”Vad gjorde Carl rännande ute på stan mitt i natten?” Det är hustrun till en av huvudpersonerna i Lena Anderssons nya roman Koryféerna som frågar så. Den som är insatt i Palmeutredningen vet att denna fråga också är vad Ingvar Carlssons hustru ställer när maken rings in i till Rosenbad på natten mot den 1 mars 1986.
Lena Andersson
Polaris, 2022
Koryféerna handlar alltså om mordet på Olof Palme. Författaren lånar scenografi, dramaturgi och repliker från händelseförloppet kring statsministermordet. Detaljerna finns där och läsaren får följa en mördarjakt (av speciellt slag). På så vis är det en MOP-bok. Men nu snackar vi Lena Andersson och då har hon egentligen skrivit en helt annan roman – också. Hon har skrivit en bok som öppnar garderobsdörren i en oskuldsfull barnkammare och leder oss ut på dimmiga hedar och labyrinter, till en helt annan värld långt ifrån oskulden. Romanen är en avtäckning av makten, staten och partiet.
Skådespel
Vi får, genom författarens urval av nyckelscener, bekanta oss med maktens tankemönster, dess obegränsade befogenheter och dess förmåga till iscensättning av skådespel åt folket. Vi förstår att dessa funktioner och förmågor har ett enda syfte – att rädda makten, staten, partiet och den rådande ordningen. I romanen faller detta ansvar på en partisekreterare, en förlagsredaktör, en länspolischef, en byråchef på hemliga avdelningen och en ambassadör. De får bli både producent och regissör av detta teaterstycke.
För den som vill ha ytterligare kontext kring dylika iscensättningar smyger Lena Andersson då och då in tips om böcker och filmer som handlar om liknande saker. Det är Jerzy Kosinskis Finnas till (filmatiserad som ”Välkommen Mr Chance”), det är Michael Focaults maktanalyser, det är Platons verk Staten och Milos Formans filmer Amadeus och Gökboet också handlar om stjärnor som plockas av scenen precis som bokens huvudperson Carl Stjärne (Olof Palme).
The plot
Försteministern, som han kallas i boken, Carl Stjärne måste bort. Hans fredsbevarande ambition, att tillsammans med Michail Gorbatjov rädda Sovjetunionen från ett sammanbrott som leder till kaos och tsarismens återkomst, ligger fel i tiden. Den andra sidan, Storbritannien och USA, vill något annat. De vill se ett ryskt sammanbrott och menar att Sverige ska vara på deras sida. Stjärne är alltså ute på felaktig kurs. Men han är inte en kommunistisk spion, snarare tvärtom. Han är Sankt Göran som ska se till att Gorbatjov och Sovjetunionen blir socialdemokrater. På så vis ska kalla kriget avslutas. Sverige och den svenska socialdemokratin kommer, genom att locka över Sovjetunionen till SAP, att bli en prototyp för det bästa av det bästa på jorden: svensk socialdemokrati. Tanken är god. Men kvintetten ovan får alltså signaler från väst att denna tanke leder fel. Därför måste Stjärne bort. De sammansvurna menar att de ska gå med lite kamratlig övertalning och att Stjärne kan tas ur tjänst på ett anständigt sätt. Kanske när han avser att träffar sin sovjetiske kontaktperson på kvällen den 28 februari 1986? Sådant vet nämligen den innersta kretsen. Det var ju också så det gick till när den norske motsvarigheten Arne Treholt, i romanen benämnd Terje Fyrbåk fångades in. Men någonting går snett med den tänkta övertalningen och ett annat nätverk ur den djupa staten som också är på plats vid bakgator och korsningar nära Thuleavenyn den där kvällen skjuter försteministern. Nu gäller det att ”få ordning på sagorna redan från början”. Rolf Utterström, länspolischefen får uppdraget: ”Sätt igång och dikta, Rolf.”
Dikten
Lena Andersson låter nu dessa sagor ta form och läsaren får ta del av dem genom en serie intervjuer, trettio år efter mordet, där den unge journalisten Roger Lilja samtalar med den mystiske Nils Niia.
I dessa intervjuer använder Andersson ett antal nyckelscener i dikten om mordet på Palme. Vi får därför bekanta oss med kända (för den som känner palmeutredningens narrativ) händelser: Länspolischefens famösa hotellvistelse i Borlänge blir en del av diktningen. Han befinner sig inte i Dalarna utan runt korsningen Korsningen vid Thuleaveny (Sveavägen) vid tiden för mordet, men Dalarna passar bättre. Vi får läsa hur partisekreterarens hustru blir mycket misstänksam när maken får ett telefonsamtal vid 21-tiden på mordkvällen och hur hon reagerar när de vid midnatt får beskedet om mordet. De måste beställa en privat droska, ingen från SÄPO hämtar upp den person som är på väg att bli näste försteminister. Och frågan hon ställer om vad Carl gjorde i korsningen Korsningen mitt i natten är romanens röda tråd.
Läsaren får också vara med på ett hörn i det berömda men hemliga samtalet mellan Utterström och fru Stjärne dagen efter mordet. Lena Andersson låter fru Stjärne ställa frågan: ”Vad har jag sett?” ”Hennes disciplin var makalös”, säger Utterström. ”Ingen behövde förklara för henne plikten att underordna sig sammanhangets nödvändighet.”
I dramaturgin återges även Korsikamötet, i romanen förlagt till den lilla staden Poiters i Frankrike, staden där Karl Martell år 732 stoppade den framryckande arabiska armén.
Här möter vi även den ilska och förvåning som den riktige mordutredaren ger uttryck för när han förstår att länspolischefen, inte han, tar befäl över utredningen.
Som sagt, vi får läsa om dessa nyckelscener ur en känd polisutredning men egentligen får vi ta del av maktens övergrepp på sanning och vad vanligt folk skulle kalla normal rättsskipning.
Rättsfilosofi
Lena Andersson skriver i många sammanhang om rättskipning och rättsfilosofi. Så även här. Hon problematiserar den rådande rättspositivismen, där lagarna är ett medel för att omdana ett samhälle. Denna problematisering äger rum i samtal mellan ambassadören (från de sammansvurnas gäng) och hans gamla bekanta, den före detta justitieministern Axel Bonde. Även i mötet med den gamle professorn tar vi del av dessa ganska komplicerade, men viktiga principer och tankemönster som styr statens hantering av brott och straff.
Dessa stofiler ser att något är galet med utredningen. Det gör även ambassadörens mor, fast hon märker det på annat sätt. Hon är insatt i hur överklassen talar: ”Det är hustrun som det är något konstigt med /…/ Hennes beteende liknar mer en anklagads än ett brottsoffers”, säger modern till sin son.
Ja, det är nog inte bara ”hustrun det är något konstigt med”. Det är något ruttet med många turer kring detta mord. Och Lena Anderssons bok bidrar till upplysningar om vad som hände och kanske hände. Den är samtidigt nålstick mot makten och partiet.
Som alltid med Lena Anderssons böcker finns det högt och lågt. Ibland finns enkla och roliga skildringar. Avsnitten där Mysan Holm – ”ett beskäftigt barn som lekte med sitt dockskåp till tonerna av Internationalen” – är mer än dråpligt. Och på nästa sida för Andersson komplexa filosofiska samtal om utbud och behov, om tankemönster, om induktiva och deduktiva forskningsmetoder, om lag och rätt.
Och en stor dos skidåkning blir det förstås också när den före detta elitskidåkaren Lena skriver en bok.
Lena Anderssons roman sällar sig till Kjell Espmarks Hatet, Jan Myrdals Karriär och PO Enquists och Anders Ehnmarks Doktor Mabuses nya testamente.
Koryféerna – en konspirationsroman är en mycket stor läsupplevelse.
När Lena Andersson släpper en bok hänger jag på låset. Som palmemordinstresserad var min väntan extra otålig denna gång. Jag blev inte besviken.
Bokens Nils Niia måste vara Lars Borgnäs. (Känd bl a som reporter på Uppdrag Granskning) Mycket av teorierna är tagna ur Borgnäs palmemordsböcker inte minst den senaste ’Olof Palmes sista steg’, från 2020 – som enligt Borgnäs inget annat förlag än Semic ville/tordes ge ut – där Lena Andersson skrev förordet. Detta gjorde att jag efter att ha läst Koryféerna kände mig tvungen att läsa om den ånyo mycket intressanta boken.
Lena Andersson riktar inte bara kritik mot makten, staten och partiet utan även mot media och de s k forskare som ägnar sig åt konspirationsteorier.
När berättarjaget publicerat en fegt skriven artikel om mordet karaktäriserar berättarjaget artikeln som ”bara en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara”.
Berättarjaget blir positivt bemött av sin dotter för den fursteslickande artikeln. ”Min dotter var stolt över det jag gjort, något som rörde mig men kom med en besk eftersmak. Min artikel såg hon som ett led i samma kamp som hon själv förde för olika framåtsyftande normer. När hon berättade att flera av hennes kurskamrater hoppades att jag ville komma och föreläsa på deras kurs på valfritt tema, men gärna om hur samhället kunde skydda sig mot vissa grupperingars desinformation riktad mot makthavare som bar upp demokrati och goda värden, avböjde jag bestämt och gjorde henne på nytt besviken.”
Den fega artikeln leder till berättarjagets brytning med journalistiken. ”Helst skulle jag under resten av mitt yrkesliv ha gömt mig på ett arkiv, ett dammigt bibliotek, en folktom institution, men till det ägde jag varken själsstyrkan eller kvalifikationerna. I stället fick jag genom en bekant jobb på en PR-byrå. Verksamheten gick ut på att hjälpa makthavare att kommunicera sitt perspektiv. Jag kom snabbt in i jobbet. Men jag slapp åtminstone det goda ryktet kring verksamheten.”
Vid berättarjagets samtal med en konspirationsforskare tänker berättarjaget ”varför deras forskning inte riktade blicken mot statens felsteg i stället för mot folks misstro mot den” men är för konflikträdd för att framföra tanken.
Att fredssträvan och motarbetande av USAs överhöghet är livsfarligt drabbade inte bara Olof Palme. Så även John F Kennedy. I Oliver Stones dokumentärfilm ’JFK revisited through the looking glass’, från 2021, om mordet på John F Kennedy – som Oliver Stone ansåg sig tvingad att göra efter kritiken mot hans spelfilm med titeln JFK, från 1991, som anklagar CIA för mordet – inleder Stone med bitar ur ett tal av John F Kennedy.
”Jag har valt denna tid och plats för att diskutera ett ämne där okunskap alltför ofta råder och alltför sällan sanningen. Det är det viktigaste ämnet på jorden: fred. Vilken sorts fred menar jag och vilken sorts fred söker vi? Inte en Pax Americana påtvingad världen med amerikanska vapen. Inte den fred som råder i graven eller tryggheten som råder för slaven. Jag talar om en äkta fred. Den fred som gör jordelivet värt att leva som låter människor och nationer växa och hoppas på ett bättre liv. Inte bara en fred för amerikaner, utan fred för varje kvinna och man. Inte bara fred i vår tid, utan fred för all tid.”
Inte undra på att CIA och det militärindustrielle komplexet reagerade. Precis som de säkerligen reagerade när Olof Palme ville ha dialog under samma förutsättningar med såväl Sovjet som USA, och ansåg att även Sovjet hade legala säkerhetspolitiska intressen som omvärlden måste ta hänsyn till.
Oliver Stones ’JFK revisited through the looking glass’ kommer inte visas på SVT eftersom den är baserad på vittnesmål och fakta.
Jag blev förvånad över att Lena Anderssons konspirationsteori i ”Koryféerna” är så lik den som är vanlig långt ut på vänsterkanten. Men men det kanske förklaras av att hon gjort ett ideologiskt språng från sin extrema liberalism till någon sorts konservatism? Eftersom jag inte läser SvD så har jag inte kunnat läsa hennes ledare i hennes nya organ efter DN. Så jag vet inte vilken sorts konservatism hon står för idag. Men tydligen har tidsandan påverkat denna hyperintellektuella skribent.
Kritiken av Hägerström och den positivistiska rättsfilosofin tyder på att hon numera tror på eviga transcendenta värden. Man undrar var hon har hittat dem…
För konsekventa liberaler handlar moral om ”värderingar” och har ingen grund i fakta. Marxister förankrar värderingarna i intressen och har därmed en beröringspunkt med liberalismens ”positivism”. I konservatismen handlar det i praktiken om förklädda klassintressen men ofta under religiös täckmantel. Det ska bli intressant att se när Lena Anderssons överger sin ateism!
Hannu Komulainen!
Angående Lenas konspirationsteorier så kanske det är så att Lena Andersson precis som hon brukar, inte låter sina slutsatser präglas av utomståendes fastlåsta vänster till höger ståndpunkter, utan helt enkelt tänkt själv och tagit intryck av hur verkligheten ter sig. De konspirationsteorier och den mediebild hon förmedlar visste jag inte var vanlig långt ut på vänsterkanten. Däremot vet jag att de är vanliga på alternativa högerkanten och i alternativmedia. Därav kanske vi kan dra slutsatsen att dessa konspirationsteorier är vanliga utanför kretsen makthavare, etablissemang och de som inte har andra informationskanaler än mainstreammedia – d v s utanför kretsen beroende (för sin makt och/eller ekonomi av att upprätthålla propagandan) och indoktrinerade (mainstreammediekonsumenter).
Lena Andersson vågar något så ovanligt som att trots sitt ekonomiska beroende av att få publicera sig i mainstremmedia ställa sig utanför och se sanningen i vitögat. Kanske säger det något om hennes ideologiska ståndpunkt.