K var kollega till mig. Nationalekonom till professionen. Ultraliberal i sin samhällsuppfattning, marknadshängiven. Med sina idoler bland de marknadsfundamentalistiska professorerna i nationalekonomi.
De stora grabbarna, bland dem Ingemar Ståhl, som förläst sig på Chicagoskolan med frontfiguren Milton Friedman. Den sistnämnde ”stålbadsrådgivare” åt president Reagan och Pinochet i Chile.
Friedman tilldelades 1976 Kungliga Vetenskapsakademiens ”ekonomipris”. Ett prisande som väckte mycket stark kritik mot samma akademi.
Omtyckt var kollegan av de föga vänstervridna studenterna på den högskolans ekonomutbildning han, liksom jag, var knuten till. Tveksamt om han alltid respekterade rågången mellan vetenskap och ideologi.
Nationalekonomin hette ju, inte för inte, politisk ekonomi en gång i tiden. Karl Marx kände sig föranledd skriva monumentala Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie.
I flera avseenden var han en frisk fläkt min kollega, vasstungad. Skarp i bollen som få. Jag vill minnas att intelligensundersökningar av ”68:orna”, bland dem K, i Styrelsen för psykologiskt försvars regi visade att de var vida överlägsna högersinnade jämnåriga.
Sådana politiska broilers som de senare statsråden Bildt och Unckel.
K var benhård stalinist. Medförfattare till en bok där Stalin hyllas på ett vördande, nära jag skrev motbjudande, sätt. Jag letade i mina hyllor, hittade och och lade fram mitt gulnade exemplar av boken på högskole-institutionens köksbord. Fråga mig inte varför, vem intresserad av dylik dogmatisk rappakalja? Men kände mig trött på honom och hans nyliberala svärmerier.
Det arrangerades en kvällsseminarieserie utanför högskolans ordinarie program under rubrik ”Marx vid brasan”. I forne regementschefens, högskolan belägen på det som en gång var I14:s område och inhyst i de gamla kasernerna, tjänstebostad med öppen spis.
K inledare en av kvällarna. Berättade vältaligt om sitt förflutna, av marxistiska skrifter impregnerade, vänsterengagemang.
Men så kom den. Hans ”hjärtknipande” syndabekännelse. Inte ett öga torrt bland oss åhörare.
Under ett studiebesök i Nordkorea (diktaturen finansierade besöket skulle jag tro), där han fått höra offentliga lögner om hur Kim Il Sung var geniet bakom all världens underverk, vaknade han ur sin om religiös tro påminnande förvillelse. Insiktens bleka ögonblick. Hux flux var han inte längre stalinist! Heureka! Vandringen mot Canossa, sedan den rakt motsatta politiska extremen, var inledd.
Jag reagerade surt på den patetiska berättelsen med sedelärande pretentioner: ”Du beskriver ditt uppvaknande som en blixt från klar himmel. Plötsligt var du förändrad. Föregicks det inte av ett kritiskt reflekterande?”
Han tog illa vid sig, stalinisten som över en natt blev ultraliberal. Men behöll den vildvuxna Stalinmustaschen.
När jag läser Magnes Utviks Med Stalin som gud (2011) påminns jag osökt om K, samma andas två barn. Den i medelklassfamilj i Värnamo uppväxte Utvik beskriver i detalj hur de inavelsaktigt höll på i en av bokstavsvänsterns förgreningar.
Även om boken har några år på nacken förmedlar den viktiga erfarenheter som får mig att tänka Knutby och Jonestown. Mekanismerna bakom sådana, den mottagliga individen hjärntvättande, ”communities”. Därigenom är den inte tidsbunden. Och en varningssignal.
Det låter inte klokt. Vilka var de förblindade som inbillade sig att de utgjorde ett avantgarde, skulle göra väpnad revolution i Sverige och införa proletariatets diktatur?
När Utvik, boken är ett slags avbön, söker gamla kamrater för en tillbakablick, avböjer de. Skäms väl. (Utvik anonymiserar av missriktad hänsyn vissa av dem.) Kanske skyller på ungdomlig vilsenhet. Utvik själv var inte lastgammal när han predikade om revolutionen och fördömde ”revisionisterna”.
Europas fattigaste land, det underutvecklade Albanien, var den nation Utviks kommunister ansåg välståndets rika Sverige skulle efterlikna. Man tar sig för huvudet åt dylika stolligheter.
Nå, jag stötte ihop med bokstavsvänsteristerna i Upsala mot slutet av 60-talet. (Utviks svärmerier inföll på 80-talet.) Men att jag, om än med hjärtat åt vänster, skulle ha anslutit mig och underkastat mig krav på obrottslig ”partidisciplin”? Aldrig i livet!
Inte med min uppväxt i den socialdemokratiska familjen, med tillgång till arbetarklassens kod. Jag vågar påstå att jag var och är politisk realist. Svärmerier ligger inte för mig. Förutom tonårens, riktad mot söta jäntor i Sandviken. Förlåt.
Men, jo just det. Jag läste för ett tag sedan den hyllade journalisten Gunnar Lindstedt från Karlskoga, hans biografi betitlad Stålår (2020). Samma uppväxt som jag. Han lät ju sig ändå ”förföras”, fördummas höll jag på skriva. Kastade bort livstid på en politisk psykos.
Kanske måste man ner på individnivå, undvika svepande generaliseringar, för att försöka begripa vad som hände. Allt förvirrat tänkande.
Ett agerande med inslag av våldsdrömmar som byggde på att de ”renläriga” och ”mest medvetna” intalade varandra att man potentiellt ägde stor politisk betydelse. ”Massorna” måste ledas.
Inte lockades arbetarklassen göra revolution, inte drömde den om socialism och proletariatets diktatur! ”Titta på Ryssland”, sade mina människor i Sandviken. ”Ingen mat på borden och transport till Sibirien om du öppnar käften.”
Rätt så många var de inom bokstavsvänstern. Kanske förenade av en längtan efter en ”högre” livsmening och något att tro på. Isolerade från vardagsverklighetens folk. I isoleringen påbörjande en sekteristisk ökenvandring. Det är naturligtvis logiskt.
Jag förstår om Utvik bearbetar sitt politiska trauma. Nyligen har han visst utkommit med en bok om V, bearbetningen fortsätter.
Jag måste erkänna att jag var medlem i en ”Bokstavsorganisation” några år på 70-talet. Jag, eller hela Uppsalaavdelningen, blev uteslutna efter två år och sedan dess har jag inte varit partipolitisk aktiv. Du har rätt att det fanns stora likheter med den religiösa väckelserörelsen, men jag kan inte säga att jag direkt ångrar min tid där.
Jag fick många erfarenheter som jag har haft nytta av hela mitt liv. Att stå upp och argumentera inför främmande människor t ex och när jag senare läste Artur Londons bok om Slanskyprocessen i Tjeckoslovakien på 50-talet kände jag igen de mekanismer som gör att medlemmar i en sekt kan bli beredda att mörda varandra för den rätta lärans skull. Den K du beskriver har jag nog träffat. Han skrev en bok om trotskismen tillsammans med L som DFFG gav ut, som var så erbarmeligt usel så att jag vägrade sälja den på ett möte som Trotskisterna ordnat på Uppsala universitet. Min vägran gjorde att mitt medlemskap i Uppsala FNL-grupp fördröjdes då jag misstänktes vara trotskist. Jag kallades till ”förhör” av några ledande aktivister i min stadsdel om mina åsikter. De båda ”förhörsledarna” verkade tycka det hela var väldigt pinsamt, så det blev mest småprat över en kopp kaffe.
Jag har också sett många som verkar vilja glömma sina vänsteraktiviteter i sin ungdom. Det var som du säger många begåvningar som var med, i framför allt FNL-grupperna. Man ser dem ibland på TV i sina yrkesroller som professorer eller i journalister, men jag blev ändå överraskad när jag såg K på TV. Han hade gått så långt att han tyckte fackföreningar var brott mot den fria konkurrensen. Det var en åsikt som var vanlig inom högern för 100 år sedan, och inte ens Ulf Kristersson skulle våga framföra idag.
Men den dogmatiska marxismen är inte helt utrotat och kommer kanske aldrig att bli det. Marx själv lär ha sagt ”bevara mig för marxister”. En av de bästa böckerna som finns om Marx tänkande, i alla fall på svenska, är Marxismens världsbild av Arnold Ljungdal. Den kom ut för 75 år sedan, 1947. Den kanske inte är så lätt att få tag på nu, men borde finnas på bibliotek. Min upplaga är från 1967.
Varför inte skriva ut namnet Kurt Wickman? Inget som behöver anonymiseras har skrivits, vare sig i artikel eller kommentar. Konstig gissningslek med läsekretsen, det här. Läsarna vill kanske gå vidare och läsa den nämnda skriften.
Götesson, tja, ”konstig gissningslek”? Håller inte med. Jag tycker nämligen inte personen är det intressanta här. Utan fenomenet. Många forna hängivna ”rödskägg” kunde räknas upp som sedermera gjort karriär inom statsförvaltning (flera mycket högt upp), massmedier och näringsliv. Många ”kändisar”.
Jag håller med dig, Lasse Jansson. Boken ifråga var så usel att det fanns ingen anledning för mig nämna titeln. Den förtjänar endast falla i glömska.
Jag minns att vi i Clarté, Umeå ivrigt väntade på Wickmans och Gustafsson bok om trotskismen. Vi ordnade till och med ett möte i kårhuset Universum där författarna debatterade med trottarna som passade på att dela ut ett flygblad om gamla bolsjeviker som avrättats av Stalin 1937. Dagen efter det stora mötet gick Wickman i spetsen för en fraktion som kallade sig MLF och lämnade Clarté. Många av MLF:arna blev sedan errare. Synen på Sverige och nationen var en av brytningsfrågorna, det var dags för omröstning om EG. Detta var för mig den tredje brytningen inom ml-rörelsen (rebellerna 1968, Baude 1970, MLF 1972). Lite less hann man bli (och än var det inte över). Wickman kritiserades av Jan Myrdal för kolonialt perspektiv på Korea, minns jag. Men vad som sedan hände med nämnde Wickman visste jag inte förrän nu när Lasse E skriver om honom. En i raden, låter det som. Han Gustafsson då?
Leif S!
Jag antar att det är Bo Gustafsson du syftar på. Han sökte sig till socialdemokraterna efter ”utflykten” till den radikala vänster som aldrig blev någon politisk kraft av betydelse. Jag läser på nytt Lasse Janssons inlägg och måste nog tillstå att även jag hade utbyte av de röda åren. På ett personligt plan, jag utvecklades intellektuellt. Kommen till Uppsala från brukssamhället Sandviken hamnade jag i en för mig annorlunda och stimulerande miljö med heta diskussioner. Bäst av allt: jag började läsa så ögonen blödde. På Lundeq kunde jag till billigt pris inhandla samhällsorienterad litteratur, debattböcker.
”Jag antar att det är Bo Gustafsson du syftar på”.
Nej, det är väl Lars Gustafsson? Libris-katalogen har denna information om boken:
Marxism eller trotskism? / [Lars Gustafsson, Kurt Wickman]
Gustafsson, Lars, 1949- (författare)
Wickman, Kurt, 1945- (författare)
1. uppl.
Stockholm : Oktober, 1972
Svenska 317 s.
Lasse E!
Nä inte Bo Gustafsson, han vet jag vart han tog vägen, åtminstone fram till år 2000. Jag har till och med hans famösa häfte, hans klassiska anti-trotte-skrift: ”JV Stalin, en stor revolutionär”, tal vid Åsö gymnasium, hösten 1970, av Bo Gustavsson, stencilerad skrift, 16 sidor. (Inte ens stavning av Gustafsson var rätt!)
Den annars så noggranne doktor (senare professor) Gustafsson återgav där okritiskt SUKP(b): historieskrivning. Inga egna kommentarer. Inte ens den lärde Bo Gustafsson tänkte själv.
Nej, som jag minns det fanns det en Lars Gustafsson (inte han från Västerås och inte han barnläkaren) som var medförfattare till gula boken. Vad hände med honom?
Vad exakt i den här boken är det som är så dåligt?
Lasse E, du tyckte inte personen var det intressanta här, utan fenomenet. Diskussionen tyder tvärtom på att det är detaljerna, personerna, de gamla böckerna som intresserar folk. Sådant ger titthål in i flydda tider, som Jan Myrdal brukade säga om att läsa gamla tidningslägg, med annonser och allt.