• Den ukrainska kommandooperation för att ta över kärnkraftverket misslyckades! säger det ryska försvarsdepartementet i ett uttalande.
• Sextio kommandosoldater i sju snabbgående yachter och två fartyg sänktes och likviderades av de ryska styrkorna.
• Brittiska MI6 utpekas som ”intellektuellt” ansvariga för operationen.
• Tre ukrainska soldater greps, varav två är allvarligt skadade. Vittnesmålet från den tredje kommer bli intressant att ta del av.
VAD SOM FRAMSTÅR som politiskt helt obegripligt är att Kievregimen satsar allt på ett kort för att förhindra besöket av det Internationella Atomenergiorganet IAEA att besöka Europas största kärnkraftverk.
Zelinskis strategiska allierade som USA och EU blundar för de livsfarliga konsekvenser som Kievs bombningar kan få för en stor del av Europa om kärnkraftverket drabbas av radioaktivt utsläpp. Men det är uppenbart att det antingen har stimulerat den ukrainske statschefen att satsa på än mer äventyrligare operationer, som den vi nu åsett i gryningen, den 1 september 2022 eller att det är en samordnad aktion med de tre nämnda aktörerna.
Nu begriper vi också motivet till varför IAEA:s DELEGATION UPPEHÖLLS I ÖVER TRE TIMMAR vid den sista checkpointen som Kiev kontrollerar INNAN den trädde in på ryskkontrollerat territorium. Zelinski ville ta över kärnkraftverket först före IAEA:s ankomst. Men den brittiska planen, uppger det ryska försvarsministeriet i nedanstående uttalande, misslyckades.
RYSKA FÖRSVARSMINISTERIETS PRESSUTTALANDE:
”Fienden försöker attackera kärnkraftverket i Zaporozhye, trupperna från Ukrainas väpnade styrkor sänktes, – uttalande från försvarsministeriet.
Den 1 september försökte regimen i Kiev genomföra en stor provokation för att störa ankomsten av IAEA:s arbetsgrupp till kärnkraftverket i Zaporozhye.
Den ukrainska försvarsmakten bombade kärnkraftverket i Zaporozhye och mötesplatsen för IAEA-uppdraget med ryska specialister nära Vasilievka-bosättningen. Fyra granater exploderade på ett avstånd av 400 meter från den första reaktorn i Zaporozhye NPP.
Klockan 06:20 (1 september) Moskva-tid landsteg två sabotagegrupper på sammanlagt 60 militärer i sju snabbgående motorbåtar på stranden av KAKHOVKA-dammen, 3 km nordost om kärnkraftverket Zaporozhye. Sabotörerna blockerades av de ryska gardets krigare som bevakade kärnkraftverket och de ryska arméstyrkorna som kom till deras hjälp. Sabotörerna eliminerades med hjälp av attackhelikoptrar.
Ungefär klockan 07:00 omintetgjorde den ryska försvarsmakten ett landningsförsök några kilometer från kärnkraftverket Zaporozhye nära samhället VODIANOYE i den ukrainska försvarsmaktens marintaktiska grupp på två självgående pråmar som avgick från NIKOPOL. Som ett resultat av brandskador från den ryska armén sänktes 2 pråmar med trupper från de väpnade styrkorna i 1Ukraina.
Dagen innan, den 31 augusti attackerade den ukrainska försvarsmakten kärnkraftverket med tre ”kamikaze-drönare”. De neutraliserades av det ryska elektroniska systemet när de närmade sig stationen. Två av dem föll ner på taket på träningscentret. Det finns inga dödsoffer eller materiell förstörelse.
Zaporozhye-myndigheterna uppgav att försöket att inta kärnkraftverket av de ukrainska trupperna genomfördes under kontroll av den brittiska underrättelsetjänsten samt fallskärmsjägare som deltog i utbildningen utomlands.
Tre ukrainska sabotörer tillfångatogs, två av dem är i allvarligt tillstånd”.
Så långt det ryska försvarsdepartementets första uttalande om kommandoattacken.
Planens ”mänskliga sköld”
Vem kan komma på en så fantastisk och politisk äventyrlig plan, som att nästan mitt framför IAEA-delegationens ögon inta kärnkraftverket?
Kanske planen inte är så galen, i alla fall.
En hypotes är att om Kievregimens operation för att inta kärnkraftverket hade lyckats, skulle chefen för IAEA, Rafael Grossi, och experterna på uppdraget bli en ”mänsklig sköld” för de ukrainska sabotörerna. De skulle vara den fysiska garanten för att förhindra ryska militära motåtgärder för att återta anläggningen med risken av att delegationen kunde dödas, ett högt politiskt pris.
Rollen för IAEA:s uppdrag i detta fall skulle reduceras till att fastställa en ny status quo; ”Zaporozhye NPP skulle komma under fullständig kontroll av Kiev”, uppbackat av högljudda uttalanden från Washington och EU-kommissionen som uppmanar Ryssland att garantera en ”demilitariserad zon” runt kärnkraftverket, där IAEA-observatörer bör bli kvar, bevakade av den ukrainska militären.
Den hypotesen framför den ryske analytikern Sashakots.
Brittisk militär utbildning
Som ett brev posten bekräftades hypotesen av Boris Johnson själv: ”Lämna över kontrollen till Ukraina” sa han nästan samtidigt med kommandoattacken i ett tal i England. I det underströk han vikten av att IAEA får tillgång till området och kan fortgå med sin inspektion, samt riskerna som finns ifall så inte sker (SIC!).
– Men jag måste säga att Zaporizjzja är ett ukrainskt kärnkraftverk och att ukrainarna borde återfå kontrollen över det, sa Johnson, enligt TT.
Johnsons uttalande kanske bekräftar de ryska myndigheternas anklagelser, visserligen än så länge obevisade, att det är den brittiska militära underrättelsetjänsten som ligger bakom planen för kommandogruppen att inta kärnkraftverket. I Storbritannien utbildas just nu tusentals ukrainska militärer på mer sofistikerade vapenslag där även Sveriges militär deltar och finansierar utbildningen.
Kievs ständiga brott mot avtal
Vad som egentligen hände idag i Energodar och i utkanten av kärnkraftverket Zaporozhye är vad som pågått sedan brottet mot Minskavtalet 2015; Ukraina bröt mot avtalet om att låta IAEA-delegationen genomföra sitt besök utan provokationer. Men besöket föranleddes genom bombningar igår kväll (onsdag) och två landstigningsoperationer i gryningen bara tre kilometer från kärnkraftsanläggningen.
Istället för att uppfylla överenskommelsen för IAEA-delegationens, bestämde Kiev sig för att attackera kärnkraftverkets område och inta det.
Det är ingen slump att den ryska sidan insisterade på att ballistikexperter skulle inkluderas i delegationen och i uppdraget. Dessa experter kan skilja på ’skott på sig själva’ och från artilleriattacker från andra sidan floden Dnepr (som fortfarande är under Kievs kontroll).
För Kiev handlade det om två val:
1) Kontrollera IAEA:s arbete exakt inom de ramar som är fördelaktiga för Ukraina genom att inta kärnkraftverket.
2) Eller: avbryta delegationens besök vid kärnkraftverket.
På annat sätt är det svårt att finna en logik som kan vara uthållig också i framtiden då facit över kriget kommer att studeras utan den politiska masshysteri som idag blockerar allt sunt tänkande.
”Operation Gedeon” mot Venezuela
Kommandogruppen och de två pråmarna med manskap och militär materiel påminner en del om de två väpnade expeditionerna som avgick den 3 och 4 maj 2020 från colombianskt territorium med den venezuelanska kusten som destination. Två amerikanska marinsoldater och krigsveteraner ledde de två expeditionerna som blev ett lika stort misslyckande som morgonens vid Dneprfloden i Ukraina.
Då skulle den internationella flygplatsen Maiquetia (för Caracas) intas av kommandostyrkorna där en av de två likviderades styrkorna till sista man. Precis som i morse, med undantag för tre ukrainska sabotörer, varav två är allvarligt skadade.
Naturligtvis fungerade den ryska underrättelsetjänsten igår och i morse och i morgon.
”Jag skulle våga påstå att sabotörernas rörelser övervakades från början, och de har fått passera exakt till den plats där det var lämpligast att eliminera gruppen”, skriver analytikern Sashakots.
Dick Emanuelsson
Mycket intressant historia. Den visar dels nervositeten i den Ukrainska krigföringen och dels USA-imperialismens stora svårigheter att driva ”begränsade operationer”, även om det just i det här fallet var dess vapendragare i Storbritannien som skulle ”leda” det hela. Med samma slutresultat som den av Emanuelsson anförda ”Operation Gedeón” i Venezuela maj 2020 och den historiskt mer intressanta ”invasionen” i Grisbukten på Kuba april 1961.
Svårigheterna att genomföra dessa operationer snabbt och effektivt, helst utan att omvärlden blir varse dessa innan de lyckligen genomförts, är uppenbart stora. Det kräver att åtskilliga resurser mobiliseras redan under förberedelserna och i dagens hyfsat ”upplysta” värld är det självklart att de snabbt kommer att uppmärksammas av alerta medier. Även för idioter, vilka under en tid tjatat om att de stridande runt Zaporozhye ”skyller på varandra” bör det numera vara fullständigt klarlagt att de ryska styrkorna inte skjuter på sina egna soldater i framskjutna positioner, något som, för oss som klarar att hålla huvudet kallt, varit uppenbart hela tiden.
Måtte det snart bli fredsförhandlingar så att stridigheterna kan upphöra och vi alla runtom den ”hetaste” luften kan ägna oss åt att försvara de ingångna avtalen. Död åt de vansinniga, som fortsätter leverera alla typer av krigsmateriel till Ukraina så att folkens lidanden kan fortsätta och alltfler människoliv utsläcks!
Nu har jag inte kollat alla medier, men det verkar som västmedia har slutat med sina debila påståenden om att ryssarna beskjuter sig själva vid Zaporozhye.
Nu åker IAEA:s experter hem för att avlägga rapport, utom några som stannar kvar på kraftverket. IAEA:s chef Rafael Grossi säger att han har fått se det viktigaste och att förklaringarna han fick var tydliga.
Det borde skapa viss panik i Kiev och sannolikt också i London och Washington. Grossi lär hamna under hårt tryck att linda in rapporten så att inte den uppenbara sanningen om Ukrainas vanvettiga beskjutning av världens största kärnkraftverk sprids till allmänheten.
Det visar sig snart hur mycket ryggrad Grossi har.
En vink har man börjat få. En rådgivare till Zelenskij säger att IAEA, FN, Amnesty och Internationella Röda Korset ska ”automatiskt misstros”. En enkel fråga. Hur länge ska den här regimen hållas under armarna av väst på bekostnad av sina egna medborgare?
Sven-Eric H!
Att döma av dagens partiledardebatt i SR P1 hur länge som helst!
Dennis Z,
jag inser att du och jag står ljusår ifrån varandra i frågan om Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina.
Jag blev idag intervjuad av ett par journalister, båda väl medvetna om att jag är den ende svensk som belönats med två vitryska medaljer, och som jag burit i direktsänd svensk TV. Nu var frågan om jag vid nästa tillfälle kommer att bära medaljerna, tillsammans med mina två ukrainska (jag är utländsk ledamot av Ukrainas vetenskapsakademie, och mottagare av akademiens högsta vetenskapliga utmärkelse för en utländsk ledamot). Jag ser det i dagsläget svårt att bära de två vitryska medaljerna, samtidigt som jag mycket väl förstår och lider med den uppgivna stämning som råder i Vitryssland. Naturligtvis gäller samma sak för mina gamla och nära vänner i Ryssland, de vet att deras kontakter med vetenskapen i väst (inklusive Kina) är över.
Din bror Bo Z är intresserad av medicinsk behandling med millimetervågor. För ett tiotal år sedan skrev jag en ansökan till det svenska vetenskaprådet tillsammans med en rysk biolog och en kvinnlig serbisk fysiker, en mycket genomarbetad ansökan, delvis på en del baserad på preliminära experiment som den ryske biologen genomfört. Min kvinnliga serbiska medarbetare pratade inte ryska, men hade använt ryska läroböcker under sina studier och gick grundligt igenom den ryska litteraturen. Vi reste till Moskva för att träffa de främsta företrädarna för den ryska vetenskapen om millimetervågor.
Vi fick aldrig gehör för vår ansökan, och vår lilla arbetsgrupp skingrades för vinden. Men om din bror Bo Z är intresserad av vad jag anser vara den mest kompletta genomgång av kunskapsläget 2010 om millimetervågors användning för medicinsk behandling, så kan Knut L enkelt ordna så att din bror får tillgång till ansökan.
Mats L!
Krig och politik förgår, men vetenskap består. Dagens fiender blir morgondagens allierade. (Och tvärtom!) Så jag tycker du ska bära alla fyra medaljerna.
Mats L!
Tack för tipset om millimetervågor. Jag har nu varit borta från hemmet i Uppsala i snart två månader och bara talat ett par ggr i telefon med min bror. Jag ska ta upp saken med honom när vi träffas i slutet av september. Han är ju numera pensionerad även han efter fullgjort redaktörskap på såväl MEDIKAMENT som LCHF-magasinet de senaste drygt tjugo åren. Jag har själv bistått honom med viss ekonomisk och juridisk rådgivning i företagsärenden med skattefrågor o dyl men självfallet har vi också diskuterat medicin och kostfrågor.
Jag inser att våra respektive ställningstaganden kring Ryssland och Ukraina skiljer sig rejält men tycker det är bra att vi kan samtala ändå. I början av striderna hade jag viss sympati för åsikten att Ukrainas situation liknade Vietnams under 1960- och 70-talen, men har numera dragit slutsatsen att den enda möjliga vägen framåt är förhandlingar efter vapenstillestånd i syfte att säkra fred i Europa under överskådlig tid. Att fortsätta elda på kriget med allehanda vapenleveranser kommer att leda till en världsdel utan självständiga stater och fortsatta brott mot FN-stadgan i kampen om världsherraväldet.
Intressant att ännu har inte svenska massmedier rapporterat någon om den ukrainska kommandooperationen. Bör vi månne föreställa oss att den aldrig har ägt rum och att detta handlar om en ”rysk påverkansoperation” i syfte att ställa Ukraina i dåligt ljus?
Sitter annars just nu och ser den presskonferens som IAEA:s Director General Rafael Mariano Grossi höll för den församlade världspressen. Presskonferensen kan ses här.
Det är en föredömlig rapportering och Grossi undviker att hamna i något ställningstagande för den ena eller andra sidan.
Jag kan sedan inte låta bli att ha en fundering omkring Mats L:s inlägg på forumet. Han har uppenbarligen sin åsikt fullständigt klar om bakgrund och aktuellt skeende och ingenting av vad som sker i ”verklighetens värld” tycks få honom att för ett ögonblick tvivla på sin bild (något i stil med vad den militäre tyckaren Paasikivi visar upp i sina framträdanden i massmedia).
En fråga: Vad tycker du, Mats L, om Grossis rapportering på presskonferensen (om den situation som i västmedia rapporterats om som att ryssarna i princip beskjuter sig själva för att åstadkomma någon form av kärnkraftsolycka)?
Sören L!
Jag har under de senaste 20 åren haft ett flertal uppdrag för IAEA. Vanligtvis blir man utvald av den svenska regeringen för expertuppdrag, och åker då till IAEA:s högkvarter i Wien. Jag har genom detta ingått i ett flertal s k Co-ordinated Research Projects. Vid mötena i Wien deltar ett mindre antal forskare från hela världen, stämningen är informell och de vetenskapliga diskussionerna synnerligen intressanta och på hög nivå. Den första kvällens wienerschnitzel (på kalv, givetvis), som IAEA enligt regelverket har tillstånd att bjuda på, är givetvis en höjdpunkt. Vanligtvis hinner jag med ett besök på Domgasse 5, nära Stefanplatsen, där Mozart bodde med sin familj när han skrev Figaros bröllop.
Jag har av olika skäl inte haft tid att lyssna igenom presskonferensen, men av sammandrag att döma så har Grossis varit försiktig med att ta ställning. En mer utförlig rapport väntas nästa vecka, om jag förstått rätt.
Min inställning till Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina har inte ändrats sedan den 24 februari. Däremot är jag naturligtvis mycket glad över att Ukraina lyckats hålla ut mot övermakten, och t o m gått på offensiven i Cherson. Att Rysslands militär har problem har jag anat efter diskussioner med ryska vänner, och analys av det kaukasiska kriget, samt analys av Rysslands ställning i strategiskt viktiga områden (se t ex min reserapport från Novosibirsk från 2016, enkelt tillgänglig på härpå lindelof.nu under medarbetarlänken.
Jag är inte ukrainsk medborgare, men mina nära släktingar är det. När jag hör min fru i Stockholm prata med sin kusin i Kiev, båda med fäder som stred i Röda armén mot Hitlertyskland, komma fram till att ”vi viker aldrig ner oss för moskoviterna”, så kan jag bara ta en ställning, så enkelt är det. Om de skulle ändra sin inställning, och om jag på något sätt skulle kunna spela en roll i en fredsprocess, så skulle jag naturligtvis göra det. Redan i början av kriget sökte jag pengar hos en privat stiftelse för att bjuda in till Stockholm företrädare för de tre vetenskapakademierna i Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Tyvärr fick jag avslag.
Mats L!
Hur kan du vara glad åt att Ukrainas folk offras i USA:s krig mot Ryssland?
Kriget hade lätt kunnat undvikas om USA/Nato inte hade blandat sig i Ukrainas interna angelägenheter och om dom hade satt press på Zelensky att underteckna Minskavtalet.
Nu gjorde dom precis tvärtom. USA genomförde en statskupp i Ukraina, installerade en helt igenom västvänlig regim och började bygga upp Ukrainas armé. Innan invasionen lär den ha varit Europas näst starkaste armé.
Syftet med det kan bara ha varit ett, nämligen att vid lämpligt tillfälle använda Ukraina som redskap för att försvaga Ryssland.
Jag förutsätter att du är bekant med Wolfowitzdoktrinen från 1992 som klart säger att USA aldrig mer kommer att tolerera en ny stormakt att växa upp i öst.
Offensiven i Kherson, liksom alla andra försök till offensiver från Ukrainas sida verkar ha gått fruktansvärt illa. Ukrainska män dör i tusental och du hejar på.
Ukraina har ingen möjlighet att vinna detta krig. Väst vet naturligtvis det, men dom skiter i hur många Ukrainare som dör. Allt handlar om att försvaga Ryssland.
Den enda civiliserade hållningen måste vara att sluta skicka vapen, sluta ställa upp på USA:s proxykrig och göra allt som går för att få slut på dödandet så fort som möjligt. Just nu gör vi återigen tvärtom.
Mats Larsson!
Din uppfattning om Cherson verkar inte helt komplett. Ukraina har inte lyckats med sin ”offensiv i Cherson”. Högst militär ledningen ville inte ha en ”offensiv” i Cherson för att man inte har resurser att hålla undan ryska federationens artilleri. Vid ett känsligt brofäste har ukrainska trupper samlats som en bisvärm och blivit måltavla för ryska militärflygets hårda attacker inklusive helikopter och ca 3000 ukrainsk trupp har gått under under tre dagar. Öppna stäppen har underlättat för ryska artellerits dygnsbeskjutningar och utan uppehåll. Det senare har högsta ukrainska befälet befarat och nödgats åse. Ryska federationens linje mot Odessa ligger öppen och nålsticken hindrar inte ryska övertaget. Blott föreställningar om ukrainska offensiven räcker inte i den mörka stunden för en armé som förlorat 170.000 trupper sen februari d v s döda och sårade och flydda. Mina uppgifter är ryska rapporter från slagfältet de ukrainska finns inte nedskrivna i Cherson speciellt inte av ukrainsk militär blott politiska kretsar. Det borde ge dig tankeställare.
Ett par undringar angående Mats Larssons inlägg:
A. Varför måste Rysslands ingrepp betecknas som ”brutalt”? Hade det varit brutalt så hade väl ex vis staden Kiev inte haft fungerande el, telefon, vatten, avlopp, radio/TV m m för sina inbyggare?
B. ”Vi ger inte upp …” Men var det inte en överenskommelse som var på väg för några månader sedan, när Ryssland och Kievgänget hade förhandlingar i Turkiet? Z var beredd att ge upp Krim och en del andra områden i utbyte mot fred. Nu satte de verkliga cheferna (USA/UK) stopp för detta, och resultatet blir väl att hela det gamla Ukraina är på väg ner i avloppet (det är ju som sagt inte sönderbombat).
Anders Å, Dan K och Björn N!
Det tycks mig som det är ständigt samma argument som kommer från den (lyckligtvis) glesnande skaran av anhängare av Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
Jag är på resande fot och hinner inte med något utförligt svar.
En av min frus gamla vänner var på besök för en månad sedan. Hon har nära vänner i Butja och berättade om ryssarnas brutala framfart där. I den nya artikeln av Sven Hirdman på alliansfriheten.se (länk finns på denna blogg) skriver Hirdman ”Ett dåraktigt och brutalt anfallskrig”. Då kan noteras att av alla Sveriges ambassadörer i Moskva sedan 1989 och framåt, som samtliga framträdde i en paneldiskussion på Kulturhuset i Stockholm i våras, uppfattade jag Hirdman som den som var mest positivt inställd till Ryssland.
Jag tror att om ni ska ha någon möjlighet att täta leden så sluta prata om statskuppen. Analysera istället på vilket sätta Ryssland förbättrat sitt säkerhetsläge genom att fördubbla sin gräns mot Nato. Analysera också varför inte Ukraina kollapsade en vecka efter 24 februari, vilket förutsågs av den s k experten Scott Ritter.
Jag träffade på en social tillställning förra veckan en av de högsta företrädarna för den svenska försvarsmakten. Jag frågade honom varför Pasikivi är den som uttalar sig i frågor om Ukraina-kriget. Svaret var att den svenska krigsmakten uttalar sig inte. Pasikivi däremot är anställd på den akademiska institutionen Försvarshögskolan och är därför fri att uttala sig. Dessutom, enligt samma källa, är han mycket kompetent.
Mats L!
Rent tragiskt att se hur du stämmer in i idiotkören som anklagar alla som försöker föra en seriös diskussion för att vara anhängare av Rysslands invasion.
Har ni inga andra argument än det strunt som kommer från USA:s och Ukrainas kroniskt lögnaktiga säkerhetstjänster?
Jag tvivlar på att vi i Sverige har några anhängare av denna invasion, däremot en, som det verkar, tätnande skara av människor som söker efter sanningen bakom den efterblivna propagandan.
Mats L!
Märklig historia du berättar om denne Pasikivi och att man har stort förtroende för honom hos krigsmakten. Vad kan ett sådant förtroende baseras på då han har misslyckats med i stort sett varje analys under det halvår kriget pågått. Han återkommer ofta till tanken att Ukraina har en långsiktig strategisk fördel (utan att närmare utveckla temat). Månne borde han dra sig till minnes det gamla militära tänkesättet: “När karta och terräng inte överensstämmer – så gäller terrängen!”. Pasikivi tycks hänga fast vid något slags generell uppfattning om hur kriget BORDE gå utifrån de analyser han gjort – men uppenbarligen utan att lyfta blicken eller betrakta det faktiska skeendet (som faktiskt är att ryssarna undan för undan avancerar oavsett ukrainska “motoffensiver”). Och fortfarande betalar Ukraina ett högt pris i förluster på slagfältet.
En tendens hos västanalytiker har hittills handlat om att Ryssland har misslyckats, att det går dåligt och att man kört fast (uppfattningar som mals fram och tillbaka i svenska massmedier). Men – om man betraktar kartor från den 24 februari och jämför med idag så är detta knappast sanningen. Såvida man nu inte är upptagen med att jämföra sina EGNA föreställningar om ryssarnas planer och målsättningar (som vi inte vet så mycket om) med de framsteg som ryssarna faktiskt gör.
Vad gäller Scott Ritter och hans initiala förutsägelser – visst misstog han sig vad gäller hur snabbt det skulle gå! Men han har också gradvis korrigerat sig själv utifrån vad som händer på marken och hans analyser är definitivt mer trovärdiga än denne Pasikivis – och andra västanalytikers. Jag följer bl a Duran och andra mer oberoende analytiker via internet och får oerhört mycket mer trovärdig information därifrån (som bekräftas förr eller senare av vad som faktiskt sker) än från våra svenska massmedier.
Och jag blir lite förvånad över vad du skriver, Mats L. Har DU noterat att det faktiskt ser ut som om ryssarna skulle vinna detta krig – oavsett vad dina ukrainska vänner tror eller önskar? Vad tänker du om det?
Och om det inte var en statskupp det handlade om 2014 – vad var det då? Och hade den ingenting alls att göra med det påföljande skeendet med Krim och utbrytarprovinserna i öst?
Anders Å och Sören L!
Jag har varit på resa och upptagen med andra åtaganden under resten av veckan. Jag är inte pensionär, och arbete styr min tillvaro.
Istället för att upprepa att det rör sig om ett folkrättsvidrigt krig som möts av ett rättfärdigt försvarskrig, ska jag relatera ett samtal jag hade med en ryss, född och uppväxt i Leningrad, precis som Putin, och som personligen känner personer i Putins innersta krets. Att ingen av er bestämt tagit avstånd från Rysslands angreppskrig ser jag inte som tragiskt, ni tillhör en liten skara personer som av någon anledning anser att Ryssland inte gör något fel.
Nu har redaktören mycket förtjänstfullt länkat två artiklar av Sven Hirdman, och en till en för mig okänd författare på Counterpunch. Den senare (Patrick Cockburn) är tydligen, enligt Bertil C, lierad med den sedan mer än 80 år avlidne Trotskij och därför inte värd att lyssna till.
Tillbaka till min ryske bekant M. Jag hade tidigare bara träffat honom som allra hastigast, men som vanligt när fysiker träffas visade sig att vi hade gemensamma vänner som vi känt i decennier. M känner mycket väl (eller kände, kanske mer korrekt) bröderna Jurij och Misha Kovalchyk, båda fysiker från början. Juril är numera Putins bankir, och den mer intelligenta av bröderna. Misha, inte den skarpaste kniven i lådan, har i alla fall fått till att man nu bygger en synkrotronljuskälla i Novosibirsk, som M kunde berätta bygger på multi-bend achromat-teknologin, uppfunnen av svensken Mikael Eriksson och implementerad på MAX IV. Jag frågade M hur det kunde komma sig att Jurij kommit så nära Putin. Det visade sig att Jurij och Putin hade sina datjor bredvid varandra utanför Leningrad.
På min fråga varför Putin så kapitalt felbedömt Ukraina var M:s uppfattning att det beror på Putins isolering, särskilt under panedmin. Han har matats med felaktiga underrättelser, och kanske t o m trott att ukrainarna skulle hälsa de ryska trupperna som befriare (jmf hur vinterkriget framställdes i ”Ny dag”). Rysk TV basunerade också ut detta budskap ett par dagar efter att Ryssland gick till angrepp den 24 februari, strax innan vår kabelleverantör stängde den ryska kanalen.
M berättade hur ryssar försågs med pengar att muta ukrainska tjänstemän med, pengar som gick direkt ned i ryssarnas fickor.
Jag läste att Putin rest till Kaliningrad. Inte så konstigt, jag har hört ryssar göra bedömningen att Kaliningrad riskerar att glida Ryssland ur händerna.
M och jag kunde slutligen göra observationen att Ryssland och Kina har helt olika strategi gällande det intellektuella kapitalet. Kina lockar framgångsrika kineser verksamma i utlandet tillbaka med utmärkta villkor, Ryssland gör det av någon anledning inte. I längden kommer detta att vara till mycket stor nackdel för rysk vetenskap.
Jag noterar slutligen att jag inte hittat någon motsägelse mellan Sven Hirdmans analys och mitt långa samtal med M.