Jag är förtrogen både med Ronald Laings och Rollo Mays tänkande. Böcker av Laing öppnade jag för allra första gången i början på 1970-talet. Jag vikarierade på Ulleråkers mentalsjukhus, inspirerades av hans alternativ till den biokemiskt inriktade psykiatri jag dagligdags bevittnade.
Patienter, jämnåriga med och nära mig med mina huvudbryn, som medicinerades sönder och for illa.
Laing, benämnd ”antipsykiatriker” jämte David Cooper och andra mot den traditionella psykiatrin starkt kritiska*, arbetade terapeutiskt framgångsrikt med schizofrenidiagnostiserade patienter.
Han förfäktade uppfattningen att en människa alltid har goda skäl att bete sig som hon gör. Även om handlandet kan förefalla förvrängt och svårtolkat för en extern bedömare.
Vid en betraktelse ”utifrån” distanserar man sig, lär inte känna personen ifråga utan objektifierar denne, berövar samma individ subjektivitet och medmänsklighet.
Den avhumaniserande institutionen Ulleråker ett typexempel. Förutom psykofarmaka elchocker och ”våldsamma” patienter bältade i sängen. Skrämmande uppleva det inifrån. Patienterna maktlösa, utlämnade till godtycke och övervåld.
Det gäller att rekonstruera motiv som kan vara dolda för individen själv. Därför djuplodande psykoterapi – inte ytlig KBT. Man blir inte lyckligare, men klokare. Psykoterapin är ingen lyckobringare. Och framkallar inga snabba ”resultat”.
Subjektets tillblivelse är en lång och utsträckt process. Inte utan smärta och motstånd.
Amerikanen Rollo May, författare till en rad högst läsvärda böcker av populärvetenskaplig karaktär, uppmanade oss att betrakta fenomenet ångest – han skiljde mellan konkret och abstrakt ångest – som en meddelare eller budbärare.
Den abstrakta ångesten, diffus till sin karaktär till skillnad från den konkreta, söker berätta något viktigt för oss. Det krävs dock mod att lyssna till den, inte bara fly. Inte är det lätt. Helst vill man undkomma, slippa hålla till på självinsiktens vindlande stig.
När jag höll kurser i ledarskap, både på och utanför högskolan, underströk jag först av allt just självinsiktens avgörande betydelse. Det finns inga knep, inga genvägar, ingen tool box. Kasta allt vad nordamerikanskt färgad ”managementlitteratur” överbord! Man börjar med sig själv.
Blind för sig själv blir man blind för andra. Ställer till det. Projicerar. Felbedömer. Socialt lomhörd, eller medvetslös, riskerar man att bli en psykosocial arbetsmiljöfara.
Jag mötte många blinda under mitt yrkesliv, De kallade sig ”chäfer” och var definitivt inga ledare. I jag-dimma vistandes. Saknade dessutom både käpp och hund. Farligt att tvingas vistas i deras närvaro.
* En sådan som Barbro Sandin på Säters mentalsjukhus förtjänar att nämnas i sammanhanget.
Hej Lasse E!
Det du skriver är som ett budskap från en annan tid, en tid som mer eller mindre upphörde omkring vårt senaste sekelskifte. Precis som du har jag upplevt såväl den gamla psykiatrin med mentalsjukhus, tvångsbältningar, megadoser med medicin etc och därefter sektorspsykiatrin där ändå vissa av Laings, Mays, Sandins och andra psykoanalytiskt besläktade tankegångar fann ett visst gehör. Det fanns faktiskt en möjlighet då att bedriva längre psykoterapier med målsättningen att skapa möjligheter för en lidande medmänniska att förändra sitt liv utifrån en fördjupad insikt om sig själv; och det fanns även en möjlighet att resonera omkring barndoms- och uppväxtbetingelsers bakomliggande inverkan i vuxna människors psykiska problem (socialpsykiatrin växte ju fram bl a under denna tid med Laing, Basaglia i Italien etc).
Denna öppning började stängas igen i början av 2000-talet med allt större inslag av medicinering (fr a antidepressiva mediciner men även nya neuroleptika) istället för samtal, en märklig återkomst av den gamla psykiatrins sätt att resonera biologistiskt i form av den neuropsykiatri (ADHD, Asperger etc diagnoser) som marknadsfördes av läkemedelsindustrin (och kritiklöst anammades av många professionella inom såväl dagens specialistpsykiatri som första linjens psykiatri, d v s primärvården).
Vidare gjorde KBT-strömningarna (jag skriver ”strömningar” därför att inom KBT-lägret talar man nu om den tredje vågens KBT – som märkligt nog innehåller lån från indiska vishetsläror, ex vis Mindfulness och meditation och inslag som är ljusår från den beteendeterapi KBT tog sina utgångspunkter i) att fokus på samtalsbehandlingar kom att ligga mer på ”behandlingsbara” lättare tillstånd medan de svårare och mer komplicerade tillstånden kom att överlåtas åt medicineringsåtgärder (i och med att de psykodynamiskt inriktade terapierna bedömdes sakna evidens). Med konsekvensen att idag finns i stort sett inga möjligheter att få en längre tids psykoterapeutisk behandling inom specialistpsykiatrin. Det bör här tilläggas att specialistpsykiatrin idag går på knäna i brist på såväl utbildad personal som kunskaper och att sådana tillstånd som den psykiatrin tog hand om, idag lämnas över till primärvårdens ofta bristfälligt utbildade KBT-terapeuter att behandla.
Själv lämnade jag mitt arbete som psykolog och psykoterapeut inom specialistpsykiatrin 2009 efter att det blivit alltmer uppenbart att framtiden där skulle handla om biokemiska åtgärder och ett allt mindre utrymme för effektiv psykoterapeutisk behandling. Idag – som pensionär – arbetar jag kvar lite inom primärvården (första linjens psykiatri) med samtalsbehandlingar som i regel är korta (det handlar om i regel 5–10 samtal) och med en svårighetsgrad som handlar om ”lätt till medelsvår depression och ångest”, givetvis mycket av utmattningstillstånd – och så med screeningar av den ”dark horse” (dvs neuropsykiatriska frågeställningar) som, likt en gökunge, idag slukar alltmer av specialistpsykiatrins resurser (såväl barn som vuxna) i form av utredningar (som ofta leder fram till just – medicinering). Här kan mycket av resursbristen inom dagens barn- och vuxenpsykiatri sökas.
Nödvändiga resurser som borde gå till behandling (främst samtalsinsatser, som är det patienterna främst efterfrågar) men som idag låses till utredningar av psykiska tillstånd med tveksam vetenskaplig evidens (det finns exempelvis inga biologiska markörer genom vilka man kan konstatera vare sig ADHD, Asperger, schizofreni, bipolär sjukdom etc).
Psykiska problem orsakade av faktorer i samhället hanteras och kontrolleras till stor del via beteendemodifiering och medicinska insatser idag. Istället för att anpassa samhället till människan söker dagens psykiatriska åtgärder anpassa människan till samhället. Utvecklingen eller tänkandet har gått åt ett håll som mer liknar 1984, Fahrenheit 451, Du sköna nya värld och andra dystopier än åt den frihetens värld som inte minst Marx och andra socialister drömde om.
Det kan låta som att jag tycker att allt var bättre förr. Det tycker jag inte och exempelvis antidepressiva mediciner har i många fall varit en lindring och en möjlighet att överleva när inte samtalsbehandlingar hjälpt. Det är dock en stor skillnad att tro att bot kan åstadkommas i första hand via kemiska insatser och att som du, Lasse E, föreställer dig att via en kamp för större självinsikt finna sin livsväg.
Kul att du väcker upp en del storheter. Det var en lisa på psykologutbildningen att läsa Laing, May, Cooper och andra kritiker av den gamla psykiatrin. Freud var likaså en läsupplevelse i klass med Dostojevskij. Freud borde verkligen ha fått Nobelpriset – i litteratur.
Tyvärr var dessa herrar en svag vägledare i det praktiska behandlingsarbetet på mentalsjukhusen. Särskilt illa passade de för psykoser och psykopatier. Det fanns ju stora förhoppningar att inte minst den sistnämnda patientgruppen skulle må väl av psykodynamisk terapi. Så var det ju inte. Absolut inte!
Men likafullt säger jag med Johan Cullberg, att även om du som läkare till 100 procent använder dig av psykofarmaka är det en stor fördel om du själv i ditt patientarbete har en djup förståelse för vad det är att vara människa. (Cullberg, ”Mitt psykiatriska liv”). En sådan djup förståelse kan du som behandlare få genom psykoanalys eller dynamisk psykiatri.
I en kommande serie här på lindelof.nu blogg kommer jag att skriva mer utförligt om Barbro Sandin och Margit Norell.
När jag läste ovanstående text kom jag att tänka på filmen Family Life (1971) av Ken Loach (engelskt tal). Den såg jag på biograf i Trollhättan, 1972?
Skildrar den 19-åriga flickan Janice Baildon och hennes djupgående konflikt med föräldrarna som tvingat henne till en abort och överhuvudtaget har mycket svårt att förstå hennes situation. Efter flera vistelser på sjukhus blir Janice till slut klassad som ett hopplöst fall och förevisas för studiegrupper som ett exempel på ”extrem mutism”.
Förlaga: In Two Minds (TV-pjäs) Av David Mercer.
Om jag inte minns fel finns R Laing med i Family life
Family life på facebook
Family life på Wikipedia
Här kan man se filmatiseringen av Ray Bradburys bok (Eng Tal)
Idag blev jag påmind att vi även har ett alkohol- och ölproblem i samhället. När jag steg av spårvagnen då låg det en
medborgare på marken och omgiven av tre oroliga tjejer. Som medborgare tog jag del av vad som hänt, då berättade dom att mannen, 50+, hade trillat ut ur vagnen och slagits medvetslös en kort stund. Det stank öl av honom. En tjej ringde polis och ambulans, likt många med alkoholproblem så klarar han sig alldeles själv. Men risken att han skulle
eventuellt bli påkörd av nästa vagn om han fritt fick vingla omkring. Då tog jag han med milt våld och pressade
ner han på en bänk, när polis- och ambulanspersonal dök upp blev han väldigt spak och satt som en skolelev när jag tackade tjejerna och gick hem.
Tack bäste Sören Lander för ett mycket initierat och angeläget inlägg! Klargörande! Ulleråker, på den tiden, blev något av en traumatisk upplevelse för en ung man som undertecknad, som inte upplevt en dylik miljö tidigare. I Sandviken fanns en släkting som tvångsintogs på Ulleråker, återkom efter decennier, söndermedicinerad med hängande anletsdrag, otäckt. Det viskades och tisslades i Sandviken om människor som skickades till Ulleråker, eller Bollnäs, som var ”nervsvaga”.
Leif S!
Jag borde förstås nämnt Cullberg. Även andra kunde ha nämnts. Crafoord. Topor.
Tommy S!
Ken Loach är en av mina stora favoriter, hans realistiska, samhällskritiska filmer är omistliga. Tips på en annan film med relevans för det vi diskuterar: ”Misshandlingen”. PS. Elchocker används fortfarande.
Lasse E!
Den tidige Ken Loach med KES m fl var fantastiska. Men hans filmer om spanska inbördeskriget
Land & Frihet och om privatiseringen av järnvägen ”The Navigators” då var han starkt influerad av trotskism, men Hidden Agenda om Nord-Irland var bra med den fantastiska Frances McDormand. Tack för tipset, skall leta efter ”Misshandlingen” på nätet.
Fick ett Slaganfall i Mars 2020, i början på Pandemin, efter en skräckfylld vecka kom jag till slut fram till 1177 på morgonkvisten 5 April och via Akutintag så hamnade jag på en äldreavdelning Mölndals Sjukhus. Där träffade jag en äldre man som höll stenhårt i manicken som bestämmer
vilken TV-Kanal vi skulle titta på. När vi lärde känna varandra bl a när vi tränade på motionscycklar i en skrubb. Han berättade att han hade fått ELTERAPI?
Kom på när jag skriver ovanstående att jag hittade ett klipp på Youtube där en man hade lagt ut en uppläsning av hur Sverige tillät att 63.000 svenskar blev steriliserade mellan 1922–76. Vet du något om detta?
Tommy S!
Nog var Loach tendentiös i filmen om spanska inbördeskriget. (Jag läser sedan något år så att ögonen blöder om spanska inbördeskriget och tiden efteråt med mördaren Franco och hans jakt på ”fiender”.) Men hans samhällskritiska filmer, den senaste (?) om gigekonomin, oumbärliga. Vem gör sådana filmer i Sverige?
Beklagar ditt slaganfall. Hoppas du inte drabbades av alltför många men av det. Jag har hört ännu högre siffror om tvångssteriliseringen. Fruktansvärt. Och baserat på vad? Kvinnor som ansåg ”lösaktiga”, ”missanpassade” individer och liknande vaga bevekelsegrunder. Osökt går tanken till makarna Myrdal och deras samhällsingenjörskonst.
Elchocker ges fortfarande, denna barbariska ”behandlingsmetod” som enligt ryktet inspirerades av avlivning av grisar i Chicago, vissa överlevde men med beteendestörningar.
Lasse E!
Det sorgliga i samband med mitt slaganfall var att NÄRHÄLSAN skickade hem mig med piller mot åksjuka efter att läkarna ställt diagnosen KRISTALLSJUKA. Det tog 3 veckor innan jag fick rätt diagnos efter ett besök hos öronläkare på Sahlgrenska. Är döv på vänster öra och tinnitus 24 timmar/dygnet.
Idag sprang jag på en kompis från Trollhättan som fick ett slaganfall i februari och han var tvungen att ha rullator och Hemtjänst.
Jag hade väl tur att dom flesta hjärnfunktioner är i ordning. Det märkliga är att dom flesta jag träffar tycker att jag är fullt frisk eftersom få yttre tecken är synbara. Av någon anledning har minnet blivit bättre, det poppar upp associationer som en popcornsmaskin, går på högvarv och är ibland tröttsamt.
Sherlock Holmes sa att ”människan är hjärna, resten är bara bihang”.