Dårskapens imperialism

---

Ingen lovande tilldragelse har misslyckats mer fullständigt att uppfylla sina löften än vad som optimistiskt kallades den Arabiska våren. För tio år sedan hade de massiva protestdemonstrationer som inletts i Tunisien snabbt spritt sig till Egypten där de hyllades som förebudet till att demokratin skulle överrumpla Mellersta Östern i ett enda stort historiskt svep.

Det gick inte så. Resultatet blev demoralisering av Tunisien, ett förstärkt militärstyre i Egypten, förstörelsen av Libyen som var en livskraftig stat, ändlöst krig och svält i Jemen, Syrien i ruiner, och inte en repa på de mest enväldiga staterna i regionen, som Saudiarabien och Qatar.

Libyen gav ett avgörande bevis för ”att bli av med en diktator” inte automatiskt omvandlar ett land till ett nytt Schweiz.

En lärdom att dra av detta är att när det gäller att försöka ena och modernisera relativt nya stater (särskilt i mellersta österns krigiska område), så måste ofullkomligheterna i utvecklingen av sätten att styra, ibland hantera antagonistiska motsättningar mellan olika gruppers etniska, stam- eller religionsintressen. När enigheten väl brutits kommer vad som sedan händer att bli kaos, snarare än västvärldens demokratiers propra, fredliga rivaliteter – en politisk norm som är ganska ny i mänsklighetens historia.

Demokrati och revolution
Denna norm var mer en produkt av den evolutionära tillväxten av borgarklassens ekonomiska makt och inflytande i de västerländska samhällena än resultatet av en våldsam revolution. Fastän processen innebar våldsamma uppror i Frankrike och det brittiska imperiets kolonier. Men under 1900-talet förknippades begreppet revolution inte med införande av ett valsystem – demokrati som man nu uppfattar det – utan snarare att man går utanför en ”formell demokrati” för att upprätta en förändring av det ekonomiska systemet, nämligen socialism. Detta var vad revolutionära rörelser, i synnerhet de som kallade sig anarkister eller trotskister, hade i åtanke. I verkligheten är äkta revolution inget som inträffar ofta. Medan utsikterna för en sådan revolution har bleknat i västländerna, har västerländska revolutionärer övergått till att hylla varje rörelse mot existerande icke-västerländska stater som revolutionär, progressiv, om inte socialistisk så åtminstone ”demokratisk”.

Sådana revolutionärer, ofta akademiker, utgör en hejarklack för det ena anti-statliga upproret efter det andra: för ”kosovarerna” i Serbien, för kurderna varsomhelst, för tjetjener när de sprängde teatrar och skolor i Ryssland, för de libyer som protesterade i Benghazi (som i själva verket var islamska fundamentalister, till skillnad mot vad som då rapporterades om dem), för uigurerna i dag.

Den 27 mars år 2021 markerade denna ställföreträdande revolutionära hejarklack tioårsdagen av kriget i Syrien genom att sponsra ett uttalande av 65 syrier i exil, många av dem akademiker vid västerländska universitet, som sedan länge är motståndare till det styrande Baath-partiet i Syrien.

Den fransk-libanesiske akademikern Gilbert Achcar ledde kampanjen för att samla mer än 300 stödjande underskrifter från många olika länder. Kärnpunkten i meddelandet var att fördöma amerikanska och andra västerländska oberoende antikrigsskribenter för att ha misslyckats med att stödja den syriska revolution som aldrig inträffade.

För det var verkligen så att den demokratiska syriska revolution, som dessa i exil hade identifierat, aldrig inträffade. Demonstrationer och repression utgör ingen revolution. Dessa utlösande händelser tidigt år 2011 kidnappades snabbt av beväpnade rebeller understödda av en rad av utländska makter som strävade efter att utnyttja oordningen till att bryta upp Syrien i ett antal delar – ett långsiktigt politiskt mål för staten Israel mot vilket inga invändningar restes av Saudiarabien, Qatar, Turkiet eller deras vänner i Washington. Den nationella arabiska regimen i Syrien hade varit på deras träfflista sedan årtionden.

De 65 syriska undertecknarna av uttalandet lever i västländer. Deras text presenterar tydligt Syrien som en klyvning mellan dem själva, som motsätter sig regimen, och Bashar Al-Assad. De anklagar antikrigs-skribenterna för att stödja Assad och ”avhumanisera” det Syriska folket genom att ignorera dem själva, individer som har motsatt sig Assad-regimen för länge sedan och fått plikta för det.

Demonstrationer och förtryck skapar ingen revolution
Men den reellt existerande konflikten i Syrien idag är inte mellan Bashar Al-Assad och 65 intellektuella i exil. Att utropa ”stöd” för västerlandiserade intellektuella opponenter till Assad är totalt ovidkommande för den aktuella situationen. De i exil kan rimligen skylla sin betydelselöshet på CIA, som spenderade en miljard dollar årligen, i ledband med Saudiarabien, i den hemliga organisationen ”Operation Timber Sycamore”. Denna beväpnar och tränar islamistiska rebeller som vänder sig mot Baath-partiets sekularism och har gjort oppositionen mot Assad till sin egen exklusiva kamp.

Syrien är fortfarande under attack
Delar av Syrien är idag fortfarande under fientlig ockupation av islamister, med turkiskt stöd, runt Idlib och i nordväst. Liksom av USA i den oljeproducerande regionen i nordöst och av Israel på Golanhöjderna. För säkerhets skull bombar Israel också Syrien då och då.

Landet är helt medvetet strypt av USA:s sanktioner.

Inget av detta nämns av syrierna i exil som känner sig smädade av ”självutnämnda  antiimperialistiska” skribenter som pläderar för ett slut på sanktionerna som berövar de syrier som lever i deras land tillgången till mat, mediciner och annan livets nödtorft.

Demokrati kan bara införas i ett land av dess egen befolkning
Representanter för oppositionen i många länder uppmuntras emellertid av National Endowment for Democracy och andra mindre öppna kanaler att inbilla sig att USA:s stöd kan hjälpa dem att bli befriade från härskare de hatar och även ge dem en roll i en ändrad regim. Sådana figurer var aktiva i invasionen av Irak och förstörelsen av Libyen. I den nuvarande situationen, är huvudsaken vad sådana pro-västerländska kan göra för att få ett sådant stöd att använda sin flyktingstatus för att attackera kritiker av USA:s utrikespolitik.

De har låtit sig själva enas för detta ändamål, skapande en bitter kritik drabbande många av de mest principiella och informativa kritikerna av USA:s krigspolitik. Den ursprungliga texten har citerats med angivande av namn av undersökande journalister som Max Blumenthal, Aaron Maté, Ben Norton, Rania Khalek liksom Caitlin Johnstone, Jimmy Dore, Antiwar.com, Kim Iversen, Mint Press News, Consortium News och många andra. Dessa namn raderades av Gilbert Achcar för att förmå Noam Chomsky att lägga till sin egen högt värderade signatur.

Aaron Maté från The Grayzone berättar att Chomsky försvarat sin signatur med skälet att utan namnen är brevet bara en ”abstrakt principförklaring”, ”uttryckande ett generellt stöd för folket”.

Men vilket folk? Genom att reducera Syrien till en konfrontation mellan dem själva och Assad, avfärdar de intellektuella i exil, miljonerna i Syrien som visserligen är kritiska mot sin regering men stöder den framför det kaos ett styre av islamistiska fanatiker skulle innebära. Stöd till dessa exilsyrier innebär en attack mot de skribenter som gör vad Chomsky gjort själv: prioriterar en kritik av den egna regeringen, som man rent teoretiskt kan påverka, i stället för att försöka påverka politiken i främmande länder.

Genomgående hävdas i detta brev att kritik av USA:s inblandning i Syrien är (1) motiverat av ”stöd till Assad” och (2) påverkat på något sätt av en önskan att enas med Ryssland och Kina. Inga bevis eller exempel läggs fram för att understödja dessa totalt osannolika påståenden. Inget nämns om Turkiet, Saudiarabien eller Qatar och USA:s roll tonas ner.

”Men Amerika är inte centralt för vad som händer i Syrien, oavsett vad dessa personer hävdar. Tanken att det på något sätt är så – oaktat att alla bevis för motsatsen – är en biprodukt av en provinsiell politisk kultur som insisterar på både det centrala i USA:s makt globalt liksom imperialismens rätt att bestämma vilka de ’goda killarna’ och de ’onda killarna’ är i ett givet sammanhang”.

Detta är ett exempellöst meningslöst uttalande. USA sitter på Syriens olja, låter den flöda iväg till Turkiet, gör vad som helst för att undvika återuppbyggnad, men detta skulle ”inte vara centralt” för vad som händer i Syrien. Och det krävs förment en ”provinsiell kultur” för att lägga märke till ”det centrala i USA:s globala politik.”

Och vad är det för ”princip” som försvaras här? De stygga skribenterna anklagas för att förstärka ”ett dysfunktionellt status quo och hindra utvecklingen av ett riktigt progressivt och internationellt närmande till global politik; något som vi så desperat behöver, givet planetens utmaningar att svara på den globala uppvärmningen.”

Vafalls? Vad i hela världen betyder detta? Vad är detta ”sant progressiva och internationella närmande till global politik” de längtar efter? Vad skulle den utföra och hur? Inte en antydan.

Den bittra kritiken fortsätter: ”Detta är ’antiimperialismen’ och ’vänsterismen’ av de principlösa, av de lata och dumbommarna, och bara understryker det dysfunktionella internationella totalstopp som visas i Förenta Nationernas säkerhetsråd. Vi hoppas att läsarna av detta brev förenas med oss för att motarbeta det.”

Denna spydiga och osammanhängande bredsida mot genuint oberoende antiimperialistiska skribenter kommer vid en tid när Washingtons aggressivitet når nya nivåer av intensitet och många skribenter som står för antikrig möts av växande försök till marginalisering och även censur. Det ligger så i tiden att ge dem etiketten ”antiimperialismens dårar”.

För att svara etiketterarna på deras eget språk. Låt mig säga att främjarna av detta föraktliga brev praktiserar dumbommarnas imperialism. Utspelet är att lura folk att se imperialism på så många ställen att det neutraliseras. Förenta staterna har en militärbudget som överträffar alla dess huvudsakliga motståndares och allierades sammantaget, driver nära tusen baser hela världen runt, förstör det ena landet efter det andra genom sanktioner och omstörtning, alldeles tydligt också vill förändra vilka som styr i Ryssland och Kina, och övar atomkrig nära deras gränser. Dess anspråk på hegemoni över hela världen är flagrant och skrämmande.

Men om en nation motstår detta globala angrepp måste det också vara imperialistiskt. Så för att bli en antiimperialist godkänd av Gilbert Achcar kan du säga onda saker om USA men du måste samtidigt säga lika onda saker om varje stat som har möjligheten och viljan att göra motstånd eftersom den också måste vara ”imperialistisk”. På detta sätt kan du gratulera dig till att vara en helt ren och absolut värdelös ”antiimperialist”.

Nej, vi är inte några sådana dumbommar.