Den brittiska filmen The Servant (Betjänten) från 1963 skrevs av Harold Pinter som använde en novell av Robin Maughams från år 1948 som underlag. Regissör var Joseph Losey och skådespelarna Dirk Bougarde, Sarah Milse, Wendy Craig och James Fox medverkade. Filmen hade premiär på Londons Warner Theatre den 14 november 1963.
Jag såg filmen när den första gången visades i Stockholm och mycket av handlingen fastnade i minnet på mig så jag hade den på något sätt alltid aktuell. Långt senare såg jag den ännu en gång och den gjorde fortfarande samma starka intryck på mig. Men jag tror inte jag reagerade på namnet Harold Pinter förrän han fick nobelpriset år 2005 och jag på TV hörde hans inspelade nobelföreläsning. Han kunde inte komma till Stockholm då han redan var svårt sjuk och avled tre år senare.
Harold Pinters nobelföreläsning finns på nätet både i sin ursprungliga inspelningen och i textform.
Nobelföreläsningens text finns också i boken HAROLD PINTER Frihetens språk Poesi och politik 1983–2007 utgiven av Karneval förlag år 2009.
Harold Pinter använde två tredjedelar av tiden för sin nobelföreläsning till skarp kritik av USA:s utrikespolitik. Det gällde landets aktiviteter i stort sett över hela världen och jag nöjer mig med att citera ett stycke. Läs eller lyssna till hela talet på nätet:
” … Direktinvasion av en suverän stat har i själva verket aldrig varit USA:s linje. USA har i huvudsak föredragit vad som beskrivs som ”lågintensiv krigsföring”. Lågintensiv krigsföring innebär att tusentals människor dör, fast långsammare än om man med en gång hade släppt ner en bomb på dem. Det innebär att man infekterar landets livsnerv, åstadkommer en elakartad svulst och ser kallbranden grassera. När befolkningen är kuvad – eller ihjälslagen, det går på ett ut – och ens egna vänner, militären och storföretagen, sitter bekvämt vid makten, ställer man sig framför kameran och säger att demokratin har segrat. Det här var vardagsmat i amerikansk utrikespolitik under de år jag talar om…”
Denna nobelföreläsning är på intet sätt enda gången Pinter gjorde skarpa politiska uttalanden om USA. Karneval förlag ger i sin bok många exempel hur Pinter inte höll inne med sina politiska synpunkter. Den första texten handlar om hur han och Arthur Miller besökte Turkiet som representanter för Internationella Penklubben. Efter att de träffat dussintals författare, varav flera hade blivit torterade, inbjöds de till middag på amerikanska ambassaden. Pinter hamnade bredvid USA:s ambassadråd vilket ledde till ett vilt gräl om förekomsten av tortyr i turkiska fängelser. Efter middagen kom ambassadören fram till honom och sade:
”Herr Pinter, ni verkar inte förstå den verklighet som råder här. Glöm inte att ryssarna finns precis på andra sidan gränsen. Ni måste ta hänsyn till den politiska verkligheten, den diplomatiska verkligheten, den militära verkligheten.”
”Den verklighet jag talar om”, sa jag, ”är den som handlar om elstötar genom könsorganen.” Ambassadören pumpade upp sig som man säger, till sin fulla längd och stirrade på mig.
”Sir”, sa han, ”ni är gäst i mitt hem.” Han vände, som man också säger, på klacken, hans medhjälpare likaså. Arthur dök plötsligt upp.
”Jag tror att jag blivit utkastad”, sa jag.
”Jag följer med dig”, sa Arthur, utan att tveka.
Att bli utkastad från USA:s ambassad i Ankara tillsammans med Arthur Miller – en förvisning jag inte hade något emot – var ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv.
Förlaget Karnevals bok innehåller dessutom ett antal tal, tidningsartiklar och intervjuer som tar upp Pinters kritiska syn på USA:s politik. Väl värda att läsa för att få en inblick i Harold Pinters politiska ställningstaganden.
Nobelföreläsningen (text)
Nobelföreläsningen (inspelad)
