Nej är grundligt diskuterat och beslutat. Det nya säkerhetspolitiska läget innebär inte alls att Sverige genast ska gå med i Nato. Både det gamla och det nya säkerhetspolitiska läget mår bäst av att Sverige, Finland, Österrike, Schweiz och Ukraina står utanför Nato.
Sanningen om vad som pågår sipprar fram trots den dånande propagandan. Det som pågår är en kraftmätning mellan Ryssland och Nato, efter att Ryssland under många år har visat ett närmast oändligt tålamod med Natos press österut och krigsförberedelser. Om Sverige nu hastigt ansluts till Nato, och partimedlemmar och sympatisörer snart inser att de blev lurade så blir det slutet för partiet om inte positiva krafter orkar städa upp.
Vad som också återstår är att den som har socialdemokratiska bekanta med inflytande genast kontaktar sådana.
Partistyrelsemöte lär bli 15 eller 17 maj.
Om det är söndag 15 maj, så lär styrelsemöten i partidistrikten, 26 st, bli söndag 8 maj, möjligen lördag 14 maj.
Ring så snart det bara går.
Jan Arvid G!
Å ena sidan hoppas jag att du har rätt, men å andra sidan vore även din framtidsprognos endast ett steg på vägen till nästa stora krigsutbrott.
Har glömt var jag hittade följande klipp, men det var bra och nyanserat i en svart-vit åsiktskorridor. Har en kompis som bor i Brasilien som är Lula-vänlig.
Den brasilianske presidentkandidaten och vänsterpolitikern Lula da Silva anser att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och Rysslands Vladimir Putin är ”lika skyldiga” till kriget i Ukraina. Det säger han i en intervju med tidskriften Time. Lula säger att Zelenskyj borde gett efter för Rysslands krav på att Ukraina inte skulle röra sig mot ett Natomedlemskap och istället förhandlat med Putin för att undvika en konflikt. Lula riktar också kritik mot USA:s president Joe Biden.
Biden kunde ha tagit ett flyg till Moskva och pratat med Putin. Det är den inställningen man väntar sig av en ledare, säger han.
Här kommer en film jag hittade igår från 2009 om Ukraina.
ZHYVI-The Living
Tells the story of the tragic events in Ukraine in 1932-33, the genocidal Great Famine
or the Holodomor, and one Welshman’s attempts to tell the world what was happening.
Hur svenskar och deras politiker kan vara så urbota korkade, att de vill stödja vapenindustrin och oligarkerna som äger den, genom att gå med krigs-rörelsen – Nato, visar hur väl propagandan fungerar.
Måtte jag ha fel och bli överraskad, om vi nu ens får rösta, att ett motstånd visar sig.
Men det kanske inte bara är propagandan. Kanske är det något annat, en slags beredvillighet, efter 200 år av fred, att bota den andliga slummern, den självgoda vällevnaden, kort sagt högmodet som verkar ha sänkt sina diaboliska klor i folkets själ.
Blinda, som sömngångare, går mina landsmän mot ett kanske oblitt öde.
Vad kan få folk att vakna?
Är det först smällen av en super-sonic-missil, då det redan är för sent…?
I dagens Ring P1 diskuterades NATO, hela programmet. Där kom det fram vad som rör sig ute i landet i frågan.
På denna blogg har jag inte sett någon kommentar från deltagarna och ledande personer av Fredssamtalen i Degerfors. De har väl pågått i minst 10 år. Minns att, den av mig saknade Bo Persson, undrade vad dom sysslade med efter träffarna.
Officiellt skulle träffarna påverka politikerna. Hur har resultatet blivit? Träffade en som skulle delta, först klagade han att han inte såg något fredsarbete där han var aktiv. Då sa jag att då kan ju du framföra detta i Degerfors. Han svarade ”tror du att jag är pantad!”
Min hållning till sådana elitmöten är, vore det inte bättre att deltagarna startade var sin STUDIECIRKEL, då breddar vi ju fredsarbetet och fler aktivister.
En kommentar i första hand omkring Knut L:s text här och i vilken utsträckning ett folkligt engagemang kan hejda en Sverige-anslutning till Nato – såvida nu inte Turkiets ”nej” till svensk och finsk anslutning för bort frågan från dagordningen.
Jag har nu följt diskussionen inte bara här i forumet, utan också på de mer eller mindre oberoende kanaler som finns på Internet, bl a Duran och Scott Ritter, vilka står för ett mer nyktert betraktande av skeendet i Ukraina och västvärlden (svenska mainstream-media står idag mer för desinformation och fake news än något annat och man bör ta i stort sett allt som sägs där med en nypa salt; deras källor verkar uteslutande vara Ukrainas propagandaapparat och västliga underrättelsetjänster).
Att Ryssland från krigets första dag vinner har stått klart länge (även om det tar längre tid än de flesta förståsigpåare trodde) och det bekräftas från dag till dag när nu Ukrainas stridskrafter i östra Ukraina håller på att malas ned och gå förlorade. Vad som är mest oroande i dagens situation är vilken värld vi kommer ut till när väl striderna börjar mattas av och västvärlden måste acceptera sakernas tillstånd (hur ska ex vis EU klara av att åter börja knyta kontakt med Ryssland efter att i stort sett ”förklarat krig” ekonomiskt under de senaste månaderna – och hur mycket tilltro kan ryssarna ha till EU efter detta?).
Men – det var egentligen inte detta jag skulle skriva om i första hand. Jag har de senaste dagarna med god behållning återvänt till Tage Erlanders memoarer från åren 1949–54 och läst framförallt om de resonemang och debatter som fördes då (med bl a ”Tredje ståndpunkten”) i en situation som till nästan förvillelse liknar dagens och där den yttre pressen på Sverige att gå med i Atlantpakten (som Nato benämndes mest då) var mycket hård och Erlander vred och vände på olika scenarier och beslut att ta. Till slut resonerade han (och SAP) sig fram till att man måste visa mod utåt och stå emot de amerikanska påtryckningarna – och att detta inte innebar att man på något sätt böjde sig för eller gav upp inför Sovjet.
Hur mycket Sverige ändå böjde sig för USA är väl svårt att veta även nu så många år efteråt – men vi vet att svenskt flyg gjorde så nära överflygningar av sovjetiskt vatten att två flygplan sköts ned som en varning från sovjetiskt håll. Därefter tycks det ha lugnat ned sig (förutom givetvis att Sverige haft ett mer eller mindre öppet samarbete med Nato och USA).
Det är intressant att läsa hur Erlander resonerar fram och tillbaka i den spända situation som var. Och då går tankarna till vår kvinnliga statsminister som nu på måndag ska lämna något slags besked om ev ansökan till Nato eller ej. Måtte hon kunna resonera åtminstone någorlunda likt Erlander gjorde då på 50-talet och kunna inse att en anslutning till Nato idag under Ukraina-krisen inte kan ses som något annat än en provokation mot Ryssland och kanske (och detta gäller även Finland) leda till ”markeringar” från rysk sida som inte stannar vid nedskjutning av flygplan. Om inte annat så borde ju Finland tänka sig för både en och två gånger innan man går med i Nato med tanke på att man har två förlorade krig mot ryssarna bakom sig.
Jag är definitivt ingen vän av vare sig vår försvarsminister eller utrikesminister, som enligt min mening företräder sådana aktivistiska ståndpunkter som snarast förvärrar än lugnar ned den svenska debatten. Kanske är det dags att byta ut bägge dessa ministrar mot andra klokare röster med förmåga att se lite längre än till dagens situation? Och låt oss hoppas att det finns så många förnuftiga röster i de socialdemokratiska leden att en ansökan om Nato-anslutning i nuvarande läge – och utan en folkomröstning om saken – framstår som en politisk äventyrlighet som kan få vittgående konsekvenser för framtiden och kommande generationer.