En solitär förströelse

”ÅLDER ÄR BARA en siffra.” Vad är det för satans Amelia Adamo-trams! Jag vände i så fall gärna på mina siffror. Fyllde hellre detta år trettiosju. Ingen normalt funtad människa uppskattar att bli gammal och skröplig, ingen. Den som påstår något dylikt ljuger så att näsan växer. 

I andra, ingen annanstans, upptäcker eller definierar man sig själv. Men det är inte fråga om någon spegelbild, blicken är selektiv, den söker identifikationens fästen. Så använder jag Kertész´ dagboksroman. 

Letargiskt återkommer han till att han är sjuttiofem, inte mycket tid återstår, han fruktar kasta bort sina dagar. Jag googlar på honom, noterar att han fick leva ett antal år till. Han blev åttiosju. Men med existentiellt rörelsebegränsande krämpor som Parkinson. Jag har min feber.

Min ålders- och dödsnoja, som jag delar med ungraren, går mig på nerverna. Detta ständiga räknande på hypotetiskt återstående tid som inte båtar till något. Men vareviga dag påminnelser om livets upphörande. 

Vänner, bekanta, kända namn försvinner bort över Styx. En efter en. Häromdagen Thorstein Bergman, 79. Vispoeten med den smäktande vackra ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”.

De döda vänder kallt – nära jag skrev nonchalant – oss ett tag till kvarstannande ryggen. Över axeln viskningen: Er tur kommer. 

Kertész överlevde den djävulskt iscensatta helvetesorganisationen på den polska landsbygden. Borde inte det göra det svårt för nojan i hans fall? Men det verkar inte ha förstärkt hans livskänsla. Inte på formuleringens manifesta nivå i alla fall. 

Plötsligt minns jag min onkolog, en av Europas främsta lymfomspecialister, Hans på UAS som inför en ST-läkare muntert presenterade mig som ”långtidsöverlevare”. Det bekom mig illa.

Nog var Kertész lite av en epikuré. Inte så lite heller. Jag njuter med honom när han  frekventerar Kempinski och andra vattenhål i Berlin, njuter av att få veta exakt vad han äter och dricker. Han förefaller vara gourmet.

Nobelprisets pengar och att upplagorna i och med priset rusade i höjden, därmed hans royalties, gjorde honom ekonomiskt bekymmersfri. Det förstärkte hans livskänsla, inget han stack under stol med. Jag skulle känna likadant. Hellre noja med pengar än pank med noja. 

Jag gråter hellre i en Rolls än i en Skoda, uppges Sagan ha sagt. Eller var det en Bubbla?

Sömnlösheten delar vi också. Min verkar bara förvärras. Kertész gick upp om natten och skrev. Jag brukar ligga kvar i sängen. Har kommit att uppfatta ungefärligen hur mycket klockan är varje natt utan att konsultera uret. Med hjälp av ljus och ljud utanför fönstret.

Kertész var permanent mörk till sinnet. Melankoliker. Radikalpessimist, för att bruka vännen Lars Ragnar Forssbergs utmärkta begrepp. Någon skulle säkert benämna honom misantrop. 

Mig ger han kraft genom den tydlighet hans mörka sinnesstämning alstrade. Inget huttlande eller darrande på manschetterna. Klarspråk. Om muslimers hat mot kristna och annat det inte får pratas högt om i den åsiktstotalitära samtiden.

Och jag älskar hur han beskriver sitt skrivande: ”Solitär förströelse.”