”EU-domstol kör över svensk grundlag”

---

Kontroll är frihet. Att förbjuda farliga talare är demokrati. Yttrandefriheten omfattar inte fientlig propaganda.

Det här är inte ännu en omskrivning av budskapet i George Orwells bok ”1984”. Det är inte heller en översättning av de ryska argumenten för att utvisa utländska journalister eller för att döma inhemska kritiker till 15 års fängelse.

Det är så som EU-domstolen i Luxemburg motiverar varför vi inte ska ha tillgång till de ryska medierna RT och Sputnik, och varför vi skall kunna straffas om vi citerar de två mediernas innehåll.

I ett beslut den 27 juli godkände tribunalen, EU-domstolens förstainstansrätt, utrikesministrarnas beslut att förbjuda de två statskontrollerade ryska medierna den 1:e mars.

Bland de 15 eniga ledamöterna fanns både en dansk och en svensk domare, båda från länder vars grundlagar förbjuder censur och distributionsförbud.

Tryckfrihetsförordningens 1.kapitel §1 talar om: ”(…) en rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg.”

Dansk grundlags § 77 säger: ”Censur og andre forebyggende forholdsregler kan ingensinde påny indføres.”

I EU-rätten väger denna klassiska syn på yttrandefrihet mindre tungt.

Tribunalen hävdar att yttrandefriheten inte åsidosätts, trots det uttryckligen spridningsförbudet. För RT:s och Sputniks anställda får fortfarande göra research och intervjuer, bara inte förmedla resultatet.

Rådets beslut och domstolens avgörande har förbigåtts med svensk tystnad.

En möjlig förklaring är att EU-bevakningen i svenska medier har reducerats till ett fåtal Brysselkorrespondenters dagliga slit. Trots snart 27 års medlemskap är EU fortfarande något som pågår därnere, i utlandet.

Tribunalens 46-sidiga avgörande är enbart tillgängligt på franska, men kan göras begripligt med någon av de nätbaserade översättningstjänsterna. Ett pressmeddelande om avgörelsen på tre sidor på engelska torde de flesta redaktioner kunna klara av.

Tänkbart kan också vara att de två besluten inte anses ha nyhetsvärde; men uppfattas som en normalitet, en icke-händelse. Möjligen, spelar rädslan för att förknippas med den ryska propagandamaskinen in i det mediala och politiska ointresset.

Rysslands invasion av Ukraina är ett brott mot internationell rätt, ett krig som strider mot FN-stadgan och en grov kränkning av Ukrainas suveränitet.

Och ja, RT och Sputnik är statligt kontrollerade medieplattformar med en dagordning och med budskap som formuleras av makthavarna i Moskva. De har ett konsekvent Kreml-vänligt val av ämnen, källor och vinklar. Det kan, eller snarare kunde, var och en förvissa sig vid självsyn. Nu är det förbjudet.

Problemet med domstolens beslut är inte att vi förlorar all tillgång till den ryska propagandan. Sputniks och RT:s kan nås med VPN (Virtuella privata nätverk). Svenska och internationella medier ser det fortfarande som sin uppgift också att redogöra för de officiella ryska ståndpunkterna. Problemet är att domstolen – liksom ministerrådet – tar på sig uppgiften att avgöra vad vi som medborgare ska ha tillgång till. Vi förväntas inte själva kunna hantera obearbetade påståenden från diskutabla källor.

Tribunalens diskussion om yttrande- och informationsfrihet upptar 20 av de 46 sidorna i domen. Det är en deprimerande läsning.

Domarna finner det nödvändigt att ”straffa eller till och med förhindra alla former av uttryck som sprider, uppmanar till, främjar eller rättfärdigar hat som grundar sig på intolerans, våldsanvändning och våldsförhärligande”. (egen översättning – gäller även andra citat).

Domstolen ger sig själv rätt att definiera vad som är acceptabel journalistik:

”Mediernas, och i synnerhet journalisternas, rätt att rapportera om frågor av allmänt intresse är skyddad, förutsatt att de agerar i god tro, på grundval av korrekta fakta och tillhandahåller ’tillförlitlig och korrekt’ information i enlighet med journalistisk etik eller, med andra ord, i enlighet med principerna för ansvarsfull journalistik”.

Censurbefogenheterna är, enligt tribunalen, en del av EU-rätten:

”Eftersom propaganda och desinformationskampanjer (…) kommer att utgöra en integrerad del av den moderna krigföringens arsenal, utgör de restriktiva åtgärderna i fråga också en del av unionens strävan efter att uppnå de mål, särskilt fredliga mål, som anges.”

Vår rätt till information är lika begränsad som förbudet mot spridning:

”(…) Om ingreppet i rätten att sända program är berättigat, gäller detsamma i ännu högre grad för begränsningen av allmänhetens rätt att ta emot sådana program.”

Domstolens försvar av yttrande- och informationsfriheten är med andra ord lika elastiskt som om det hade formulerats av Marx (Groucho, inte Karl):

”Här är mina principer, om du inte gillar dem har jag andra.”

Domstolen anför som ett huvudskäl att de ryska medierna utgör ett hot mot den allmänna ordningen i EU. Större är inte tilltron till vår förmåga att förhålla oss till en motsägelsefull världsbild.

Yttrandefriheten är förstås inte absolut. Åtal kan väckas mot en rad straffbara yttranden; hot, förtal, uppvigling till våld och annat som kan äventyra andras liv – men åtal skall väckas i efterhand, inte innan de förgripliga yttrandena har fällts eller spridits.

Ministerrådets beslut, med domstolens godkännande, åsidosätter därmed svensk grundlag. Det reser tvivel om hur förankrade de demokratiska värderingarna är i EU:s ledning och om EU som organisation står för rättsstatsprincipen.

Den här nedmonteringen av klassiska liberala friheter sker utan en offentlig debatt. Jurister, statsvetare, medier, medieorganisationer och naturligtvis politiskt intresserade i allmänhet har hållits ovetandes om vad som nu visar sig vara gällande EU-rätt: Att grundlagens censurförbud upphävdes av 27 utrikesministrar den 1 mars och stadfästes av 15 domare i Luxemburg den 27 juli.

Känner sig någon kallad att ta ansvar?