VI HAR HÖRT det förut, för att travestera Povel Ramels gamla slagdänga. När SACO tog ut medlemsgrupper i strejk. Och mötte total oförståelse från andra lönearbetare. ”Dom har det ju redan så bra med sina höga löner.”
Solidaritetsaktioner? Glöm det. Det där berör inte mig, den spridda missuppfattningen. United we stand and divided we fall. Den ende som tjänar på att lönearbetarna slåss inbördes är arbetsköparen.
Jag har redan sagt det flera gånger: pilotfacket har varit dåliga på att kommunicera vad den medialt strålkastarbelysta strejken handlade om, dess vikt. (Inte har statstelevisionen gjort saken bättre.) Resenärer med inställda avgångar deklarerar förstås ilsket: ”Aldrig mera SAS!”
Jag betraktar den nu avslutade strejken – (lus)läser gärna det ingångna avtalet – som en solidaritetsstrejk styrd av kravet att alla skall ha rätt att teckna kollektivavtal. Klockan skall inte vridas tillbaka, striden för föreningsrätt och kollektivavtal behöva tas på nytt.
Ändå verkar det oundvikligt. I den meningen är konflikten på SAS alarmerande. Och i en vidare mening inte över.
Jag minns från min tid som ordförande i den lokala SACO-föreningen på Högskolan i Gävle när så kallad ”allmän visstidsanställning” infördes. Det borde hetat provanställning. Och resultatet, ja inte svårt att räkna ut. Människor, måna om att få förlänga sin anställning, tiger och fogar sig. Även välutbildade akademiker, utbildade i kritiskt tänkande.
Den skamliga tigandets kultur som anställda, även studenter, vittnar om på samma högskola – dessvärre inte unik – hänger naturligtvis primärt samman med en inte solid anställningstrygghet. Utöver svenskt vankelmod.
Lägg till individuell – jag kallar den, vis av erfarenheten och som förhandlare med insikt i lönesättningen, personlig – lönesättning. Lojalitet belönas. Improduktivt ur ett verksamhetsutvecklande perspektiv.
Du är väl en lojal medarbetare, lille vän? Fritt fram för chäferna att styra och ställa. Facket tvingas dansa med, arbetsrättsligt uppbundet.
Varsel- och uppsägningsförhandlingar var det värsta jag tvingades medverka i som facklig representant, ledde till sömnlösa nätter när kamrater skulle sparkas. Arbetsköparen kunde, genom dribblandet med så kallade ”turordningskretsar”, göra sig av med misshagliga.
De få öppet kritiska, ropande röster i öknen, bland dem en inom universitetsvärlden känd litteraturprofessor, fick gå. Hans återkommande, välmotiverade, kritik av NPM* och urartningen sågs inte med blida ögon av de mot högsta ledningen krypande chäferna.
De väntade bara på att få bli kvitt honom. Men det skulle gå ”regelrätt” till. Kollegerna teg och stirrade i backen, tänkte ”jag klarade mig”. De borde skjutit till: ”åtminstone denna gång”.
I denna situation, när alla från mopedbud till piloter och högskolelärare hotas med anställningsotrygghet, urholkar socialdemokraterna LAS ytterligare. Jag är glad jag är utstämplad. Om än med en av Europas lägsta pensioner.
Om nu inte pilotfacket varit tillräckligt tydliga med sin opinionsbildande röst för rätten att teckna kollektivavtal och i sammanhanget lyft fram strejkrätten som dess absolut effektivaste vapen, borde åtminstone LO:fackets företrädare om någon varit en viktig röst till stöd och påtalat dess betydelse med eftertryck.
Det kunde varit en viktig påminnelse som berör det kvinnodominerande Kommunalarbetareförbundets medlemmar där missnöjet med rådande arbetsvillkor alltid uppmärksammas, vad gäller såväl löner som arbetstider inom vård, skola och omsorg. Dessvärre en uppmärksamhet som sällan leder till någon effekt.
Lasse E!
Du skriver:
”Den ende som tjänar på att lönearbetarna slåss inbördes är arbetsköparen.”
Delar inte din uppfattning att alla lönearbetare har samma intressen. Jag har svårt att se att en undersköterska eller en byggnadsarbetare med en månadslön runt 30.000 kr skulle ha något gemensamt med en riksdagsledamot som har en månadslön på 71.500 kr, en talman som tjänar 184.000 kr/månad eller en statminister som tjänar 180.000 kr/månad då det gäller fördelning av det merarbete som produceras i Sverige. Dessutom har vi en drös med välbetalda administratörer och liknande inom de privata företagen som inte heller i detta avseende har några gemensamma intressen med undersköterskan och byggnadsarbetaren. I Sverige finns i dag drygt 80.000 personer som tjänar mer än 70.000 kr/månad.
I min tankevärld brukar jag inte räkna riksdagsledamöter, talmän, eller ministrar till gruppen lönearbetare. Var gränserna går låter jag vara osagt. Jag vill inte vara en trälig petimäter (tjafspelle) då jag klart förstår vad Lasse E menar.
Arne N!
Var har Lasse E hävdat ”uppfattning/en/ att alla lönearbetare har samma intressen”? Kan inte återfinna det du påstår i hans texter. I någon mening är väl det du ”inte delar” sant, i andra meningar mindre korrekt. Att utreda detta kräver, som du väl känner till, betydligt mer arbete än att bara se på skilda lönenivåer.
Dina exempel är intressanta ändå. Riksdagsledamotens arbete, bortsett från diverse knapptryckningar, är ju framför allt tankearbete och förhandlingar, där hen representerar den svenska folkviljan, givetvis i viss mån via ett politiskt parti (i varje fall i själva tillsättningsögonblicket), och betalas av staten via parlamentet där hen i stor utsträckning sätter sin egen lön och bestämmer sina egna förmåner. Jag kan inte se deras relevans i frågan om samfällda klassaktioner.
Enligt SCB är genomsnittslönen för en pilot 74.900 kr/månad. Detta är betydligt mer än de cirka 30.000 kr/månad som undersköterskan eller byggnadsarbetaren tjänar. Den förre, piloten, tillhör medelklassen och de senare, undersköterskan och byggnadsarbetare, tillhör arbetarklassen. Syftet med min förra kommentar var att lyfta fram att det i dagens Sverige inte finns någon intressegemenskap mellan medelklassen och arbetarklassen då det gäller fördelningen av det mervärde som produceras. På den punkten fick jag intryck av att den ursprungliga artikeln torgförde en annan uppfattning.
”Delar inte din uppfattning att alla lönearbetare har samma intressen.” Vem är det som säger så? Jo den som har ett ovanifrån kommande perspektiv. Ett urgammalt knep från kapitalets sida. De lägst avlönade skall vara avundsjuka på de högre avlönade, så att de inte får för sig att det är själva det kapitalistiska lönesystemet som är främsta orsaken till hur de har det.
När jag var facklig förtroendeman inom LR, mötte jag ofta detta perspektiv ovanifrån, fast det kom från personer som inte var där uppe. ”Det är samma barn vi har att arbeta med, alla lärare inom grundskolan borde ha samma lön.” Flera fackliga förtroendemän bland låg- och mellanstadielärarna tyckte det var helt ok när jag som högstadielärare blev av med min ersättning för att sköta kemi- och biologiinstitutionerna. Och mycket riktigt så fick jag veta att det arbetet inte längre fanns; alltså kunde det inte betalas. Ett par tiotal år senare blev vi lärare som arbetade med kemi, hemkunskap, slöjd, teknik och gymnastik tillfrågade om vi inte kunde tänka oss ett större formellt ansvar för dessa ämnens institutioner (det var främst frågan om arbetsmiljöfrågor som risker med kemikalier, maskiner och redskap). Det formella ansvaret, även på mellannivå, hade i och med beslutet om indragning av ansvaret (och lönen) för att sköta institutionerna lagts på rektorerna. Tillsamman med sina chefer hade rektorerna kommit fram till att det vore lämpligt(?) att åter lägga detta ansvar på lärarna. Vi tillfrågade fann det helt ok. Men då vår rektor tänkte resa sig för att gå, sade vi att frågan inte var klar. Vi önskade diskutera vad ansvaret skulle ge i ekonomisk ersättning eftersom regeln var ”man kan inte delegera ansvar utan att också ge ersättning för ansvaret”. Då fann rektorn att frågan fick skjutas på framtiden.
Utvikning: Min synpunkt till några fackliga förtroendemän för låg- och mellanstadielärarna, att frisörer och hjärnkirurger borde ha samma lön då de ”arbetade med samma skallar” föll naturligtvis inte i god jord.
Alla lönearbetare har samma grundintresse, ett intresse som ännu inte är tillgodosett i Sverige. Detta intresse är att få makt över landets ekonomi. Först då kan lönearbetare på allvar sins emellan diskutera och komma fram till vad som är en rättvis lön för en pilot, undersköterska, byggnadsarbetare eller lärare. Idag är det endast kapitalisterna som har intresse av att lönearbetarna sins emellan slåss om den ”kaka” som kapitalisterna anser var tillgänglig. Glöm aldrig Berthold Brechts sång Lappen och rocken.
Klar, intressant och informativ redogörelse, Bertil C. Jag var med i en studiecirkel förra sommaren kring det som var vänstersocialdemokratiska Katalys’ antologi ”Klass i Sverige”; ett försök till klassanalys utan att riktigt definiera vad begreppet ”klass” egentligen handlar om. Där ägnades relativt stort utrymme åt tankar om att arbetarklassen var störst rent statistiskt. Och vad var det för statistik? Jo, mest om löner men där ägnades en inte obetydlig del av utrymmet åt att diskutera ställningen i produktionen, vilket var tacknämligt eftersom den komponenten är lika viktig som lönens storlek när klasstillhörigheten ska bestämmas.
Arne N talar i sitt senaste inlägg även om mervärdesproduktion. Hans exempel på lönearbetare har jag lite svårt att få in i den diskussionen. Möjligen skulle man kunna säga att piloten, till skillnad från en sköterska, faktiskt producerar mervärde, varför Arnes diskussion blir i det närmaste obegriplig.
I en tidigare kommentar skrev jag ”att det i dagens Sverige inte finns någon intressegemenskap mellan medelklassen och arbetarklassen då det gäller fördelningen av det mervärde som produceras.” Detta hade jag tidigare exemplifierat genom att ange löner för olika grupper i Sverige och detta visade att det fanns rejäla löneskillnader mellan grupper inom arbetarklassen och medelklassen. Lönen är bara EN indikator på hur det samhälleliga överskottet fördelas. Man måste även ta hänsyn till hur skatterna slår för olika grupper. De skattesänkningar som genomfördes under 8 år mellan 2006 och 2014 av regeringen Reinfedlt gynnade främst de högavlönade. Under de senaste 8 åren har socialdemokrater i regeringsställning inte gjort något åt dessa skattesänkningar. För att stärka den offentliga sektorn behövs en återläggning av de tidigare skattesänkningarna, alltså skattehöjningarna, och detta skall inte drabba lågavlönade eller medelkomsttagare. Med andra ord kommer delar av medelklassen att drabbas av dylika skattehöjningar. Men det finns inget som pekar på att varken en socialdemokratisk ledd eller en moderatledd regering efter valet i höst skulle vara benägen att föra en sådan politik.
Arne N!
Du kan glädja dig åt att flera står på din sida angående piloternas strejkrätt. T ex näringslivets främsta propagandaorgan, Timbro, med följande inlägg på Expressen debatt.
Tjänande grupper och klasser har i alla tider fått slåss för att behålla sina rättigheter att föra kamp för sina intressen. Det är beklagligt, som jag ser det, att annars kloka debattörer lånar sig till att driva olika överheters angrepp på arbetande människor genom att söka splittra strejkande från andra tjänsteanställda grupper.
Sådant engagemang brukar kallas populistiskt om det, som just i detta fall, handlar om personalkollektiv av mindre numerär i jämfört med den stora mängden, ”the silent majority”.
Eftersom Arne N, trots flera tillfällen, inte förefaller vilja besvara mina i sammanhanget relevanta frågor utgår jag från att han där inte har någoting att säga. Vidare upplysande diskussion omöjliggörs därmed.
Dennis Z!
1. Du verkar tro att jag är motståndare till ”piloternas strejkrätt”. Inget kan var mer fel!
2. Vilka frågor har du ställt som jag inte har svarat på?
Bäste Arne N!
Jag ska nu återberätta vad jag frågade dig om i tidigare inlägg:
1) Var har Lasse E hävdat ”uppfattning/en/ att alla lönearbetare har samma intressen”?
2) Räcker det att se på löneskillnader mellan olika arbeten för att analysera någons ställning i klasskampen?
3) Vad har en riksdagsledamots arbete för relevans i frågan om klasståndpunkten?
4) Producerar en undersköterska något mervärde?
5) Menar du att dina inlägg är mer enande än splittrande i frågan om lönearbetande klasser?
Och som ett tillägg, två frågor i anledning av ditt allra senaste inlägg (220726, 19:48):
6) Är det då riktigt uppfattat att du helt stödjer de anställda piloternas strejkrätt men kraftigt vänder dig emot att de använder sig av denna? och
7) gäller detta bara det nu aktuella fallet eller mera generellt?
Dennis Z!
Inledningsvis tycker jag att det är ett lite märkligt sätt att debattera; att ställa frågor som man vill ha svar på. Enligt min mening är det bättre att argumentera mot en uppfattning som man inte delar. Men kör i vind. Jag skall givetvis svara på dina frågor.
”1) Var har Lasse E hävdat uppfattning/en/ att alla lönearbetare har samma intressen”?
MITT SVAR: I min första kommentar anger jag ett citat från LE:s artikel som stöd min uppfattning. LE har hittills inte gjort gällande att jag har missuppfattat honom.
”2) Räcker det att se på löneskillnader mellan olika arbeten för att analysera någons ställning i klasskampen?”
MITT SVAR: Nej. Det avgörande för att bestämma vilken klass en individ tillhör är individens ställning i produktionen; på vilket sätt individen kontrollerar/bestämmer över produktionsprocessen och därmed över produktionsresultatets fördelning.
”3) Vad har en riksdagsledamots arbete för relevans i frågan om klasståndpunkten?”
MITT SVAR: Eftersom de allra flesta av dagens riksdagsledamöter redan då de inträdde i riksdagen 2018 hade en nyliberal ideologi innefattande privatiseringar och skattesänkningar lär inte den ideologin påverkas negativt av arbetet i riksdagen. De riksdagsledamöter som inte var nyliberaler vid inträdet i riksdagen lär ha blivit kraftigt påverkade åt det hållet under mandatperioden.
”4) Producerar en undersköterska något mervärde?”
MITT SVAR: En undersköterska som arbetar i ett privatkapitalistiskt bolag producerar mer-värde. En undersköterska som arbetar inom offentlig sektor producerar inget mervärde.
”5) Menar du att dina inlägg är mer enande än splittrande i frågan om lönearbetande klasser?”
MITT SVAR: Din fråga är felställd eftersom jag anser att det inte finns någon intressegemenskap mellan arbetarklassen och medelklassen då det gäller fördelningen av det samhälleliga överskottet.
”6) Är det då riktigt uppfattat att du helt stödjer de anställda piloternas strejkrätt men kraftigt vänder dig emot att de använder sig av denna?”
MITT SVAR: För mig är det självklart att alla fackliga organisationer, inklusive piloternas, skall ha strejkrätt och kunna utnyttja denna strejkrätt. Då en facklig organisation går ut i strejk måste man i alla väder försvara den fackliga organisationens rätt att vidta stridsåtgärder, men detta betyder inte att man alltid behöver stödja de strejkandes krav. Så vitt jag har förstått gällde piloterna strejk att det avtal som fanns med SAS gällande de piloter som blev uppsagda under pandemin skulle återanställas av SAS då pandemin var över och resandet med SAS ökade. SAS försökte gå runt avtalet genom att erbjuda piloterna anställning i andra bolag. Anställningstrygghet och rätt till återanställning är mycket viktiga fackliga krav som gäller alla fackliga organisationer. Därför var rätt att stödja piloternas strejk.
”7) gäller detta bara det nu aktuella fallet eller mera generellt?”
MITT SVAR: Se mitt svar till fråga 6.
Tack Arne N!
Som torde framgått anser jag inte att Lasse Ekstrand någonstans framfört den befängda uppfattningen att alla ”lönarbetare skulle ha samma intressen”. Att den danska tekniska kontroll- och underhållspersonalen solidariserade sig med piloterna visar bl a på att de i just det här fallet upplevde ett gemensamt intresse, så det fanns onekligen ett sådant i det här fallet. Detta om fråga 1.
På fråga 2 har vi en helt gemensam uppfattning.
När det gäller riksdagsledamöternas situation talar du på fråga 3 om ”nyliberalismen”, vilket ju blivit något av en vänsteristisk oxymoron i diskussionen. Vad menar du med det begreppet? På vilket sätt skiljer denna ”nyliberalism” sig från den gamla traditionella? Här vill jag gärna hänvisa till den alldeles nyutgivna studien av Domenico Losurdo; Liberalismen – En kontrahistoria, Läs den och återkom gärna i frågan!
Ditt svar på fråga nummer 4 väcker många frågor, inte minst med anknytning till ditt resonemang kring min fråga nummer 3. Jag konkretiserar min fråga till: På vilket sätt uppkommer ett MERVÄRDE genom arbetet en undersköterska utför i ett privatkapitalistiskt bolag, jämfört med hennes arbete a) inom offentliga sektor och b) inom ett helt eller delvis offentligägt bolag (t ex ett börsnoterat)?
Enligt ditt svar på fråga 5) drar jag slutsatsen att du anser dig tala för arbetarklassen. Min följdfråga blir om inte arbetarklassen behöver bundsförvanter i sin kamp mot de andra klasserna?
Vi har även samma uppfattning när det gäller mina sista frågor (6 o 7). Bra att vi kan fortsätta utbyta tankar om samhällsutvecklingen i detta forum. Hoppas du förstår mig bättre nu för här har jag så noga jag kunnat försökt konkretisera var vi synes vara oense (vilket givetvis inte är något dåligt utan kan utvecklas till något positivt) och var vi förefaller ha en gemensam uppfattning, Det var den enda anledningen till att jag ställde mina konkreta frågor, eftersom jag funderade en del över detta.
Dennis Z!
Mitt svar följer din numrering, men med egna rubriker.
1. INTRESSEGEMENSKAP
Du skriver: ”[D]en befängda uppfattningen att alla ’lönarbetare skulle ha samma intressen’”. Detta är i överensstämmelse med innebörden i min formulering: ”att det i dagens Sverige inte finns någon intressegemenskap mellan medelklassen och arbetarklassen då det gäller fördelningen av det mervärde som produceras.” Så vitt jag kan se är vi överens. Vad Lasse E. anser är inte klarlagt, men detta är av mindre intresse för vår diskussion.
2. DEFINITION AV KLASS
Vi är överens.
3. NYLIBERALERALISM
En diskussion om och en stringent definition av nyliberalism ligger långt ifrån min ursprungliga kommentar. Jag lyfte fram två aspekter på nyliberalism: privatiseringar och skattesänkningar. En mer utförlig diskussion om nyliberalismen får anstå till ett annat tillfälle.
4. MERVÄRDE
Jag tror att Redax skulle gå ned i spagat om jag skulle börja redogöra för Marx’ mervärdesteori. Jag ber att få hänvisa till följande verk av nämnde författare: LÖNEARBETARE OCH KAPITAL och LÖN, PRIS OCH PROFIT. Men framför all till första bandet av KAPITALET. För att belysa när undersköterska producerar mervärde eller ej vill jag hänvisa till 14:e kapitlet i KAPITALET där Marx behandlar utbildning vilket i detta sammanhang har stora likheter med sjukvård:
”Endast den arbetare är produktiv, som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas. Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionens område, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för i en korvfabrik, har ingen betydelse.”
5. BUNDSFÖRVANTER
Jag skulle nog inte vilja hävda att jag talar ”för arbetarklassen”. Det handlar mer om relationer mellan klasser. Självklart behöver arbetarklassen bundsförvanter i andra klasser.
6 OCH 7. PILOTERNA OCH STREJKRÄTT
Vi är överens.
SAMMANFATTNING
Så vitt jag kan se är vi överens i den viktigaste frågan som har behandlats under ”1. INTRESSEGEMENSKAP”. Dessutom är vi överens om en del andra frågor. Vad som är utestående är en fördjupad diskussion om nyliberalismen och mervärdet och detta låter sig nog inte göras under denna tråd.
Stort tack, Arne N, för att du tar dig tid att resonera igenom dessa frågeställningar. Vad beträffar mervärdet och den synnerligen intressanta frågan om när och hur detta uppstår finns givetvis mycket mer att säga men du har säkert rätt i att detta inte kan och inte heller bör diskuteras i denna tråd utan i eget sammanhang.
Vad jag bara vill tillägga är att jag på denna punkt inte ser någon skillnad för ekonomisk verksamhet oavsett ägarform. Däremot en klar skillnad då det gäller verksamhetens karaktär; produktiv eller av annan sort, för en undersköterska vanligen huvudsakligen reproduktiv och därmed icke mervärdesskapande. Frågan om själva tillägnelsen av mervärdet är naturligtvis oerhört viktig och värd en egen mässa, vilken tyvärr det magnifika sovjetiska misslyckandet i stort sett förhindrat vidare kunskaper om.
Förhållandena inom ekonomins transportsektor har däremot diskuterats ingående bl a beträffande mervärde och klassbindningar för däri engagerade arbetare och tjänstemän.
När det gäller den s k ”nyliberalismen” betvivlar jag starkt meningen med att använda prefixet ”ny-”. Det är samma gamla vanliga, kluvna liberalism, som existerat från 1700-talet och framåt! Inget ”nytt” där inte!
Till sist om ”intressegemenskapen”. Människor och grupper av dessa har självfallet många olika intressen. Men vi pratar här just om ”klassintressen”, vilka rinner fram ur förhållandena i arbetslivet. Från inledande och trevande diskussioner sedan slutet av 1960-talet föll klassanalysen under samhällets händelsehorisont, i varje fall här i Sverige. Clarté gjorde ett försök att återuppta dessa samtal för några år sedan och Katalys gjorde nyligen en ny ansats. Kanske kommer studier över svensk klasstruktur att ånyo få ett uppsving även om dessa två lovvärda försök tyvärr, av lite olika skäl, kom att snabbt tyna bort i debatten.