SVEN HIRDMAN: ARTIKEL 1 (AV 3) OM KRIGET I UKRAINA 2022

1. Sven Hirdman ser Ukrainakriget i ett alldeles för snävt perspektiv. Det måste ses i sitt sammanhang och det sträcker sig åtminstone tillbaka till Sovjetunionens fall. Då ville Ryssland bli en del av Europa, men vägrades inträde i den europeiska gemenskapen. I stället försökte man med nyliberalismens hjälp förvandla resterna av Sovjetunionen till ett andra Afrika, till havererade stater fritt tillgängliga för västerländsk exploatering. Det lyckades väl i början, men efter Putins makttillträde vändes denna utveckling åtminstone delvis i Ryssland och man började se till landets egna intressen. Detta sågs givetvis inte med blida ögon från Väst. I USA:s ögon kom Ryssland allt mera att placeras i samma kategori som ”ondskans axelmakter”, de fredlösa stater som den ”demokratiska” USA-styrda världen skulle krossa. Det gjorde man också med Irak och Libyen. Nu står Ryssland på tur.

   I Ukraina gillrade USA en fälla som Putin förr eller senare måste fastna i. Före Maidamkuppen var Ukraina ett djupt splittrat, men till nöds fungerande land, där befolkningen i östra och södra delarna hade nära kontakter med Ryssland medan den västra delen orienterade sig åt EU. Landets neutrala ställning respekterades emellertid inte av USA. Enligt Victoria Nuland hade man redan då investerat 5 miljarder dollar för att värva Ukraina som underhuggare. Tänk vilket ramaskri det skulle blivit i Sverige om Ryssland stött SD med en tusendel av detta belopp. Vid Maidamkuppen tog de västvänliga krafterna, understödda av USA och EU, makten med hjälp av naziinspirerade stormtrupper. Ryssland såg sina intressen hotade, annekterade Krim och stödde de uppror mot den västvänliga Kievregeringen som utbröt i Donbass. Partier och grupper som var ryssvänliga förbjöds eller förföljdes. Därefter har konflikten bara eskalerat. Ukraina rustades upp med västliga vapen och NATO-inträde förbereddes. Efter kriget 2014 slöts avtal i Minsk som skulle leda fram till en fredlig lösning, men detta avtal har Ukraina fullständigt struntat i, säkerligen med stöd av USA och Nato. I stället har utbrytarstaterna beskjutits med artilleri vilket lett till 14.000 människors död. Hirdman nämner inte Minskavtalen. Om Västsidan haft minsta intresse av fred borde man sett till att avtalen följdes.

   För USA är detta en strid om världsherraväldet och i den striden är det inte Ryssland utan Kina som är huvudfiende. Det perspektivet är den härskande eliten i USA överens om, men däremot fanns det de som ansåg att det fanns en möjlighet att liera sig med Ryssland i kriget mot Kina. Den gamle Kissinger var en av dem. Nu har man emellertid valt motsatt väg, krig mot Ryssland, vilket givetvis stärker alliansen mellan Kina och Ryssland. I den situationen har USA inget som helst intresse av en uppgörelse mellan Ryssland och Ukraina. Även en återgång till 2013 års gränser skulle vara ett misslyckande även om detta säkerligen skulle accepteras temporärt liksom man i första steget bara drev ut Irak från Kuwait. USA måste knäcka Ryssland fullständigt för att få bättre utgångsläge i kriget mot Kina.

2. Bra Bengt Håkansson, instämmer helt.

3. Att Sven Hirdman inte kan skilja mellan smått och stort var en överraskning.

   I en artikel 5 september 2022 skriver han:

   ”Sedan 1991 har det funnits flera allvarliga tvistefrågor mellan Ryssland och Ukraina:

   1. Den sovjetiska marinbasen i Sevastopol på Krim, som Ryssland från 1992 arrenderade av Ukraina och 2014 annekterade och införlivade med Ryssland.
   2. De ryska gasleveranserna genom och till Ukraina, rörande vars prissättning man har grälat i 30 år.
   3. Krim och dess 1,5 miljoner ryssars tillhörighet, införlivade med Ryssland 2014.
   4. Innebörden av den orangea revolutionen i Ukraina 2004, då den rysk-stödde presidentkandidaten Janukovitj förlorade.
   5. Innebörden av Majdan revolutionen 2014. En av västmakterna understödd statskupp enligt Ryssland – en frihetsrevolution enligt Ukraina.
   6. De ukrainska regeringarnas val sedan 2014 av Bryssel framför Moskva vad gäller handel och säkerhet.
   7. Det ryska språkets och den ryska kulturens ställning i Ukraina, diskriminerade enligt Ryssland.
   8. Moskva-patriarkatets och dess församlingars ställning i Ukraina.
   9. Status för de rysk-etniska separatistgrupperna i det ukrainska rostbältet i Donbass, vars befolkning nu håller på att införlivas med Ryssland.
   10. Kontrollen av sjöfarten i Azovska sjön och dess utlopp i Svarta havet.
   11. Den ryska ledningens farhågor, oberättigade eller ej, för att Ukraina på sikt skulle bli ett militärt basområde för USA och NATO och därmed ett hot för Rysslands säkerhet.

   Ingen av dessa tvistefrågor, enskilt eller i förening, motiverade ett ryskt militärt anfall på Ukraina.”

   Stort och smått om vartannat alltså.

   Det som är STORT är den sista punkten och den bör lyftas fram särskilt och inte blandas ihop med annat.

   Den sista punkten har dock fått en lurig betoning med de inskjutna orden ”… farhågor, oberättigade eller ej …”. Det finns inga eventuellt oberättigade farhågor, utan vi SER Natos verksamhet.

   ”… tvistefrågor mellan Ryssland och Ukraina”. Men herregud, som om det skulle handla om det. Vad det handlar om är att Natos verksamhet nådde en punkt då den måste börja utmanas och med tiden få ett slut. Rysslands planering har säkerligen pågått i många år, ända sedan avtalet Minsk II torpederades, artilleribeskjutningen av östra Ukraina började och USA i Ukraina byggde lab för biologisk krigföring.

4. Bengt H!
   Du själv beskriver det du kallar ”Maidamkuppen” i ett snävt perspektiv. Vad har du att säga om de folkliga protester som startade senhösten 2013? Det var verkligen folkliga protester som ledde till att Janukovytj avsattes och flydde landet.

   Händelserna finns dokumenterade och det är också flera dokumentärer gjorda. En av dessa, Winter on fire finns lättillgänglig på exempelvis Youtube. Jag ser fram emot att läsa dina synpunkter om den filmen.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.