DEN PÅGÅENDE RAPPORTERINGEN om den svenska Natoansökan och Turkiets bestämda uppfattning att inte godkänna denna är intressant. Nu far svenska och finska politiker till USA för att få reda på om amerikanska politiker kan ge goda råd och förhandla med Turkiet för att bana väg för ansökarländerna. Sverige kan komma att göra eftergifter till Turkiet som betalning för ett medlemskap. Det visar att svensk inrikes- och utrikespolitik kan komma att bestämmas av andra länders intressen om Sverige blir Natomedlem. Därför är jag motståndare till svenskt Natomedlemskap.
Glöm inte heller bort hur Natos militärt starkaste medlem, USA, åsidosätter FN-stadgan genom sina anfallskrig mot Irak och Afghanistan.
Ebba Busch, KD, talade i riksdagsdebatten om Nato och om Rysslands imperialism. Den amerikanska imperialismen nämns inte i Natodebatten.
Att Turkiet sätter käppar i hjulet för Sveriges och Finlands ansökningar om Natomedlemskap visar hur illa förberedd den här ansökan är. Hade utredningen och analyserna varit grundliga så borde detta ha kommit fram och påverkat övervägandena.
Skrämselpropagandan biter sig själv i svansen.
Skrämselpropaganda och brådska har segrat över eftertänksamhet och besinning. Det är intrycket efter den hastiga reträtten inom de ledande socialdemokratiska kretsarna.
Det är ett ödets ironi att det stora offret i socialdemokraternas hantering av Natofrågan är just demokratin, eftersom beslutet om Natoansökan har fattats utan bred diskussion och demokratiskt inflytande av folket. Ironiskt nog sker detta offer av demokrati drygt 100 år efter demokratins genombrott i Sverige.
Högern jublar, Nato har varit deras önskemål sedan länge.
Motiveringen för fortsatt alliansfrihet finns i insändare i Upsala Nya Tidning 17 maj undertecknat av representanter för föreningarna Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Nej till Nato och Folket i Bild/Kulturfront.
Jag läser de avslutande raderna: Det viktigaste motivet för svensk anslutning till Nato har varit att det finns ett hot mot Sverige som en följd av kriget i Ukraina. Det är ett folkrättsbrott, men innebär det ett hot mot svensk säkerhet? Rysslands militära insatser i Europa de senaste 30 åren har handlat om att ta ställning för lokala majoriteter som ansett sig ha hamnat på fel sida en nationsgräns när Sovjetunionen upplöstes. Det kan kritiseras, men det innebär inget hot mot Sverige.Inget land har i modern tid visat intresse av att anfalla och ockupera Sverige. Alla militära hot som kan vara aktuella beror på stormaktskonflikten mellan USA/Nato och Ryssland. Om vi allierar oss med ena sidan kommer vi att bli ett mål för den andra sidan i ett eventuellt kommande krig.
Verka för fred och avspänning!
Nej till svenskt Nato-medlemskap!
Hans Jivander sade: ”Rysslands militära insatser i Europa de senaste 30 åren har handlat om att ta ställning för lokala majoriteter som ansett sig ha hamnat på fel sida en nationsgräns när Sovjetunionen upplöstes. Det kan kritiseras”.
”Kan” är ett svagt ord i sammanhanget. ”Ta ställning” en svag omskrivning för brott mot freden och för att ha ihjäl folk.
Ordvalen förråder inställningen att det inte är så mycket att orda om.
Ett bra tal! Men svensk inrikes- och utrikespolitik bestäms redan av andra länders intressen, inte minst genom medlemskapet i EU och anpassning till USA och Nato. Erdogans krav kommenteras på ett belysande sätt av Alexander Christoforou här.
Rebecka Uvell menar idag att S-regeringen köpte Kakabavehs röst som säkrade deras fortsatta regeringsinnehav. Prislappen skulle ha varit 760 miljoner dollar till YPG.
Jan Arvid Götesson (JAG) kriver den 31 maj 2022 klockan 9:12 med anledning av Rysslands militära insatser i Europa efter Sovjetunionens kollaps att ”’Kan’ är ett svagt ord i sammanhanget. ’Ta ställning’ en svag omskrivning för brott mot freden och för att ha ihjäl folk.” Jag är alltid misstänksam mot sådana svepande formuleringar utan konkretion. Därför, vilka krig och brott mot freden (utom det pågående kriget mot Ukraina) menar JAG att Ryssland gjort de senaste 30 åren?
Tack för frågan Kenneth L!
Det jag syftar på är detta: ”att en mäktig stat minskar territoriet som en annan suverän stats regering kontrollerar medelst militära maktmedel”.
Dessa frågor leder till komplicerade debatter, när debattörer anför omständigheter som förklarar och försvarar folkrättsbrott. Där finns ofta omständigheter som att en centralmakt i en suverän stat är i konflikt med en minoritet inom statens gränser, och att centralmakten har begått fel eller brott.
Med det sagt är Rysslands olagliga, med militära maktmedel genomförda minskningar av andra staters kontrollerade territorium dessa: 1) inblandning i avskiljandet av Abchazien från Georgien, till den utsträckning som det avskilda området har nu 2) inblandning i avskiljandet av Sydossetien från Georgien 3) ockupationen och annekteringen av Krim. Gemensamt för de tre konflikterna är att Rysslands militära åtgärder är den faktor som avgjort att Georgiens och Ukrainas centralregeringar har förlorat kontroll över vissa territorier.
Transnistrien är väl ett fall där en minoritet inom en suverän stat kan utmana centralregeringen och hålla ett territorium, utan att Rysslands militära stöd är avgörande.
Georgiska och ukrainska ledares eventuella skurkaktighet är en annan fråga. Att dödsoffren är få i vissa militära operationer (som i ockupationen och annekteringen av Krim) är också en annan fråga.