Ensamhetens ansikte

Jag är en ensamvarg. Går mina egna vägar. Sitter helst på en stubbe för mig själv, filosoferar om stort och smått. ”Solitär” låter flottare än ”kuf”, för att inte säga pretentiöst. Men kanske en sådan jag är, vågar sätta det på visitkortet. 

På mitt sista högskolejobb förebråddes jag av en av mina chäfer, bättre på beordrat umgänge med ”fika” och snaskandet av gräddtårta än intellektualitet och forskning, att jag ”höll mig undan”. 

Jag hade mycket svårt för hennes bristande ledarskap, raka motsatsen till det ”frihet under ansvar” som naturligtvis skall råda med professionella medarbetare som inte behöver någon chäf. Irriterad döpte jag henne till ”Trivselfascisten”. Den benämningen nådde henne.

Jag älskar mitt Berlin och räknar med att det snart bär av dit igen! Jämför flyg. (Hotellet alltid detsamma.) Även om den nya storflygplatsen – Berlin Brandenburg Flughafen – långt ut i öst, invigdes sent omsider efter sju sorger och åtta bedrövelser, tycks mig närmast avskräckande. I flera avseenden ett gigantiskt, felbyggt skrytprojekt i mångmiljarderklassen. Och det i den högkvalitativa ingenjörskonstens Tyskland! Fritt spekulera om hur det kunde bli så tokigt.

Åh, vad jag saknar gamla Tegel Flughafen i väst! Trångt som attan, men trivsamt. I mitt förvar en badge med inskripten: Tegelretter. Vi är tusen sinom tusen, i själ och hjärta äkta berlinare, som burit den – förgäves. 

Berlin, det är, förutom att hålla till i Dahlem-Dorf, lika med ett mållöst flanerande. Fast är har mer blivit var. Balansen inte den bästa på gubben Ekstrand. 

Och jag rör mig också helst i universitetsstadsdelen Dahlem, en Dorf på sidan om den brusande världsstaden med alldeles för många turister. 

Den anti-auktoritära atmosfären, studentrevolten sitter kvar i väggarna på Freie Universität, härlig att andas in och omsvepas av. Jag blundar, förflyttas tillbaka till 60-talet. Rödskägg är och förblir jag. 

Väck mig mitt i natten och jag mumlar genast sömndrucket: ”Det är rätt att göra uppror!”

Ensamheten måste vara frivillig, något du väljer. Inte ofrivillig och påtvingad. Som när man brutalt överges, lämnas i sticket. Blir änkling, jag tänker speciellt på min vän Knut. Hans förlust av den mångåriga livskamraten. Tungt. 

Döden struntar blankt i att fråga om det passar dig att bli ensam. Det finns goda skäl att känna hat gentemot den nonchalante liemannen som livsdörren borde hållas låst för. Vi behöver sannerligen inte döden i våra liv. 

För ett tag sedan träffade jag min vän, den ovanlige prästen Bengt (jag har omtalat honom med ”Gösta Berling finns utanför Hudiksvall”) när han var officiant vid en gemensam väns begravning.

Det händer, avslöjade han, att han citerar mitt ”Jag hatar döden!” vid begravningar. Jag studsade till: ”Borde du inte trösta de sörjande, locka med det paradis som väntar på andra sidan? Begår du inte tjänstefel?”

Döden kan vara en befriare. När sjukdom brutit ned. Allt hopp ute. Jag minns min älskade syster, skelettcancer med utbredd metastasering, helt i avsaknad av dödsskräck sista tiden. ”Redo”, som onkologen Stefan sade när vi pratades vid i telefon efter hennes bortgång.